Vår sista tid är nu, för i framtiden har isarna smält. Framtiden är en grav fylld av vatten, i alla fall om vi inte kan hindra temperaturen från att stiga mer än 1.5 K. Det menar någon Häyrynen på Aftonbladets ledarsida, ett nytt klimatalarmistiskt stjärnskott som har svårt med både tidsbegrepp och konsekvensanalyser. OK doomer.
För att den apokalypsen ska infrias krävs att isen på såväl Grönland som Antarktis smälter. Om all is på Grönland smälter, och om smältningen omsätts i havsnivåstigning, motsvarar det sju meter vattenhöjning. I verkligheten har Grönland tappat 0.1 % av sin ismassa under tio års tid, en så liten avvikelse att den ryms inom felmarginalen.
Det motsvarar en procent per århundrade, eller sju centimeter omsatt i havsnivåstigning. Klimat-Greta kan andas ut, ty lagom till hen (och Häyrynen) ska dö år 2100 har vattnet stigit trettio centimeter, varav sju centimeter härrör från Grönland (resten är termisk expansion). Samtidigt har landhöjningen mer än kompenserat för havets stigning, en effekt av att marken dekomprimeras efter att ha pressats samman av kilometertjock is under senaste nedisningen.
Tids nog innebär ett allt varmare klimat förstås att Grönlands is smälter, därtill i accelererat förlopp. Om det är sju centimeter detta århundrade, är det tio centimeter fram till 2200, femton centimeter fram till 2300, tjugofem centimeter fram till 2400 och kanske fyrtio centimeter fram till 2500, givet business as usual. Under 500 års tid kan vi se fram emot ett bidrag motsvarande en ynka meter från grönlandsisen, givet att all is omsätts i havsvatten, men fortfarande i konkurrens med landhöjningen. Samtidigt avtar effekten av termisk expansion.
Men varmare klimat är också fuktigare klimat, vilket innebär mer nederbörd och därför ackumulation av sötvatten i grundvatten och vattendrag snarare än enbart i världshaven. För Sveriges vidkommande innebär ett varmare klimat således avsevärt bättre förutsättningar för odling, dels genom längre odlingssäsong, dels genom våtare klimat. Isen hamnar till slut till stor del i sötvattentäkter och i flora och fauna. Sverige blir en gyllene kornbod, och just vår framtid är inte på något sätt hotad av varmare klimat.
Däremot är det förstås sant att låglänta områden på andra breddgrader kommer att drabbas av stigande havsnivåer, eftersom någon landhöjning inte sker där. Men det är det där med tidsperspektivet. Femhundra år är en lång tid, och det är rimligt att en stad anpassar sig organiskt efter de förutsättningar naturen medger, i ett förlopp som är så långsamt att det inte märks mellan generationerna. Ska gator, hus och rörledningar verkligen stå så länge?
Om även Antarktis skulle smälta innebär det hela femtioåtta meter stigning, återigen givet fullständig omsättning i havsvatten. Ett problem med den hypotesen är att Antarktis faktiskt inte smälter, utan istället att isen expanderar och därmed motverkar havsnivåhöjningen. Även om varmare klimat småningom börjar få effekt även på Antarktis, skulle det ta tiotusentals år att omsätta all is i flytande form, och människan skulle återigen organiskt hantera situationen utan att ens märka den i vardagen.
Vad är förutsättningarna för att Antarktis ska börja smälta? I termer av koldioxid ungefär 760 ppm, att jämföra med nuvarande 410 ppm. Det är den «tippunkt» vid vilken glacieringen tilltog för 34 miljoner år sedan, och sedan dess har vi befunnit oss i en istid med frusna poler och pulserande nedisningar med en momentan frekvens om 100 000 år.
Orsakerna till att jorden kyldes av under eocen är två. Dels orogenes, främst i form av bildandet av Himalaya när indiska plattan sköt in i den eurasiska för 45 miljoner år sedan. Vittring av silikater konsumerar koldioxid från atmosfären, och givet skalan på förloppet blev resultatet dränering av koldioxid och som ett resultat kontinuerligt kallare klimat. Processen fortgår alltjämt.
En annan faktor utgjordes av mossbräknar, ett slags ormbunke, som i invasiv skala blommade och aldrig förmultnade, utan sjönk till Arktis havsbottnen och sedimenterades utan att återföra kolet till kretsloppet. Processen pågick under 800 000 år, och är en påminnelse om att flora och fauna både påverkar och påverkas av klimatet.
Drivhusjorden under eocen, innan den kraftiga nedkylningen, präglades av ett mer jämnfördelat klimat med färre säsongsvariationer. Tropikerna skiljde sig inte särskilt mycket från dagens förhållanden i temperaturhänseende, medan palmer växte ända upp till motsvarande dagens poler. Klimatmodeller kan, eh, överraskande nog, inte reproducera denna jämlika ordning när de appliceras på eocens förhållanden.
Vad innebär det? Jo, att om vi brassar på med allt mer förbränning av fossila bränslen, kommer vi om tusentals år att ha flera meter högre vattenstånd, men också en mer jämnvarm jord med färre säsongsvariationer bortanför ekvatorn. Det är en bördigare och våtare jord som kan föda fler människor och som i stort är behagligare än dagens. Det är inte mycket till apokalyps.
Nu kommer vi förstås inte att återskapa eocens förhållanden, eftersom det skulle kräva att vi pumpar ut tjugo gånger så mycket koldioxid som hittills, men om vi kan ta oss ett par steg närmare en isfri tillvaro skulle det – på riktigt lång sikt – vara det mest fördelaktiga för mänsklighetens fortbevarande. Allt handlar om vilket tidsperspektiv man vill anlägga.
Utöver att människan kommer att anpassa sig organiskt i sin stadsplanering och sitt leverne tillkommer även att mycket vatten hinner rinna under broarna på femhundra år. Vad var den tekniska nivån på Gustav Vasas tid, och hur kommer den att te sig om ytterligare femhundra år?
Under alla omständigheter måste ingenting ske «nu», och det är ingen som helst brådska med att lösa de «problem» man tror att klimatförändringarna medför. Det kan lösas helt organiskt utan politikers klåfingriga medverkan och vilja att socialisera hela världen under alarmism och FUD.