Kasinobörsen SSE i Shanghai inledde året med två praktras om sju procent vardera, innan börsen stängdes med en ny stoppmekanism. En del menar att kortslutaren i sig bidrog till rasen, vilket har resulterat i att den redan har skrotats. Shanghai är mycket riktigt upp 2.8 % i skrivande stund, och det kan nog inte bara tillskrivas statliga stödköp.
Fallen i Shanghai drog emellertid med sig börser i resten av världen, trots att SSE har ringa koppling till vare sig den kinesiska realekonomin eller andra börser. Shanghai är en isolerad bubbla, som ännu inte är korrigerad ordentligt, och den kommer därför att rasa ytterligare. Stora ras får en dominoeffekt, dels då investerare tar det säkra före det osäkra, dels då handeln är global och i stora delar automatiserad.
Rasen stimulerar även opinionsbildningen, då opportuna skribenter tycker sig se ett slut för Kinas oerhörda ekonomiska tillväxt, en domedagsprofetia som länge hävdats av pessimistiska bedömare. Bland de mer humoristiska prognoserna är att Sverige i år kan komma att få större tillväxt än Kina, ett resonemang som bygger på den mediala konspirationsteorin att Kina friserar statistiken. Det kanske man gör, det kanske man har gjort hela tiden?
Proxyindikatorer av olika slag ger dock en tydlig bild av en långsam och kontrollerad inbromsning. Omställningen från industri och export till service och konsumtion är inte smärtfri, och kommer att generera ett antal vurpor. Däremot finns inget alls som tyder på att den kinesiska ekonomin skulle implodera ner till en normalnivå om 2 % tillväxt per år eller lägre inom den närmaste tiden.
Vän av ordning invänder att det hände i Japan, som efter mirakeltillväxt under en längre tid numera har nolltillväxt sedan tjugo år tillbaka. Det mönster man kan skönja är att tillväxtekonomier så småningom saktar in mot ett globalt medelvärde, och det kommer givetvis också att ske i Kina – frågan är bara när. Kina har växt med i medeltal 9.5 % sedan 1980, ett formidabelt världsrekord, med toppar om 14 % och dalar om 2 %.
Nuvarande trend är en utplaning i intervallet 6–7 %, vilket är en fortsatt mycket hög tillväxt från en redan relativt hög nivå. Givet att Kina ännu är så outvecklat på sina håll finns starka incitament för en fortsatt tillväxt på den nivån under en längre tid, samtidigt som landet ställer om sin produktion och energiförsörjning. När tillväxten är mättad kommer vanligen en skarp tvärnit ned mot nollan – men där är vi alltså inte än.
Men anta för resonemangets skull att Kina faktiskt närmar sig en mättnad. För världsekonomin skulle det innebära en period av omställning med betydligt mer turbulens än vad vi har sett den senaste tiden: en kraschlandning väl så hård som 2000 eller 2008. Det vill vi inte ha, så vi hoppas att Kina fortsätter att verka som lok för världsekonomin.
Å andra sidan vill vi att Kina ska omvandlas till en demokrati, något vi inte ser hända för närvarande. Det beror på att Partiet sitter säkert så länge ekonomin växer och folket kan förverkliga sina materiella drömmar. Man kan om man så vill se det som ett implicit samhällskontrakt, att folket avstår från politiken så länge ekonomin tuffar på.
Vad man kan observera är att övergång från diktatur till demokrati ofta sker vid kraftig ekonomisk avmattning, just för att folket då kräver förändring till det bättre. Ekonomiskt tumult i Kina kan mycket väl komma att leda till en minirevolution, där Partiet för sin egen överlevnads skull tvingas backa och genomföra demokratiska reformer. En isolerad studentrörelse kan kväsas, men inte den stora medelklassen.
Standardscenariot för Kina är just detta, men det ligger decennier framåt i tiden. Inträffar det nu skulle följdeffekten bli stor ekonomisk instabilitet i världen, och framförallt regional instabilitet. För att Kina ska kunna bli en demokrati kommer således många ekonomier att behöva knäckas. Det gäller att vara försiktig med vad man önskar sig.
