Hanif Bali var nog inget vidare i skolan, givet hans taffliga försök till aritmetisk analys på ledarplats. Där hävdar han nämligen att sjutton procent av barn har en intelligenskvot understigande 85. Som alla intelligenta personer vet är detta inte förenligt med 68–95–99.7-regeln om standardavvikelser, där den senare i detta fall är definierad som σ = 15, med medelvärde μ = 100.
Faktiskt får man här sexton procent, eller mer noga 15.87 %. Men det tycks ha gått bra för Bali ändå, och det är inte så förvånande som man kan tro, då en politisk karriär inte fordrar några högre examina eller ens avslutat gymnasium. För att blogga på ledarplats behövs strikt taget ingen utbildning alls, bara rätt partibok, värderingar och kontakter.
Petimäter, säger du? Men vi kan faktiskt inte ha ingenjörer som räknar fel på hållfasthet eller andra fysikaliska storheter, även om politiker vanligen inte ens kan räkna fram en budget korrekt. Å andra sidan finns så kallade idiots savants som drar fram tusen decimaler i π i sömnen eller får full pott på högskoleprovet, utan att för den skull uppvisa någon mer koherent intelligens.
Nå, den raljerande tonen till trots finns här ändå viss befogad kritik av Balis teser (snart bakom betalvägg) om intelligens och skolan, nämligen att skolan skulle utbilda för en akademisk karriär och att mer svagbegåvade elever lider under denna regim. I verkligheten är intelligens och akademiska resultat högst överskattade parametrar, medan kontakter, rätt «värdegrund» och andra faktorer är så mycket viktigare. Sverige är nämligen inte en meritokrati, inte ens inom akademin, och framförallt inte i näringslivet.
Där kan man ju träffa chefen som tycker att vilken idiot som helst kan programmera, och att det är viktigare med bra betyg i idrott, eftersom det visar konkurrensanda. Eller så slår man huvudet i HR-väggen, när någon Titti vill veta «vilket djur man är», om man har några «luckor» med mera. I värsta fall råkar man ut för ett «personlighetstest» av helt pseudovetenskapligt slag när agnarna ska sållas från vetet. Ingen frågar efter betyg.
Till yttermera visso är det så att den svenska skolan alltjämt är att betrakta som flum, och i själva verket medvetet utformad så att «alla ska med». De mest svagbegåvade sätter alltså takten, medan de sexton procent av oss som ligger i den övre halvan är de som har genomlidit detta helvete under år av tristess.
För egen del var jag mer intresserad av sex och alkohol under grundskolans senare del, och det mönstret bestod senare i gymnasiet. Vill minnas att jag hämtade in i princip hela kursomfånget under sista terminen på natur med gott betyg, vilket då får illustrera saken. Diagnostiska prov vid högskolan visar att förkunskaperna i matematik och fysik blir kontinuerligt sämre för varje år, vilket också är ämnat leda i bevis skolans successiva förfall.
Förr talade man om den så kallade Flynn-effekten, det vill säga att medelintelligensen ökar bland befolkningen i takt med bättre välstånd och högre utbildning. Men på senare år har denna effekt reverserats, inte minst på grund av miljonhövdad invandring – ett verkligt tabu Bali nog inte vågar avhandla å Expressens ledarsida.
Den råa medelintelligensen har alltså sjunkit under flera decennier, även om det inte har någon bäring på intelligenskvoten, då denna alltid normaliseras med medel satt till hundra i relativ fason. Detta avspeglar sig sedan i internationella tester som Pisa med flera, även om man rensar för invandrarelever.
Numera behöver man alltså inte kunna räkna ut procentintervall i normalfördelningar och annat, eftersom man helt enkelt kan fråga ChatGPT om saken, även om svaret kan vara en hallucination (som i Balis fall). Ungdomar av i dag har knappt sett en bok, och har inte kognitiv förmåga att läsa texter längre än 140 tecken. Och det efterfrågas inte heller.
Det är visserligen så som Bali säger, att var femte elev går ut grundskolan utan godkända betyg. Men därav kan man inte dra slutsatsen att det är just de svagbegåvade som står för den andelen, utan det är rimligare anta att det främst är ungdomar från Orten, med annan kultur och brister i svenska språket, missanpassade individer som är det bistra resultatet av den förda politiken under decennier.
Och det är visserligen så som Bali hävdar, att skolan är «hyperteoretiserande», men det beror nog mer på att skolan levererar det som efterfrågas av näringslivet. Enklare industrijobb existerar nämligen inte längre sedan bruksorterna avvecklats och fabrikerna omlokaliserats till Kina, och enklare tjänstejobb som att packa påsar i butiken (som i USA) förekommer inte i Sverige, främst på grund av fackligt motstånd och socialdemokratisk politik.
Även i de enklaste arbeten måste man kunna läsa och hantera en dator, även om till och med högskolestuderande numera utmärks av bristande grammatisk förmåga, särskrivningar och andra fenomen som fördom hörde till obs-klassens signum. Men den nivå som efterfrågas förmår grundskolan ändå svara mot.
I praktiken löser man saken genom att tumma på kraven, och således i Arbetsförmedlingens regi skola ortenbarnen på olika vis. Somalier sätts att köra buss eller lastbil och araber skickas ut i äldreomsorgen, där den bristfälliga svenskan anses vara av mindre betydelse, eftersom det rör sig om svaga vårdkonsumenter. Av allt att döma har de en bättre utkomst än akademiker som bibliotekarier, givet förtur och kvotering av olika slag.
Det verkliga problemet är alltså egentligen inte skolan, utan det utanförskap politiken har danat med migration samt andra skadliga reformer av olika slag. Brist i svenska språket är inte ett tecken på svag begåvning, utan på misslyckad integration eller på alltför omfattande invandring. Elever som har invandrat före skolstart utgör nämligen en omfattande del av det klientel som misslyckas i skolan, enligt Skolverket.
Analfabetism existerade knappt i Sverige fordom, men är numera en realitet. Men även bristande språklig förmåga ger en hel kaskad av effekter, då man inte kan tillgodogöra sig stoffet i en utbildning på samma sätt som inhemska elever. Därmed infinner sig uppgivenhet och ointresse, vilket ger det observerade resultatet.
Det har inte med begåvning att göra, och historiskt har mindre begåvade personer inte heller haft några problem med att fullfölja grundutbildning och finna sig till rätta i arbetslivet. Det är primärt ett politiskt problem, och en effekt av virrig HR-kultur och annat postmodernt trams som numera genomsyrar samhället.
