Kategori: ❤️

Kategorier
❤️ Japan Kina Korea Kultur Musik

❤️ 에스파 æspa

K-popen är en fantastisk industri, ett getingbo av kreativitet med låtskrivare, musiker, producenter och andra talanger från hela världen. Därför är också k-popen den mest moderna och intelligenta variant som finns i populärmusiken, och det är ett mysterium varför den inte har framgång överallt, exempelvis i Sverige.

Själv är jag så såld man bara kan bli. Jag har visserligen större dragning åt rock och klassiskt än pop, men just den här dansanta, rytmiska och professionella popen sprider optimism och glädje, och piggar upp tillvaron, i fest som i vardag.

Men är det inte samma slags pop som i Väst? Nej, inte riktigt, även om många grundläggande element är gemensamma. K-popen är flerdimensionell, och rymmer en hel del lokala influenser från Sydkorea och närområdet, varför man emellanåt kan höra en och annan rysk slinga i melodin. K-popen är på sätt gränslös och inte så snävt skuren, och det är just det som ger utrymme för nyskapande: man kan gå ur mallarna och lämna komfortzonen.

I vimlet av artister och grupper finner man snart personliga favoriter, och till sådana hör för min del tjejgruppen æspa (에스파, eseupa), en internationell kvartett flickor om tjugo och några vårar. Ja, det är alltid tjejgrupper, det finns en klar sexuell dimension i k-pop, även om pojkbanden har samma slags intelligenta pop i grunden.

Internationell, för att man som så många andra band (som (여자)아이들 (G)IDLE) har medlemmar från Kina och Japan utöver Sydkorea. Uppsättningen är här 🇰🇷 «Karina» Yu Jimin (유지민, 24), 🇯🇵 «Giselle» Uchinaga Eri (内永枝利, 23), 🇰🇷 «Winter» Kim Minjeong (김민정, 23) samt 🇨🇳 «Ningning» Ning Yizhuo (宁艺卓, 21), fyra extremt heta och duktiga brudar, men japanskan Giselle utmärker sig särskilt i termer av skönhet.

Bandet har existerat sedan 2020, och klättrar stadigt uppåt i ligan över mest populära artister. De har inte som Blackpink miljarder visningar på sina videor, men ändå några hundra miljoner. Samtidigt är det förstås inte alltid ett mått på bästa låtar.

En annan kvalitetsmarkör är att de två sydkoreanska medlemmarna även ingår i supergruppen Got the Beat, tillsammans med Irene och Seulgi från Red Velvet samt fantastiska soulsångerskan ❤️ Taeyeon (김태연). Talang tenderar att ansamlas i klump.

Kategorier
❤️ Japan Kultur Musik

❤️ Ano (あの)

Nämen allså jag kan inte motstå den här bruden, hon är det mest magnetiska jag någonsin har sett. Jag faller alldeles pladask. Den barnsliga framställningen till trots är det fråga om en högst avancerad kvinna, med ett helt paket av anarkistiska åsikter.

Bakgrunden är således punk, även om Ano-chan sedermera har utvecklats i riktning mot enklare pop. Men det är ändå en säregen musik, som saknar motstycke. Det är förståeligt om man hatar denna musik, och i Japan föreligger en tydlig polarisering i frågan.

Egentligen heter hon Shimizu Ayano (志水彩乃), med bakgrund i ett flertal band innan hon tog steget till en solokarriär. Men det är tydligt att hon ständigt är den givna stjärnan.

Samtidigt finns många föregångare, och hennes profil är inte helt unik, om än driven till sin spets.

Kategorier
❤️ Ekonomi Kina Politik

❤️ 金刻羽 (Jin Keyu)

Ett av Folkrepubliken Kinas starkaste kort är kanske lite oväntat en docent vid London school of economics med doktorsgrad i ekonomi från Harvard. Det är normalt inte den sexigaste grenen inom akademin, och än mindre så utanför detta näste av aptrista torrbollar.

Men Jin Keyu (金刻羽) är just både tilldragande och fascinerande, och därtill en intellektuellt rörlig person som förmår föra Kinas talan i världen på västerlänningars språk. Med ett ben i varje kultur är hon särskilt skickad att för både västerländska och kinesiska åhörare dissekera politiska och ekonomiska dilemman som präglar relationen mellan Öst och Väst, fjärran från den fantasi- och låtsasdiskurs som vanligen äger rum.

Jin äger således förmåga att avdramatisera den annars falsetthöga skrämselretoriken samt plocka ned diskussionen på realpolitisk nivå, vilket tenderar att förarga motståndarna i kinakollapslägret. Å andra sidan charmar hon ständigt mer neutrala analytiker med sina skarpa argument och typiskt konfucianistiskt följsamma natur.

Född 1982 är Jin Keyu ett barn av Deng Xiaopings Kina, och har därför egna erfarenheter av vad ekonomisk tillväxt innebär i realiteten. Förvisso knappast tillhörande det fattigare samhällslagret, men hennes far Jin Liqun (金立群) drabbades ändå av den tidiga Folkrepublikens eländen, inte minst kulturrevolutionens fasor.

Fadern påbörjade således sin akademiska bana först vid 29 års ålder, då högskolorna åter öppnade efter tio års avbrott, en karriär som tog honom till USA för vidare studier och sedermera till en rad toppjobb i finanskretsar. Numera chefar han över den mäktiga Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken, som är en motsvarighet till Världsbanken under kinesisk kontroll.

Familjen Jin har därmed gjort en klassresa som heter duga, naturligtvis tillsammans med mängder av andra kineser. Jin Keyu har därför en inherent förståelse för Kinas politiska och ekonomiska villkor och utveckling, parametrar som ofta är svåra att greppa för en västerländsk publik.

Diskursen i Väst bygger vanligen på tanken att Kina är ett hemskt totalitärt land med omfattande övervakning och repression, och att medborgarna därför tar eller borde ta varje chans att etablera sig i annat land som politiska flyktingar. Men sådan förvrängning har förstås inte mycket med verkligheten att göra, vilket Jin vet att berätta i sina föredrag.

Till USA anlände hon redan som fjortonåring, varför hon är helt integrerad i den amerikanska och västerländska kulturen. Till skillnad från många andra kineser som numera föredrar en karriär i Kina, särskilt under växande västerländsk fientlighet, pendlar hon frekvent mellan Beijing och London.

Kändisskapet har främst kommit med fascinerande boken The New China Playbook: Beyond Socialism and Capitalism (2023), som ger de kinesiska argumenten i den annars ensidiga och intetsägande debatten. Jin skulle kunna pulvrisera vem som helst i debatt om Kina, av vilket man förstår att hon aldrig lär dyka upp i agendajournalistik av det slag som svensk statstelevision representerar.

Kategorier
❤️ Asien Kina Korea Kultur Musik Taiwan

❤️ (여자)아이들 (G)IDLE

Koreapopen är en synnerligen kreativ genre, men de flesta band skriver inte själva musiken. Istället är det professionella låtskrivare och andra figurer i bakgrunden som står för de kreativa inslagen, varefter de söta och väldrillade flickorna – och i förekommande fall pojkarna – får i uppdrag att gestalta verket.

Det är visserligen inte unikt för Korea, men det är ändå mer utmärkande för den koreanska popfabriken än för dess västliga motsvarighet. Men undantag finns givetvis, och bland artister som står på egna ben hör bland andra Sunmi och inte minst (G)IDLE.

Den senare gruppen – vars namn uttalas utan inledande G, det vill säga idle på engelska – måste förstås som ett veritabelt fenomen, och är således föremål för min omedelbara kärlek. Det är mer avantgardistisk konstpop än traditionell K-pop, vilket även avspeglas i de intelligenta videoverken.

K-pop är nu inte en nationell angelägenhet, utan en gemensam popmarknad för hela Öst- och Sydöstasien. Som så många andra band har (G)IDLE – (여자)아이들 eller Yeoja aideul = flickebarn – en högst internationell medlemskara.

Bandet formerades 2018 under ledning av 🇰🇷 Jeon Soyeon (전소연), omfattande sex medlemmar, utöver sagda Soyeon även 🇰🇷 Jo Miyeon (조미연); 🇹🇭 Nicha Yontararak (ณิชา ยนตรรักษ์) alias Minnie (민니); 🇨🇳 Song Yuqi (宋雨琦 / 송우기); 🇹🇼 Ye Shuhua (叶舒华 / 예슈화); samt numera avknoppade 🇰🇷 Seo Sujin (서수진). Fattas bara en japanska och en vietnamesiska, och uppställningen hade varit komplett!

Första studioalbumet I Never Die släpptes så sent som 2022, och det andra – lämpligen benämnt 2 – lanseras om exakt en vecka. Men i K-popens värld är videoströmningarna så oerhört mycket mer omfattande, medan pengarna finns i konserterna.

Kategorier
❤️ Film Korea Kultur

❤️ 김민희 Gim Minhui

Det hände sig en gång att jag såg filmen Winter’s Bone (2010), och så att säga «upptäckte» Jennifer Lawrence, det vill säga att prestationen gjorde ett habilt och permanent intryck. Inte bara på mig, utan på de flesta åskådare, och det är ju så stjärnor manifesteras.

Samma sak gäller många andra figurer, exempelvis 김Gim민희Minhui (eller «Kim Min-hee» med nordkoreansk stavning), vars minimala uttryck avslöjar en särskilt sällsynt förmåga att gestalta känsloyttringar med miner, ögonspel och andra attribut.

Moby Dick (모비딕) (2011)

Bakgrunden är som vanligt ganska brokig, och vägen till toppen har ingalunda varit spikrak, utan kantad av hårt arbete, misslyckanden och stegvisa framgångar. Very Ordinary Couple (연애의 온도, Yeon-ae-ui ondo) (2013) är en sådan milstolpe, och ger ett smakprov på Gims talang för relationsdramer och förmåga att ta ut svängarna.

Very Ordinary Couple (연애의 온도) (2013)

I No Tears for the Dead (우는 남자, Uneun namja) (2014) besätter hon istället den mer passiva rollen som måltavla för en professionell lönnmördare, i en typiskt koreansk miljö av besinningslöst våld, och ger därmed prov på en annan sida.

No Tears for the Dead (우는 남자) (2014)

För svenskar och västerlänningar i gemen är emellertid Handmaiden (아가씨, Agassi) (2016) det verk som sätter Gim på världskartan, och det med ganska ordentligt besked. Filmen betraktas allmänt som ett mästerverk, trots en tämligen erotisk och emellanåt pornografisk estetik som inte brukar tilltala västerlandets radikalfeministiska vänsterkotteri.

Handmaiden (아가씨) (2016)

Efter en sådan prestation kunde man tycka att rollerna skulle trilla in från alla håll och kanter, men ingen blir profet i sitt eget land. Särskilt inte om man har en relation med en tjugotvå är äldre gift man med barn, nämligen regissören 홍Hong상수Sangsu. Det traditionella koreanska samhället rynkar gärna på näsan åt sådana ickekonforma förhållanden, och straffar därför avfällingen.

La caméra de Claire (2017)

I Väst kunde man inte bry sig mindre, och därför har priserna och den goda kritiken fortsatt trilla in, även om Gim Minhui därefter uteslutande har arbetat tillsammans med Hong, som kan förstås som en koreansk motsvarighet till Ingmar Bergman och liknande regissörer med existens, relationer och realism som teman.

On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자) (2017)

Gims senare karriär består således i mer stillsamma, smala och seriösa verk, som inte alltid är lika publikfriande, men mumma för cineasten och finsmakaren, som La caméra de Claire (2017), The Day After (그 후, Geu-hu) (2017) och On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자, Bamui haebyeoneseo honja) (2017), där den sistnämnda resulterade i en silverbjörn för Gim vid Berlins filmfestival.

The Day After (그 후) (2017)

Gim Minhui kan för all del fortsätta det täta samarbetet med Hong, varvid paret blir en koreansk motsvarighet till 贾Jia樟柯Zhangke med fru ❤️ 赵Zhao涛Tao, det vill säga ett radarpar vars summa är större än de enskilda delarna och vars verk bildar en särskild genre.

The Woman Who Ran (도망친 여자) (2020)

Men den här kvinnan är ämnad åt något större, och det är på tiden att hon får pröva vingarna i mer prövande roller framöver. Korea slänger bort sin nationalklenod över skvaller och moral istället för att ytterligare vässa sin produktion.