Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Israel vs Xinjiang

I mars 2014 inträffade massakern i Kunming, då en grupp om åtta uiguriska separatister med knivar bragte 31 människor om livet och skadade 143 innan polisen kunde neutralisera förövarna. I maj samma år utförde en grupp om fem uiguriska terrorister ett sprängdåd i Xinjiangs regionhuvudstad Ürümqi, med resultat att 43 människor dödades och 90 skadades.

Därmed hade terrorn i Kina eskalerat så pass att regeringen beslöt att ta i med hårdhandskarna, nämligen genom att gå till roten med problemet. Det är från denna tid de beryktade omskolningslägren stammar, som ett led i att rycka upp radikalism med rötterna och bekämpa utanförskap, med syfte att integrera problematiska segment av uigurer i majoritetskulturen medelst språkundervisning, arbetspraktik och doktrinär avprogrammering.

Men de sociala reformerna skulle snart komma att vändas mot Kina, nämligen då man i Väst beslöt fjärma sig från landet i allt fler avseenden. Under kriget mot terrorn passade det att betrakta ETIM och andra uiguriska separatistgrupperingar som just terroristorganisationer, men som tidigare med Mujaheddin och al-Qaida valde man här att nu betrakta uigurerna som «frihetshjältar» som stod upp mot förment kinesiskt förtryck.

I den befängda retoriken benämnde man till och med saken som «folkmord», vilket man småningom fick korrigera till «kulturellt folkmord» i brist på lik. Därmed hade man för all framtid urvattnat begreppet bortom all mening, vilket dock inte hindrade teaterföreställningen från att fortsätta med konstlade «tribunaler» och annat i syfte att smeta ned Kina med falska anklagelser.

Men reformerna gav resultat, och terrorn fick mycket riktigt ett slut. Därtill förmådde man sätta uigurer i arbete och integrera personer i utanförskap och fattigdom på ett sätt som borde leda till avund i länder som Sverige, som bekant har gigantiska problem utan egentlig förmåga att kunna tackla dem.

En komparativ analys med den pågående konflikten i Israel är här påkallad, nämligen för att retoriken är fundamentalt annorlunda. Efter Hamas’ terror har Tel Aviv mycket riktigt svarat med bombningar av Gaza, varvid 2 215 palestinier hade dödats efter blott en veckas konflikt – av dessa utgjorde 724 barn och 458 kvinnor.

Ingen har emellertid dödats i Xinjiang – utöver terrorister på bar gärning – men ändå hörs i den offentliga retoriken kring Israels offensiv inte termer som folkmord eller ens etnisk rensning, trots att man har flyttat på halva befolkningen i den tätbefolkade Gaza-remsan.

Folkpartiledaren säger här att man måste förstå att Israel gör vad de kan för att de nu ska kunna skydda sina barn, sin civilbefolkning, från fortsatta attacker från Hamas, en åsikt som ekas mangrant över hela linjen. Den rätten till självförsvar från uigurisk terrorism medgav man emellertid aldrig Kina då det begav sig, utan har tvärtom ifrågasatt dåden genom att beskriva det som «terrorism» med citattecken.

Hur många tusentals barn och kvinnor och andra oskyldiga som slutligen kommer att få plikta för Netanyahus markinvasion och fortsatta bombningar går inte att förutspå, men uppenbarligen är det för Väst med dess politikerskara och följsamma mediekonglomerat ett godtagbart pris, medan den kinesiska arbetslinjen med utbildning och praktik i jämförelse är att betrakta som den allra grövsta av förbrytelser mot mänskligheten…

En topp i terrordåd inträffade 2014, varefter Zhongnanhai beslöt gå till roten med problemet, utan bombningar eller dödligt våld.