Är det ett problem att ordföranden i justitieutskottet, Richard Jomshof, på X sprider karikatyrer som fullständigt linjerar med hans politiska uppfattning? En del menar att så är fallet, att posten präglas av en viss tyngd som förhindrar mer direkt kommunikation med de egna väljarna.
Är det vidare ett problem att ordföranden i justitieutskottet, Richard Jomshof, för denna aktivitet misstänks för ideologiskt brott mot staten, så kallad «hets mot folkgrupp»? En del menar att redan brottsmisstanken faller tungt på vederbörande, och att han omöjligen kan återkomma i ämbetet om han skulle fällas.
Exempelvis Socialdemokraternas Shekarabi går per omgående till attack, och nyttjar händelsen till att kräva Jomshofs avgång, på blotta misstanken om brott och under antagandet att denne sprider «hat, splittring och cynism». Kommunisterna i Vänsterpartiet faller in i kritiken, och det är förstås det gängse politiska spelet som här kommer till uttryck.
Men nej, det finns inget alls som hindrar en politiker från sådan aktivitet. Satir och karikatyr är en visuell form av kommunikation i syfte att i en enstaka bild eller serie fånga en samhällelig problemställning, varvid överdriften och elakheten är givna element. Om satiren fångar den egna politiska hållningen, varför skulle man inte nyttja bildformen? Plattformen X är för övrigt ideal för den sortens kommunikation.
De två karikatyrerna i fråga är tecknade av den indiske konstnären Manoj Kureel, vars budskap och motiv kan sammanfattas i sekularism och antiislamism. Som indier har han vissa betänkligheter kring Pakistan och dess islamistiska regim, vilket är varför Paki-Abdul är en frekvent återkommande karikatyr i hans alster.
Han drar sig inte för att överföra problemet på en europeisk kontext, varför vi ser Abdul anlända som migrant till Sverige, bara för att senare tända eld på huset (= landet, det är en liknelse). I den andra räddas den förment hjälplöse Abdul ur vattnet, bara för att senare kasta räddaren i havet. I båda motiven agerar islam trojansk häst genom sagde Abdul.
Hade Kureel velat skildra konkreta missdåd begångna av pakistanier, skulle väl syraattacker i ansiktet eller organiserade pedofilringar vara mer lämpliga än dessa symboliska alster, men här är det alltså den politiska doktrinen islam som angrips symboliskt.
Bilderna uppfyller därför inte tillnärmelsevis rekvisiten för den underliga lagen «hets mot folkgrupp», utan vad vi har att göra med här är en politiskt driven röd åklagare som missbrukar sitt ämbete för att ingripa i den politiska diskursen genom att misstänkliggöra Sverigedemokraterna. Det är en verksamhet som dessvärre har pågått under lång tid, och den möjliggörs just genom sådana gummiartade tramslagar.
Utredningen kommer att läggas ned, och Jomshof kommer inte att åtalas och än mindre fällas, varför han och SD går stärkta ur incidenten. Man kan peka på att den djupa socialdemokratiska staten alltjämt försöker sabotera för partiet, och det är inte bara sverigedemokratiska sympatisörer som är hjärtligt trötta på repressionen – har vi inte lärt någonting alls av muhammedkarikatyrerna och Charlie Hebdo?
Och skulle Jomshof mot all förväntan åtalas och fällas, blir effekten bara än större. Det skulle göra Jomshof till ett slags martyr, samtidigt som avskyn mot rättsväsendet tilltar. Polis, åklagare och domstolar ska inte befatta sig med att angripa och bedöma konst, varken Dan Parks eller sådan som vidarebefordras av andra, utan ska få bukt med den accelererande kriminaliteten, brotten mot person och egendom.
Och om det är någon som ska avgå eller avskedas, så är det den vidrige åklagaren som stänker ned det egna ämbetet med politiska förföljelser av ett slag som inte hör hemma i en demokrati. Här borde Tidöregimen ha städat upp för länge sedan, genom att möblera om i rättsväsendet samt förstås även avskaffa den vedervärdiga och demokratifientliga hetslagen.
