Kategorier
❤️ Asien Kina Korea Kultur Musik Taiwan

❤️ (여자)아이들 (G)IDLE

Koreapopen är en synnerligen kreativ genre, men de flesta band skriver inte själva musiken. Istället är det professionella låtskrivare och andra figurer i bakgrunden som står för de kreativa inslagen, varefter de söta och väldrillade flickorna – och i förekommande fall pojkarna – får i uppdrag att gestalta verket.

Det är visserligen inte unikt för Korea, men det är ändå mer utmärkande för den koreanska popfabriken än för dess västliga motsvarighet. Men undantag finns givetvis, och bland artister som står på egna ben hör bland andra Sunmi och inte minst (G)IDLE.

Den senare gruppen – vars namn uttalas utan inledande G, det vill säga idle på engelska – måste förstås som ett veritabelt fenomen, och är således föremål för min omedelbara kärlek. Det är mer avantgardistisk konstpop än traditionell K-pop, vilket även avspeglas i de intelligenta videoverken.

K-pop är nu inte en nationell angelägenhet, utan en gemensam popmarknad för hela Öst- och Sydöstasien. Som så många andra band har (G)IDLE – (여자)아이들 eller Yeoja aideul = flickebarn – en högst internationell medlemskara.

Bandet formerades 2018 under ledning av 🇰🇷 Jeon Soyeon (전소연), omfattande sex medlemmar, utöver sagda Soyeon även 🇰🇷 Jo Miyeon (조미연); 🇹🇭 Nicha Yontararak (ณิชา ยนตรรักษ์) alias Minnie (민니); 🇨🇳 Song Yuqi (宋雨琦 / 송우기); 🇹🇼 Ye Shuhua (叶舒华 / 예슈화); samt numera avknoppade 🇰🇷 Seo Sujin (서수진). Fattas bara en japanska och en vietnamesiska, och uppställningen hade varit komplett!

Första studioalbumet I Never Die släpptes så sent som 2022, och det andra – lämpligen benämnt 2 – lanseras om exakt en vecka. Men i K-popens värld är videoströmningarna så oerhört mycket mer omfattande, medan pengarna finns i konserterna.

Kategorier
❤️ Film Korea Kultur

❤️ 김민희 Gim Minhui

Det hände sig en gång att jag såg filmen Winter’s Bone (2010), och så att säga «upptäckte» Jennifer Lawrence, det vill säga att prestationen gjorde ett habilt och permanent intryck. Inte bara på mig, utan på de flesta åskådare, och det är ju så stjärnor manifesteras.

Samma sak gäller många andra figurer, exempelvis Gim민희Minhui (eller «Kim Min-hee» med nordkoreansk stavning), vars minimala uttryck avslöjar en särskilt sällsynt förmåga att gestalta känsloyttringar med miner, ögonspel och andra attribut.

Moby Dick (모비딕) (2011)

Bakgrunden är som vanligt ganska brokig, och vägen till toppen har ingalunda varit spikrak, utan kantad av hårt arbete, misslyckanden och stegvisa framgångar. Very Ordinary Couple (연애의 온도, Yeon-ae-ui ondo) (2013) är en sådan milstolpe, och ger ett smakprov på Gims talang för relationsdramer och förmåga att ta ut svängarna.

Very Ordinary Couple (연애의 온도) (2013)

I No Tears for the Dead (우는 남자, Uneun namja) (2014) besätter hon istället den mer passiva rollen som måltavla för en professionell lönnmördare, i en typiskt koreansk miljö av besinningslöst våld, och ger därmed prov på en annan sida.

No Tears for the Dead (우는 남자) (2014)

För svenskar och västerlänningar i gemen är emellertid Handmaiden (아가씨, Agassi) (2016) det verk som sätter Gim på världskartan, och det med ganska ordentligt besked. Filmen betraktas allmänt som ett mästerverk, trots en tämligen erotisk och emellanåt pornografisk estetik som inte brukar tilltala västerlandets radikalfeministiska vänsterkotteri.

Handmaiden (아가씨) (2016)

Efter en sådan prestation kunde man tycka att rollerna skulle trilla in från alla håll och kanter, men ingen blir profet i sitt eget land. Särskilt inte om man har en relation med en tjugotvå är äldre gift man med barn, nämligen regissören Hong상수Sangsu. Det traditionella koreanska samhället rynkar gärna på näsan åt sådana ickekonforma förhållanden, och straffar därför avfällingen.

La caméra de Claire (2017)

I Väst kunde man inte bry sig mindre, och därför har priserna och den goda kritiken fortsatt trilla in, även om Gim Minhui därefter uteslutande har arbetat tillsammans med Hong, som kan förstås som en koreansk motsvarighet till Ingmar Bergman och liknande regissörer med existens, relationer och realism som teman.

On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자) (2017)

Gims senare karriär består således i mer stillsamma, smala och seriösa verk, som inte alltid är lika publikfriande, men mumma för cineasten och finsmakaren, som La caméra de Claire (2017), The Day After (그 후, Geu-hu) (2017) och On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자, Bamui haebyeoneseo honja) (2017), där den sistnämnda resulterade i en silverbjörn för Gim vid Berlins filmfestival.

The Day After (그 후) (2017)

Gim Minhui kan för all del fortsätta det täta samarbetet med Hong, varvid paret blir en koreansk motsvarighet till Jia樟柯Zhangke med fru ❤️ ZhaoTao, det vill säga ett radarpar vars summa är större än de enskilda delarna och vars verk bildar en särskild genre.

The Woman Who Ran (도망친 여자) (2020)

Men den här kvinnan är ämnad åt något större, och det är på tiden att hon får pröva vingarna i mer prövande roller framöver. Korea slänger bort sin nationalklenod över skvaller och moral istället för att ytterligare vässa sin produktion.

Kategorier
❤️ Film Kina Kultur

❤️ 周冬雨 Zhou Dongyu

En film med Zhang子怡Ziyi var det bananskal som en gång fick mig att halka in på Kina och upptäcka en ny värld. Skådespelerskan i fråga hade sådana där förtrollande drag som är svåra att förklara, och berättelsen var därtill av ett högklassigt snitt som jag sedermera förstod är typiskt för kinesiska dramer.

Successivt kom jag att vidga min kännedom om kinesisk film, varvid storheter som ZhouXun, Li冰冰Bingbing och TangWei blev tillskott i favoritskaran, och för all del även äldre personligheter som GongLi.

Under senare år har en ny generation stjärnor etablerat sig, av vilka framförallt Zhou冬雨Dongyu är den klarast lysande stjärnan. Likt Zhang Ziyi förmår hon spela med enbart ansiktsuttryck, och likt Zhou Xun ikläder hon sig ofta skruvade roller som ger utrymme för personliga uttryck.

山楂树之恋 (Under the Hawthorn Tree, 2010)

Vissa bara har det, och Zhou Dongyu hör till den skaran. Premiären skedde som artonåring i 山楂树Shanzhashuzhilian (Under the Hawthorn Tree, 2010) i regi av ingen mindre än Zhang艺谋Yimou, utan att ha den minsta erfarenhet av eller utbildning i skådespeleri – snacka om bananskal.

Även Zhang Ziyi handplockades en gång i tiden av Zhang Yimou, men hon hade i gengäld en passande utbildning och bakgrund, och därtill fortsatte hon att spela för Zhang Yimou. Zhou Dongyu har istället tagit sin egen väg, och sedermera nått himmelska höjder.

七月与安生 (Soul Mate, 2016)

Ett par av hennes filmer har hundra procent på Rotten tomatoes, nämligen fantastiska 七月Qiyueyu安生Ansheng (Soul Mate, 2016) och 后来Houlaide我们women (Us and Them, 2018), medan mästerverket 少年Shaoniandeni (Better Days, 2019) når nästan lika högt.

喜欢你 (This Is Not What I Expected, 2017)

Zhou Dongyu anses allmänt sakna den klassiska skönhet som ofta karakteriserar större skådespelerskor, men å ena sidan är det då ett bevis för talangen i fråga, och å den andra är hon inte lika fåfäng som många andra i facket, och är ofta osminkad i olika slags framträdanden. Man ska inte heller förväxla skönhet med attraktionsförmåga, och Zhou Dongyu är mycket riktigt hetare än en spis, därtill fotogenisk som få.

后来的我们 (Us and Them, 2018)

Att insupa kinesisk och annan östasiatisk film är ett gigantiskt projekt som aldrig tar slut, men vill man ha en enkel ingång är Zhou Dongyus filmer en bra tematisk inledning.

少年的你 (Better Days, 2019)
Kategorier
❤️ Korea Kultur Musik

❤️ 헤이즈 Heize

Allt från Korea är inte K-pop, och andra genrer förekommer i periferin. Exempelvis representeras soul och R&B av 헤이즈Heijeu eller oftare Heize, vars silkeslena röst är ägnad att förföra i en mer tillbakadragen form av musik. Det rör sig inte tillnärmelsevis om samma slags miljardhövdade beundrarskara som storheter som Blackpink åtnjuter, men Heize är ändå relativt populär.

Saken är ägnad bevisa att det koreanska musikundret är på riktigt allvar, och att det är därstädes den mest intelligenta nutidspopen åstadkoms, naturligtvis i konkurrens med USA och Japan. Europa ryms tyvärr inte i marginalen, och så inte heller Kina, vars artister hellre drar till Korea för karriär.

Karriären är visserligen inte så lång, men inte heller kort, och man kunde önska att denna talang gjorde ett större avtryck. Hon skulle behöva större understöd i form av vassa låtskrivare från K-popbranschen, och naturligtvis andra resurser som ett bolag kan bidra med.

Men det är samtidigt helt självklart att hon kommer att nå bredare lager i den nära framtiden, i alla fall om man studerar hennes utveckling under de senaste åren, med en vidare repertoir och en allt större professionalitet. Här finns en undertryckt kapacitet.

Hjärtat gäller för övrigt inte bara musiken, utan framförallt personen. Det är en förförisk och magisk gestalt, ett fulländat paket, och förmodligen en särdeles spännande flicka, vars bekantskap jag naturligtvis aldrig får göra. Men det är också en vanlig egenskap för stora artister, en lockelse som bidrar till populariteten, en komponent man inte ska underskatta.

Kategorier
❤️ Korea Kultur Musik

❤️ 지수 Jisoo

Hennes läppsynk i Blackpink är katastrofalt usel, och jag brukade tycka att Gim지수Jisu – eller helt enkelt Jisoo – är den svagaste länken i det mäktiga K-pop-bandet. Men det var innan hon nyligen lanserade sin egen solokarriär och visade upp en helt annan sida…

Självfallet är det jag som är efterbliven, och alla inbitna fans vet förstås bättre. Men det är ändå ganska typiskt att individuella drag undertrycks eller inte kommer fram i kollektiva miljöer som ett band, och därför är osynliga för de flesta.

Jisoo är helt enkelt vad jag brukar karakterisera som en stark kvinna, ett självständigt väsen som är relativt oberoende av omgivningen. Det framgår om inte annat i intervjuer och andra sammanhang med dialog av något slag. Hon är i själva verket äldst i bandet med sina, eh, lastgamla tjugoåtta år, och därför något av en stomme.

Nej, man får nog inte vara med om man inte tillför något, och Jisoo kan verkligen sjunga, om än inte på låtsas. Man får inte en kvarts miljard visningar i sin solodebut för att man är söt eller så, utan för att man behärskar en konstart.

Å andra sidan är Jisoo verkligen vacker, ett klassiskt tidlöst östasiatiskt ideal, om än typiskt koreansk i sina grunddrag. Det framgår om inte annat i mer osminkade sammanhang, där hon kommer till sin naturliga rätt.