Danmark avser att yttermera inskränka yttrandefriheten, och Sverige lär haka på. I akt och mening att förbjuda koranbränning säger man sig komma att hitta ett lämpligt «juridiskt verktyg», vilket man naturligtvis alltid gör i folksuveräna regimer som saknar maktdelning under en konstitutionsdomstol.
Ett dilemma här gäller hur långt Sverigedemokraterna är beredda att försvara demokratin och yttrandefriheten. Man hävdar visserligen att man inte kommer att medverka till någon lagändring, men majoriteten i riksdagen ägs av yttrandefrihetens fiender. Avser man då avbryta samarbetet i Tidö-laget om Kristersson viker sig för islam?
Att den danska socialistregimen agerar sålunda är ändå förvånande, givet att landet stod pall 2005, då muhammedkarikatyrerna gav upphov till motsvarande islamistiska protester världen runt. Men regeringen då var å andra sidan konservativ.
Vad man bör ta fasta på här är att om man förbjuder ett uttryck för kritik av islam, kommer andra snart att följa i dess ställe. Vidare ger man skurkregimer av alla de slag incitament att hota med våld och repressalier för att uppnå något syfte, exempelvis att utöva påverkan gentemot svenska intressen och till och med svensk lagstiftning.
Man får alltså inte vika sig, utan bör tvärtom sätta hårt mot hårt. Man har från en del håll förfäktat tanken att Sverige bör dra in biståndet till Irak, givet att det är ett någorlunda rikt land med stora oljeresurser. Allmosorna uppgår till 300 Mkr, vilket motsvarar den svenska exporten dit under ett kvartal.
Även andra länder som har sökt utöva påverkan gentemot Sverige erhåller omfattande bistånd, och det vore därför rimligt att utvärdera om svenska skattemedel ska slösas på islamistiska skurkregimer som agerar fientligt mot Sverige. Till och med Türkiet står på biståndslistan, vilket är motbjudande givet den senare tidens utveckling.
