Man rapporterar på sina håll att Kina under måndagen har «kränkt» Taiwans luftförsvarszon, med inte mindre än femtiosex plan «över» Taiwan. Det är en ökning från fredagens trettioåtta, lördagens trettionio och söndagens sexton plan, i vad som förefaller vara ett spratt Kina vill spela under nationaldagsfirandet, som inleddes första oktober.
Riktigt är förstås att man med dessa räder vill såväl provocera ön som utsätta dess försvar för konstant stress. Beijing skickar ständigt plan för att trötta ut Taibei, som numera inte alltid svarar med sin armada av F-16, utan försöker spara på krafterna.
Men rutten gick inte «över» Taiwan, utan i riktning mot Filippinerna, 250 km väster om Taiwan, och betydligt närmare Östra sandöarna (东沙群岛, Dongsha qundao). Man korsar därvid det sydvästra hörnet av Taiwans luftförsvarszon (adiz), som är en unilateral utvidgning av det egentliga suveräna luftrummet.
Det senare sträcker sig tolv sjömil eller tjugotvå kilometer från land, och planen från fastlandet håller sig således på drygt tio gånger den distansen. Det är också så att Taiwans luftförsvarszon sträcker sig in på kinesiska fastlandet, och med den logik som tillämpas här skulle Kina «kränka» Taiwans luftförsvarszon bara genom att flyga på det egna territoriet.
Någon «kränkning» har således inte ägt rum, oavsett definition. Det finns i övrigt ingen internationell lagstiftning som täcker sådana luftförsvarszoner, utan är ett påhitt som ett tjugotal stater håller sig med, som vanligt på amerikanskt initiativ.
Man får anta att det står Kina lika fritt att bedriva «foaops» (freedom of aviation operations) som USA att utföra «fonops» (freedom of navigation operations) när man skickar sina hangarfartyg genom Taiwansundet eller stryker längs Kinas kust med krigsfartyg, bombplan, drönare och allsköns skrot? Eller har vi dubbla standarder även här?
Ett annat sätt att se på saken är förstås att det de jure bara finns ett Kina, och att man inte kan kränka sig själv. I den optiken skickar Beijing ett meddelande till secessionister i provinsen att man inte tänker släppa greppet, och att det vore bättre med en formell återförening. Riktigt så närsynt är kärleken kanske inte, men utnötningstaktiken har nog ändå en viss stävjande effekt.
