En kulturell fejd mellan Storbritannien och dess avkomma USA tycks ha brutit ut, nämligen huruvida man kan ha salt i teet. Det minner en del om hur Kina, Japan och Korea ständigt och jämt kivas om ursprunget till diverse gemensamma företeelser, som gimchi (김치) och paocai (泡菜), men det rör sig här knappast om ursprungskulturer i fråga om tedrickande.
Britterna själva anser ändå av någon anledning att te utgör en «nationaldryck», kanske för att man i sin forna koloniala roll tog till sig bruket från Kina och Indien i kulturell appropriering. Engländare överlag dricker dock mest sjaskigt blandte i påsar med socker och mjölk, och mer sällan äkta te i form av vakuumförpackade blad.
Att man blandar i mjölk och socker är en tradition som stammar från den gradvisa förmultning som långa skeppstransporter åsamkade tebladen, i analogi med hur peppar ofta har använts för att eliminera bismak i utgånget kött och andra skämda livsmedel. Man hade vid tiden inte förmåga att vakuumförpacka bladen.
Britterna är härvidlag dock nykomlingar i sammanhanget, eftersom te har brukats i Kina och övriga Östasien under drygt tjugo tusen år, med en lång rad skiftande traditioner. Därvidlag har man blandat upp teet med allsköns ingredienser, i allt från ingefära och vitlök till just salt.
Man kan därför ana att den amerikanska professor som har rört upp britternas imperiekänslor genom att förespråka en gnutta salt i teet har läst på och därmed har rejält på fötterna i ämnet. Det rör sig i själva verket om en kemibok om te, författad av Michelle Francl.
Den kemiska bakgrunden är att salt reagerar med aminosyror i tebladen, med resultat att glutamat bildas. Närmare bestämt känner vi sådana glutamater i smakförstärkningsämnet natriumglutamat (MSG), som ger välsmak i form av umami (旨味). I kombination med att saltet tar bort teets naturliga bitterhet har vi då en självklar anledning till att lägga en nypa salt i tekoppen – men naturligtvis i rätt mått.
En annan elementär anledning är att en viss mängd salt behövs för att ersätta utsöndring i form av svett. Modernt kranvatten innehåller visserligen erforderlig mängd natrium, men den förutsättningen förelåg inte under tidigare epoker. Samtidigt var den tidens arbete mer fysiskt än dagens, nämligen i form av åkerbruk under gassande sol.
Dagens kineser blandar inte heller salt i teet, av ovan nämnda orsak, men under den klassiska kinesiska kulturens höjdpunkt under Tang (唐, 618–907) var en nypa salt comme il faut. Om detta upplyser standardverket Teklassikern (茶经, Chajing) från ~760, författad av Lu Yu (陆羽, 733–804). Kapitel fyra i verket nämner bland annat en cuogui (鹾簋) eller saltbehållare som ett självklart verktyg i samband med tillagning av drycken.
初沸，則水合量調之以鹽味，謂棄其啜餘。〈啜，嘗也，市稅反，又市悅反。〉無乃𪉦𪊇而鍾其一味乎？
När teet kokar, lägg till en nypa salt och smaka av. (Lägg inte till för mycket.) Visst smakar det gott?
Teklassikern (茶经, Chajing), kapitel fem.
Salt i teet nyttjas alltjämt av en rad minoriteter i Kina, inte minst tibetaner och mongoler, ofta i kombination med mjölk. Däremot var socker inte en vanlig smakförstärkare i det klassiska Kina, även om moderna istevarianter på flaska är toksockrade. Socker är framförallt ett västligt gift, som mer eller mindre dödar tesmaken.
Amerikanska ambassaden skrev på förekommen anledning en munter dementi om att man inte alls i officiell kapacitet förordar tillägg av salt i teet, samtidigt som man vrider om kniven genom att förespråka «korrekt» tillagning medelst mikrovågsugn. Detta är förstås den verkliga hädelsen, då tesmaken bara kommer till sin rätt under kokande vatten.
