Så kallade «experter» berättar i en artikel i en kommersiell statsunderstödd tidning att det är viktigt att tillföra kolhydrater i kroppen, eftersom de «innehåller» glukos, som är hjärnans primära bränsle. Man påpekar också att det är viktigt med ett jämnt flöde av kolhydrater, så att blodsockret inte blir för lågt.
Det är dumheter och enfaldigt nonsens. Dels innehåller kolhydrater inte glukos, utan kan omvandlas till glukos, en monosackarid som i sin tur bryts ned i flera steg i glykolys och bildar nukleotiden adenosintrifosfat (ATP), som är den egentliga energibäraren.
Dels bildar kroppen i glukoneogenes det glukos som krävs i avsaknad av kolhydrater att bryta ned, därtill i en helt jämn ström till skillnad från när kroppen måste reglera insulinnivåer till följd av intag av kolhydrater i födan. Kolhydrater är således inte essentiella livsmedel, utan kan genereras av kroppen vid behov.
Särskilt gäller under perioder av fasta att hjärnan även drivs av β-hydroxibutyrat, en karboxylsyra som bildas av fria fettsyror när vi nyttjar våra fettdepåer som bränsletank efter att korttidstanken med glukos (eller snarare glykogen) blivit tom efter ett dygn.
Vi är – som nyligen visades i statstelevisionens Vetenskapens värld – de fetaste av apor, just för att våra hjärnor är så energikrävande, och för att vi måste klara oss en längre tid utan intag av föda. Utan den mekanismen skulle vi bli hjärnskadade utan konstant tillgång på föda, vilket vore en uppenbar evolutionär nackdel.
Till yttermera visso skärps sinnena betänkligt under fasta, då hjärnan delvis drivs av β-hydroxibutyrat, bland annat med förhöjd förnimmelse av lukt och även hörsel och syn. Efter en tids fasta kan man på långt håll förnimma enskilda dofter av föda bland flera, samtidigt som doftspektrat i allmänhet skärps.
Det är så för att kroppen måste prestera som bäst när den är satt under press av hunger, medan vi tvärtom tenderar att bli dästa och lite tröga när vi är mätta och belåtna i glukoskoma. För många är denna klarhet och skärpa den primära orsaken till att fasta, när vi inte främst drivs av glukos.
Kolhydrater i form av fibergrönsaker och frukt är förvisso bra föda i komplement, men de är inte essentiella för hjärnans energitillförsel, och inte heller för dess funktion, så länge essentiella makro- och mikronutrienter tillförs i erforderlig mängd. Det spelar ingen som helst roll i vilken form dessa nutrienter kommer, och det finns därför inga «superbär» eller andra livsmedel som är särskilt nyttiga (som «kakao») – det är trams, strunt och skräpvetenskap.
Denna pseudovetenskapliga noja om att vi ständigt («jämnt flöde») måste stoppa i oss en massa saker är det verkligt skadliga, och saken förefaller drivas framförallt av kommersiella intressenter i livsmedelsbranschen med omnejd (som «dietister»), som vill pracka på oss dess produkter.
Det är då betydligt bättre att inte äta alls i intervall, och att när man äter främst välja ickeprocessad mat av god kvalitet, rik på både makro- och mikronutrienter. Det ger kroppen det utrymme den behöver för att underhålla sig själv, vilket bara kan ske när den inte måste processa och reglera det «jämna flödet» av kolhydrater vi konstant tenderar att mumsa i oss – alltså under någon form av fasta.
Vetenskapens världs program «Fett – vän eller fiende» tog dessvärre inte alls upp fasta som metod att komma tillrätta med metaboliska störningar och den grasserande fetmaepidemin, utan presenterade mest gammal skåpmat. Bland annat konstaterade man att motion inte hjälper i längden, utan att kroppen anpassar sig, och att man därför framförallt måste äta mindre.
Men det finns olika sätt att äta mindre, och med generell kalorirestriktion sker en motsvarande anpassning, varför man i längden inte kan upprätthålla dieten lika enkelt. Det inträffar inte med fasta, utan man behåller sin grundläggande metaboliska hastighet genom att äta normalt och lite till under ätfönstret. Viktnedgången under fasta är inte bara supersnabb, utan bestående, utan att man behöver försaka något alls av det goda som livet erbjuder.