Julens «huvudstad» existerar inte, och ligger framförallt inte i Palestina. Inte heller «kristmässans» huvudstad är Betlehem, utan förstås Rom, då kristendom är en romersk erövringsteologi med rötter i Grekland byggd på en judisk förlaga. Kristmässan har överhuvudtaget ingenting att göra med begreppet jul, annat än att man på känt manér har försökt införliva ursprungliga traditioner som egna – så kallad kristianisering eller Interpretatio Christiana.
Den grekiska läran utgjorde år 40 v.t. en extrem liten sekt, men stod trehundra år senare som majoritetsreligion i det romerska riket, med Konstantin den store (r. 306–337) som främsta vektor. Han, grundare av Konstantinopel, lät sig själv döpas på sin dödsbädd, och blev därmed den förste kristne kejsaren. Dessförinnan hade han verkat för större tolerans gentemot kristna, för att inte säga ha favoriserat den nya filosofin.
Kristendomen blev formellt erkänd genom första konciliet i Nicaea 325, sammankallat av Konstantin. Konciliet delibererade främst religiösa spörsmål för att utmejsla en enhetlig «ortodox» lära, då det fanns betydande åsiktsskillnader kring Jesus som existens, treenigheten och dylika element. Men det var från denna punkt religionen blev en maktfaktor.
Konstantin förknippades annars med Sol invictus, eller kortare Sol, solgud i den romerska mytologin. Om namnet låter bekant är det för att latin är ett indoeuropeiskt språk besläktat med vårt, varvid urindoeuropeiskans *sóh₂wl̥ ligger till grund för urgermanskans *sōwulō vidare till fornnordiskans sól och svenskans sol. *Sunnǭ → sunna → sun är en annan härledning.
Solkulten utgjorde romersk statsreligion sedan åtminstone den tidiga republiken, vilket inte minst framgick av att mynten periodvis präglades med solguden som dekoration, alltjämt under Konstantins tid. Festivalen Dies natalis invicti – den obsegrades födelsesdag – hölls till solgudens ära som sig bör vid vintersolståndet under midvinterfirandet Saturnalia (17–25 december), formellt fixerat vid 25 december i den julianska kalendern.
Rom var likt tidigare civilisationer i Sumerien och Egypten polyteistisk till sin natur, med skiftande mytologi och traditioner, men med fast förankring i dyrkan av solen och dess betydelse för skörden. Samma fenomen föreligger i de flesta andra kulturer världen över, från Kina till Skandinavien och Mesoamerika.
Men häri ligger förstås även grunden till kristmässan, ty den monoteistiska kristendomen kan inte ha konkurrerande avgudar. Under Konstantin vidmakthölls visserligen traditionerna, men han lät samtidigt riva tempel och avyttra offerriter, och därmed hade skiftet påbörjats.
Under Theodosius den store (r. 379–395) upphöjdes kristendomen år 380 till statsreligion, samtidigt som den traditionella mytologin motarbetades. Religionsfriheten upphörde, den eviga elden i Vesta-templet slocknade, de olympiska spelen förbjöds, biblioteket i Alexandria förstördes.
Hypatia mördades av en kristen mobb, och den vetenskapliga lågan slocknade för tusen år framåt. Medeltiden gjorde entré, och Västrom närmade sig sitt slut under interna stridigheter och yttre tryck från germaner stadda i folkvandring. År 476 föll imperiet, men kristendomen bestod under de germanska stammarnas erövring.
Religionen måste för den tidens människor ha utövat en lockelse i jämförelse med befintliga traditioner, ty i annat fall hade den inte kunnat spridas så snabbt. Ett liv efter detta och synen på alla människor som jämlika torde vara givna element, medan de polyteistiska germanerna kanske mer såg religionen som ett befintligt och praktfullt maktredskap.
Under alla omständigheter konsoliderades kyrkan i det medeltida Västeuropa under nya betingelser, vilket småningom ledde till schismer och separation med den ortodoxa varianten i Konstantinopel, i det alltjämt levande Östrom. Vidare mission skedde för att ytterligare sprida läran, men även korståg nyttjades för att implementera religionen med våld.
När Skandinavien kristnades skedde det uppifrån och ned, under svaga kungar som sökte gemenskap i den tidens europeiska union, det Tysk-romerska riket, under en gemensam religion och världsåskådning. Inbördes strider rasade i ett par hundra år innan skiftet var komplett, och forn sed fasades ut i Skandinavien på samma sätt som tidigare i Rom.
Vi skandinaver och germaner hade vid tiden en motsvarande vinterfest i jul kring vintersolståndet, med huvudguden Oden som julens gud (Jólnir), men det var förstås en smal sak att även här inkorporera seden i den kristmässa som hade etablerats i Rom på Sols bekostnad. Man hade då förlagt Jesus födelsedag till 25 december, även om evidensen pekar mot april eller maj runt år 6–4 f.v.t., i syfte att upphöja den primära festivalen till profetens ära snarare än solens.
För andra högtider har kristendomen nyttjat en allt längre räcka «helgon» för att kristianisera företeelser med kristen fernissa, som exempelvis (det misslyckade) försöket att förknippa midsommar med Johannes döparen. Midsommaren är här den andra extremen i de båda solstånden, och en parallell festival till julen, med den egenheten att vi i Sverige firar själva aftonen snarare än den efterföljande dagen, som kristendomen har sökt appropriera. Härav har jul och midsommar kunnat förbli någorlunda självständiga.
Även traditionen med Lussi har man sökt förvanska medelst ett «helgon», som tycks ha tagit hela vägen från Sicilien till Sverige utan att passera övriga Europa, i sanning en märklig företeelse. Den ursprungliga seden är visserligen höjd i dunkel, men den har förstås inget alls att göra med kristendom, utan är en del av midvinterfirandet kring jul, där Lussi representerar ljuset som vänder åter och därmed signalerar ankomsten av ett nytt år.
Att lussefirandet ligger på trettonde december är för övrigt en effekt av att Sverige 1753 antog den gregorianska kalenderreformen, med resultat att elva dagar ströks – 17 februari gick direkt till 1 mars. Lussi firas egentligen på vintersolståndet, medan julen i sig är en längre festperiod som följer därpå.
Ordet jul är här av urgermanskt ursprung *jehwlą, plurale tantum med betydelse fester eller firanden. Oden i egenskap av Jólnir är primär figur för evenemanget, men även andra asagudar går under begreppet jólnar eller festgudar.
Oden färdas som bekant på Sleipner, den åttabenta hästen i fornnordisk mytologi. Man kunde tro att såväl tomten som dennes åtta renar är derivat härav, men en del vill förneka det och menar istället att självaste tomten har kristna rötter, naturligtvis i form av ett «helgon» (nämligen Nikolaus av Myra i Grekland, en av figurerna som deltog i första konciliet i Nicaea 325). Interpretatio Christiana antar emellanåt löjeväckande dimensioner…
Naturligtvis präglas den föränderliga och levande julen numera av många mer moderna inslag, samtidigt som de kristna flagorna hänger kvar i form av ljusstakar, advent och sådana företeelser, och inte minst har man greppet om Lussi (även om ju ingen äter «Luciabullar»). Men få svenskar utanför de tunna kristna leden ser julen som något annat än en traditionell svensk högtid, under vilken Särimner dominerar på julbordet och den verkliga jultomten kommer med klappar i fornnordisk tradition.
Blotandet är numera ersatt av plastkulor i granen, som i sig symboliserar en form av äldre träddyrkan, sådan som bannades av den kristna kyrkan under svensk medeltid. Julgranen har annars sina rötter i renässansens Centraleuropa, ytterst som en vintervariant av midsommarfirandets majstång, sedermera ersatt med en officiellt dekorerad gran och småningom införlivad som en privat företeelse i hem och stugor.
Man kan kanske inte förneka att kristendomen är en europeisk religion som har satt djupa avtryck i kultur och traditioner, men å andra sidan ska man inte heller förneka vårt arv och våra djupaste rötter i fornnordisk och germansk sed. Det är hög tid att vårt svenska kulturella ursprung får en renässans.