Svensk statstelevision ger av någon anledning en plattform till shiitiske milisledaren Muqtada al-Sadr att breda ut sig om sina krav på internationellt förbud mot koranbränning, medan man till dags dato ännu inte har intervjuat den irakiske medborgaren Salwan Momika om dennes motiv till koranbränningarna – till synes en självklar journalistisk ambition?
Det är så för att svensk statstelevision undantagslöst tar parti för islam och mot klassiskt liberal yttrandefrihet, i syfte att vara den «goda» motpolen gentemot Sverigedemokraterna och andra «högerextrema» krafter. Man står på barrikaderna när det gäller att inskränka det fria ordet, och försöker indoktrinera barn i att man får säga vad man vill så länge man inte «kränker» någon annan.
Men yttrandefriheten existerar enbart för att kränka, såra och yttra det andra inte vill höra. Allt det andra, det goda, det harmlösa och så vidare, kräver uppenbarligen inte något särskilt skydd i lagen. Det är ett uttryck för att idéer kan vara värdefulla, även om de kränker religion eller något förment «heligt», exempelvis den biblicistiska uppfattningen att solen snurrar runt universums medelpunkt jorden, eller att människan inte blott är en apa i evolutionär utveckling från ett tidigare stadium av amöba, utan skapad av en «gud».
De mer aggressiva uttrycken, exempelvis att påven eller Muhammad är pedofiler, måste av samma skäl anses vara skyddsvärda, inte minst med tanke på att pedofili verkligen är ett utbrett fenomen i den religiösa världen, bland såväl kristna som muslimer och för den delen tibetanska buddister. Säkerligen «kränker» det utövarna av sagda religioner, men det är även till gagn för de som drabbas av dessa religioners udda form av «kärlek».
Man kan alltså inte a priori avgöra huruvida ett yttrande är «gott» eller «nyttigt», utan det måste ges av den vidare diskursen. Därför måste yttrandefriheten vara mer eller mindre absolut för att vara meningsfull, med inskränkning endast då omedelbar fara för liv eller annans säkerhet föreligger – det är så den amerikanska (och japanska) yttrandefriheten uttolkas.
I Europa har vi aldrig haft verklig yttrandefrihet utan den har alltid varit hårt kringskuren. Hetslagar är inte ett nytt påfund, utan tillämpades flitigt av Weimar-republiken, med resultat att den tidens nazister blev martyrer och därmed kunde dra fördel av förtrycket. Man har inte lärt av det, utan fortsätter i samma anda att lägga sordin på yttrandefriheten i tron att det skulle skydda något förment prekariat.
Det är ändå en europeisk idé som stammar från upplysningstidens filosofiska ideal, och som har haft viss inverkan även i Europa. Man kan alltid hävda att friheten har varit större i Europa än på andra håll att smäda överheten i allt från majestäter till religiösa potentater, även om allt i slutändan kokar ned till att friheten är lika godtyckligt begränsad här som annorstädes.
Nå, givet den filosofiska idén om yttrandefrihet ska vi här ta fasta på vad Muqtada al-Sadr egentligen hävdar i det uttalande svensk statstelevision så gärna vidarepropagerar (för att man håller med), och argumentera för varför han inte förstår vad saken dröjer sig om.
Han uppmanar alltså världens länder «att anta en lag som kriminaliserar koranbränningar och att det görs till ett terroristbrott», och menar att koranbränning måste anses vara en brottslig handling, eftersom antisemitism och «angrepp på Q-organisationer anses vara brott».
Pro primo är al-Sadr förstås inte lagstiftare i Sverige, och han är inte vald av det svenska folk att företräda detta. Han ska alltså överhuvudtaget inte yttra sig om svenska lagar eller förehavanden, utan har att engagera sig i det egna landets politik – som parentetiskt har en hel del att röja upp i vad gäller mänskliga rättigheter, frihet med mera. Detta är ickeinblandningsprincipen, folkrättens uttryck för suveräna nationers självbestämmanderätt.
Pro secundo jämför al-Sadr äpplen med päron, då koranen inte är en «organisation» utan en bok, en filosofisk traktat, en doktrin, en politisk idé. Det är i Sverige exakt lika lagligt att bränna prideflaggan som koranen, eller för den delen den svenska flaggan eller ett porträtt av majestätet eller Kristersson. Man kan vidare utan svårighet angripa Q-rörelsen som fenomen – jag gör det ständigt här – men däremot naturligtvis inte i fysisk mening hota eller trakassera företrädare för denna.
Pro tertio gäller samma sak för antisemitism, då det är helt i sin ordning att angripa den judiska apartheidstaten Israel eller barbariska judiska sedvänjor som könsstympning, men däremot inte judar som folk eller enskilda judar. Det senare är invandrade palestinier och andra araber inte helt införstådda med, då man har antisemitismen med bröstmjölken och utan vidare skanderar att «judarna ska dö» under demonstrationer i Sverige.
Pro ultimo är det alltså i liberal tradition fullständigt i sin ordning att bränna valfri flagga, inklusive pridevarianten, likväl som valfritt porträtt av någon politisk eller religiös potentat, likväl som valfri bok av religiös, filosofisk eller politisk art, inklusive toran, koranen, bibeln, Mein Kampf, Das Kapital, Maastrichtfördraget eller Lolita (så länge man själv äger sagda stycken), det vill säga att angripa idéer, symboler för ideologi och så vidare.
Däremot medger inte denna liberala tradition att man angriper motståndare fysiskt bara för att denne anses ha tryckt på någons «knapp» och «provocerat» fram en handling. Detta till skillnad från sharia, en tradition i vilken man har för vana att stena, kasta från tak eller balkong eller på annat sätt ta av daga personer som anses misshaga någons tro eller annan uppfattning, eller för den delen angripa random snubbes egendom medelst stenkastning eller bränning.
Vad gäller moral, filosofi och rättsuppfattning befinner sig islam alltjämt i ett tämligen primitivt stadium, och vi har därför ingen anledning att lyssna till vad dess företrädare gaggar om. Vi har kommit betydligt längre, och det är därför islam som ska lära av oss.