Kinesiska tecken var i sin mest primitiva och ursprungliga form enkla piktogram, det vill säga naturtrogna avbildningar av fysiska föremål i skrift. Tecken som än idag har kvar denna dimension är exempelvis 日 (rì, sol), 月 (yuè, måne), 人 (rén, människa), 木 (mù, träd) och 山 (shān, berg).
Ytterligare en abstraktionsgrad är tecken som representerar en idé snarare än enkla föremål. Ideogram kan således vara tecken som 上 (shàng, upp), 下 (xià, ner), 本 (běn, rot, ett träd 木 med basen markerad med ett extra streck) och räkneord som 一 (yī, ett). Flyttar man basen på trädet får man istället 末 (mò, ände), det vill säga den abstrakta motsatsen till rot.
Man inser rätt snart att med en sådan «hieroglyfisk» metod finns det ingen ände på hur många tecken man kan konstruera, samtidigt som det är svårt att avbilda mer komplexa företeelser på ett entydigt vis. Kinesiska tecken i sin mest ursprungliga form användes således som en sorts rebusar i schamanistiska riter, men utvecklades småningom till en mer abstrakt form.
Sammansatta ideogram får man genom att kombinera enskilda piktogram och ideogram. 日 (rì, sol) i kombination med 月 (yuè, måne) blir då 明 (míng, ljus). 上 (shàng, upp) och 下 (xià, ner) i kombination med tecknet 心 (xīn, hjärta, lust) kan på samma sätt nyttjas för att bilda abstrakta ord som 忐忑 (tǎntè, rastlös, nervös, störd), det vill säga en symbolisk representation för ett maniskt känsloliv.
Enklare sammansatta ideogram får man genom att mångfaldiga enkla tecken. Ta två 木 (mù, träd) och man får en 林 (lín, skog). Samma sak med tre träd 森 (sēn, skog) för en tätare variant. Sätt en 人 (eller 亻, rén, människa) jämte ett 木 (mù, träd) och man får ett abstrakt ideogram för 休 (xiū, vila): att luta sig mot ett träd. Tecknet 女 (nǚ, kvinna) i kombination med 子 (zǐ, barn) ger 好 (hǎo, bra): bra är när man har kvinna och barn. Sätt ett tak 宀 (mián) ovanför kvinnan 女 och vi erhåller 安 (ān, ro, lugn): kinesiskan är sedan urminnes tider sexistiskt klar och redig i sina definitioner.
De allra flesta kinesiska tecken är dock fonosemantiska sammansättningar, där en del av tecknet utgör ungefärligt uttal och en annan del berättar om tecknets betydelseområde. Vet man inte vad tecknet betyder eller hur det uttalas kan man således ofta (men inte alltid) göra en god gissning av endera eller bådadera. Betraktar vi tecknet 淋 kan vi således gissa oss till att det uttalas lín (samma som för 林, skog) och att det har något med vatten (氵= 水, shuǐ) att göra (nämligen hälla eller dränka). Vi kan göra samma sak med ett enskilt träd (木) och vatten (氵), och vi får då 沐 (mù, tvätta håret). Sammanhanget kan sedan hjälpa till att närmare precisera betydelsen.
Även om det otvetydigt är en tjusning med kinesiskan att det förekommer relativt många piktografiska och ideografiska tecken, är den enkla sanningen att de allra flesta tecken är osexiga och imprecisa semantiska konstruktioner som man måste lära in med mödosamt arbete; det är helt identiskt med att lära in ord i andra språk.
Ideografiska och piktografiska tecken har samtidigt nybildats i sociala medier på nätet, i form av emotikoner (☺ och ☹ eller motsvarande textrepresentationer) och senare utvecklingar som emoji (绘文字). Därmed är cirkeln sluten, och man kan här skönja hur kinesiska tecken åter kan nyttjas för ideografiska ändamål.
Betrakta exempelvis tecknet 囧 (jiǒng), som sedan länge har fallit ur praktiskt bruk i litteraturen. Det ursprungliga betydelseområdet har med ljus att göra, vilket man kan se genom att vårt tidigare ord för ljus (明, míng) ursprungligen tecknades 朙 (míng), där 囧 (jiǒng) utgör den fonetiska delen. Betydelsen lär vara fönster, men det är här underordnat.
Ty när detta gamla tecken plötsligt får nytt liv på nätet är det i egenskap av renodlat ideogram. Man kan i tecknet se ett par ledsna ögon och en hängande mun omslutna av en fyrkantig ansiktskontur, faktiskt inte helt olikt en kinesisk representation av den kända Scream-masken. Betydelsen här är således ett uttryck för en negativ känsla, som förlägenhet, irritation, hjälplöshet, ledsamhet och så vidare.
Tecknet har naturligtvis därmed kommit att bli en del av den allmänna populärkulturen, vilket exempelvis framgår av filmtiteln 人再囧途之泰囧 (Ren zai jiongtu zhi Taijiong), där jiong används som emotiv utfyllnad i en fras som i övrigt kan förstås som «Åter på skämmig resa i Thailand». Ytterligare ett exempel utgörs av den mindre lyckade filmen 爱爱囧事 (Àiài jiǒngshì / En pikant kärlekshistoria) och andra komedier med liten budget
Det finns således också en komisk dimensionen i tecknet jiong, som i 囧闻日报 (Jiongwen ribao), typ dråpliga nyheters dagblad med satir och galghumor som främsta ingredienser. 囧图 (jiongtu) betyder här exempelvis knäppa eller mindre smickrande bilder.
Sportklädesföretaget Li Ning (李宁) hade tecknet 囧 på sina skor i samma veva som tecknet först populariserades, vilket indikerar att tecknet även har en positiv betydelse för kraft och styrka. Men sedermera har det ändå mest kommit att förknippas med produkter och varumärken som floppar, givet tecknets dominerande negativa konnotation.
Även i politiken och nyhetsrapporteringen används tecknet ibland, exempelvis i rubriken 斯诺登还要让美国囧多久？ (Sīnuòdēng háiyào ràng Měiguó jiǒng duō jiǔ? / Hur länge ska Snowden få låta USA stå i skamvrån?), vilket visar att tecknet av allt att döma är här för att stanna under överskådlig tid, i likhet med andra former av slanguttryck, som 牛 (niú, oxe / häftig).