Judelobbyn har haft vind i seglen under några dagar, då man har kunnat peka på hur Hamas’ terror ger ringar på vattnet världen över, inte minst i Sverige, med resultat att judar återigen känner sig osäkra och därför undviker att skylta med religiöst blingbling eller på annat sätt avslöja etnicitet.
Detta för att palestinier i exil och andra muslimska grupper under demonstrationer skanderar att judarna ska gasas, slaktas och så vidare, en sorts yttring som länge har varit tolererad av etablissemanget som ett politiskt uttryck kopplat till konflikten i Mellanöstern, snarare än något som borde beivras med sedvanliga hetslagar. Att sådant kan upplevas obehagligt för dem det berör är uppenbart.
Samtidigt har vi sett andra slags demonstrationer där judar med svensk bakgrund tillsammans med vissa andra grupperingar tar ställning för just Israel, manifesterat i att vifta med apartheidstatens flagga och därmed uttrycka sitt stöd för dess politik kring etnisk rensning och långsamt folkmord på palestinier. Även detta torde betraktas som en provokation av dem det berör på den andra sidan.
Med migration av Mellanösterns folk till Sverige kommer även Mellanösterns problem, och frågan som måste ställas är varför palestinierna är här och i andra västerländska länder. Det givna svaret är att de är fördrivna av israeliterna under ockupation, bosättarpolitik och genocid, och att det inte föreligger någon realistisk förhoppning om en tvåstatslösning, utan snarare att den judiska etnostaten kommer att fortsätta lägga under sig kvarvarande fragment av Palestina, bit för bit.
Om man således önskar en fridfull tillvaro för judar i diasporan, tycks den mest plausibla lösningen bestå i att förespråka och arbeta för just en tvåstatslösning? Man kan tycka vad man vill om det hat som emanerar från arabiska grupperingar gentemot Israel och judar, men det har inte uppstått ur ett vakuum, utan har sina rationella orsaker.
Det skulle inte falla mig in att försvara Hamas och dess terror, men jag kan försäkra att även jag under sådana omständigheter hade varit fylld av ett avgrundsdjupt hat, vars mångfasetterade uttryck naturligen även omfattar våld. Det är under sådana omständigheter naturligt att man i förtryckta kretsar firar Hamas’ räd, även om man rationellt förstår det barbariska i handlingen.
Men barbarism föder barbarism, och våld föder våld, varför detta problemkomplex saknar lösningar i vår tid. Det är ytterst Israel, som den starkaste parten, som har att inse dilemmat och därmed avbryta ockupationen och blockaden samt reversera bosättarpolitiken.
Det kommer å andra sidan aldrig att ske, eftersom judestaten vilar på sionismens grund, med religiösa och pseudohistoriska argument om det «förlovade landet» och så vidare. Folkmordet är helt avsiktligt, och man letar ständigt efter förevändningar och ursäkter för att exekvera det vidare.
Hamas har i det avseendet lämnat en fin present till Tel Aviv, som nu får fria händer att jämna halva Gaza med marken, vars rester därmed upptas som mark för nya israeliska kolonilotter, med Västvärldens benägna bistånd. Men problemet försvinner inte för det, varken i Mellanöstern eller i Sverige, utan hatet kommer bara att odlas än mer intensivt.