Tionde gången gillt? Nej, Sverige ratades än en gång av Internationella olympiska kommittén, och istället lutar det åt att Frankrike för fjärde gången får arrangera olympiska vinterspel. Officiell förklaring från IOK sägs vara att tydligt politiskt stöd saknas, men det är nog helt andra faktorer som fällde avgörandet.
En sådan anledning torde vara den höga svenska svansföringen och ambitionen att ständigt politisera idrotten, vilket IOK helt enkelt avskyr. Inte bara i termer av oskyldiga floskler kring «hållbarhet», utan även mer utmanande positioner kring «demokrati», «facklighet» med mera. «Ice hockey yes, prostitution no!» är kanske inte en slogan IOK vill förknippas med, utan man vill ha rena spel som förbrödrar mellan nationer och deltagare.
Mer problematiskt är de föreslagna spelens geografiska spretighet, med tävlingar inte bara i Stockholm och Åre, utan i såväl Falun och Östersund som norska Lillehammer och lettiska Sigulda. Sveriges infrastruktur med långsamma tåg utgör inte ideala förutsättningar för ett sådant arrangemang. Frågan är vidare hur «hållbart» det är att skyffla idrottare, journalister och andra funktionärer land och rike runt med flyg.
Med sådan utspriddhet försvinner även tanken på gemenskap i en OS-by, och det är tveksamt om man verkligen förmår inkvartera de tävlande i så många orter utan att göra avkall på kvalitet, stämning och komfort. Sparsam svensk funkisstil av Ikea-snitt lär inte bidra till att höja temperaturen i det avseendet.
Även föresatsen att arrangera «kosteffektiva» spel kan ifrågasättas, givet att svenska projekt alltid och utan undantag drar långt över budget och vanligen slutar i häradet av Hallandsåsen. IOK riktar här faktiskt officiell kritik mot förskönad budget avseende biljetförsäljningen, som uppgår till 4.7 miljarder kronor – alltså motsvarande 4.7 miljoner besökare om vi schablonberäknar priset till en tusing.
En punkt som aldrig officiellt kommer att avhandlas gäller att smörja delegaterna under bordet. Sverige är ett idealistiskt land med värdeideologi som grund, medan världen utanför är av det mer smutsiga och hårdkokta slaget. Pengar har alltid styrt IOK:s och den internationella sportens handel och vandel, och det kan man nog inte runda.
Olympiska spel i Sverige hade annars varit önskvärda, eftersom det ger ett mervärde som är svårt att prissätta i reda pengar. Vårt land hade också kunnat arrangera sådana spel, givet en mer professionell hantering av ärendet, omfattande näringslivets deltagande och en mindre totalitär inriktning.
På samma sätt som i Stockholm 1912 skulle då näringslivet också garantera budgeten, varvid gängse marknadskrafter hade tillgodosett effektiviteten. Något statligt stöd hade inte behövts, och inte heller hade man varit beroende av opinionens gillande. När ska man lära den läxan?