Presidentskan von der Leyens unionstal följdes raskt av en presentation av EU:s «indo-pacifiska» strategi, men evenemanget hamnade i skuggan av ett anglosfäriskt samarbete kallat «Aukus» mellan USA, Storbritannien och Australien. Det bär syn för sägen att USA återigen brädar EU, som inte kände till samarbetet, och Sleepy Joes ambition att återupprätta allianser i Europa fick sig ännu en törn.
Till yttermera visso innebär Aukus att ett tidigare samarbete mellan Frankrike och Australien om ubåtar går i kras, och fransoserna liknade händelsen vid Trumps oberäkneliga tid vid makten. Franspersonerna ställde raskt in en tillställning i Washington för att markera missnöje.
Tillsammans med det tidigare samarbetet Quad fullkomligen vimlar det nu av «indo-pacifiska» allianser och strategier, istället för att samordna verksamheten under en mer enad front. Samtliga har det gemensamt att de nyttjar det påhittade ordet «indo-pacifisk», när man egentligen menar Kina, med avsikt att motarbeta landets inflytande i Öst- och Sydöstasien.
Istället för franska ubåtar kommer Australien att operera amerikanska kärnkraftsdrivna skorvar. Vad man ska ha ubåtarna till är oklart, eftersom varken Kina eller någon annan har ambition att invadera den australiska öknen. Men Canberra leker kanske med tanken att leka polis i Sydkinesiska havet och mucka gräl med Kina om Sandöarna (南沙群岛, Nansha qundao) och andra omtvistade atoller?
I så fall lär man kamma noll, eftersom Kina har specialiserat sig på massiv produktion av ubåtar och havsminor, som tillsammans med kraftfulla missiler utgör ett asymmetriskt vapenslag för att kontra den starka amerikanska flottan i händelse av konflikt. Vidare kommer Kina att sänka varje sådan ubåt som opererar i området utan att meddela sin rutt, enligt en ny förordning, och Australien kan få se sig uppläxat och förnedrat än en gång.
Man undrar förstås också vad Storbritannien har i pakten att göra, eftersom man inte längre är ett imperium och inte har någon som helst koppling till «Indo-pacifien» efter att forna kolonin Hongkong återbördades till Kina 1997. Man tycks ha svårt att finna sig i sin nya roll som en mindre regional spelare på drift och med omfattande varubrist efter Brexit, samtidigt som man drömmer febrigt om «Global Britain» som i fornstora dagar.
Europeiska unionen har på liknande sätt ingen naturlig koppling till «Indo-pacifien», annat än att 40 % av unionens handel går genom Sydkinesiska sjön. Tanken att man måste «skydda» navigerbarheten i regionen är infantil, och att skicka europeiska pråmar är så att säga helt kontraproduktivt i det avseendet – det ökar risken för konflikt.
Närmast efterbliven är ambitionen att både ha och äta kakan genom att å ena sidan säga sig vilja samarbeta med Kina kring klimat och handel, och å den andra att bitchslappa landet för vad man tar sig för på eget territorium i Hongkong och Xinjiang. USA har samma inställning, men John Kerry fick nyligen åka hem med oförättat ärende i klimatförhandlingarna, eftersom Beijing naturligtvis inte kan godta en sådan modell.
Strategin är därför närmast att se som ännu en värdegrundsmarinerad pamflett utan praktiskt värde, ett högtidligt dokument som inte är förenligt med verkligheten.
Det är uppenbart att udden är riktad mot Kina, samtidigt som man försöker ha en mer vänskaplig attityd, på sedvanligt ambivalent manér. Merkels pråm ville således både «patrullera» farlederna och angöra brygga i Shanghai, men Kina sade under gårdagen slutligen fuck off / 滚！
Kanske är det dags för Kina att börja producera en global flotta, och skicka ett antal hangarfartyg med följeslagare till Medelhavet, Östersjön och andra farleder i vårt närområde? För att skydda den fria rörligheten till havs och «hålla koll» på det geopolitiska rackarspelet mellan EU, Nato och Ryssland? 己所不欲，勿施於人。