Kategorier
Europa Filosofi Kultur Politik Språk

Indoeuropeisk kultur

Gemensamma nämnare för Europa finner man via språket, nämligen termer för mat, jordbruk och redskap, med ett gemensamt ursprung i ett rekonstruerat urindoeuropeiskt språk för cirka fem tusen år sedan, med ett kulturellt urhem i trakterna av dagens Ukraïna. Även mytologin är i stort sett gemensam.

Utmärkande för urindoeuropeisk kultur var tamboskap, häst och vagn samt inte minst mjöd. Den dragna vagnen i kombination med en krigisk hövdinghierarki samt sjukdomar till följd av boskapshållning möjliggjorde indeoeuropeisk expansion över hela den europeiska kontinenten, samt till Persien, norra Indien och så långt bort som Xinjiang i Kina (tokharer).

Sedermera har indoeuropéernas ättlingar lagt under sig halva världen i ytterligare kolonisation, samt även satt sina spår på jordens naturliga satellit. På gott och ont har indoeuropeisk kultur därför fått en global spridning. Även om vi naturligtvis har filat bort de mer barbariska inslagen i den ursprungliga kulturen, återstår ändå stora drag av denna grundkultur in i våra dagar, inte bara i de moderna europeiska språken, utan även i sedvänjor, kosthållning med mera.

Till exempel är vi indoeuropéer ett mjölkdrickande folk, och våra ord för drycken i de europeiska språken har följaktligen gemensamma ursprung i två varianter. Vi har dels PIE *h₂melǵ- med avledning i PG *melkaną och vidare i milk, Milch, melk med flera. Men vi har även PIE *ǵlákt och vidare i L lac, med moderna former som lait, leche, leite, latte. Laktos och galaktos är två facktermer med samma härledning.

En biprodukt av mjölk är ost, som också har två ursprung i synonymer för fermentering. Dels har vi PIE *kwh₂et- som leder till L cāseus och vidare i queso, queijo, kaas, Käse, cheese med flera varianter. Och dels har vi PIE *yúHs (fermenterad, soppa, samma som juice), som ger en särskild germansk härledning i PG *justaz och vidare i ost.

Samma sak gäller för ägg, med en latinsk gren från PIE *h₂ōwyóm, PI *ōwom, L ōvum över ovo, huevo, œuf, samt en germansk från PIE *h₂ōwyóm och *ōjóm över PG *ajją och vidare till ei, Eier, egg, ägg.

Så där kan man hålla på med en grundläggande vokabulär för en utpräglad jordbruks- och boskapskultur, som definierar den europeiska grundkulturen över flera tusen år in i våra dagar. Den har naturligtvis utvecklats och korsbefruktats med inlånad kultur, exempelvis i form av kristendom och andra idéer, men för den skull aldrig trängts ut.

För den som till äventyrs vill reformera den förefintliga kulturen i någon form av kulturrevolution finns därmed en tämligen tjock kulturell och historisk barriär som egentligen ingen har lyckats penetrera, inte ens den senare dominerade kristendomen, som i praktiken fungerade som ett yttre lager på den befintliga kulturens kropp. Vi vet forfarande varför vi firar jul och midsommar, och veckodagarna talar sitt tydliga språk om vårt mytologiska arv.

En enkel tillämpning av detta resonemang är att den moderna ekofascismen och dess vapendragare i Miljöpartiet, den rödgröna statstelevisionen och andra progressiva aktörer i extremvänstern aldrig någonsin kommer att lyckas i sitt uppsåt att göra svenskarna och européerna till vare sig veganer eller insektsätare, eller på annat sätt undanröja den animaliska kultur som definierar oss.

Européer har aldrig någonsin livnärt sig på insekter, utan det är en företeelse som är unik för primitiva kulturer på annat håll, som bushmen i Afrika och aboriginer i Australien, likväl som mer primitiva primater och våra tidigare släktingar. Faktiskt föreligger sedan urminnes tider ett veritabelt tabu mot att äta insekter, och det är därför ingen tillfällighet att vi äcklas av mjölbaggar och larver, medan man i andra kulturer kan ha ett annat synsätt.

Visst kan man rationalisera ett sådant bruk av entomologiskt protein, och det kan säkert bli (är på sina håll) en kulinarisk delikatess, på samma sätt som fransmännen äter sniglar och kineserna grodhjärna. Men samtidigt kommer en sådan rörelse bara att bli en krusning på den grundläggande kulturen, som även fortsättningsvis kommer att domineras av nöt, fläsk, mjölk, ost, bröd, fisk, ägg, öl och vin.

På samma sätt förhåller det sig med veganism och liknande extrema modedieter, som främst utövas av ett pippinett vänsterklientel av unga progressiva fröknar med ätstörningar. Människan är inte ens naturligt vegetarian annat än mot sin vilja, nämligen om man saknar medel att konsumera kött, som fattiga indier i Mumbais slum.

Man kan förstås ha respekt för en högst modern snöflingefilosofi av att inte vilja döda eller skada djur, men den enkla sanningen är att dessa tamdjur inte skulle existera överhuvudtaget om vi inte konsumerade dem. Det är mer rationellt att förespråka en kortare existens än ingen alls.

Och inte ens med en apokalyptisk klimatdystopi lär man kunna rucka på den hävdvunna indoeuropeiska kulturen, dels för att argumenten inte är särskilt övertygande (vi talar om ett kretslopp), och dels för att man inte kan prata omkull starka kulturer.

Man kan alltid skrämma och övertala en liten minoritet att förändra sitt beteende, exempelvis att bli insektsätare eller veganer samt att terminera sin egen linje genom att inte föra sitt arv vidare, men man kommer aldrig någonsin att förmå den större majoriteten att ge upp sin naturliga kultur och miljö. Vi tar hellre Ragnarök.