Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Presumerad skyldig

Brittisk kommerspress har aggregerat fyra kvinnor som samtliga påstår sig ha våldtagits eller på annat sätt misshandlats av komikern Russell Brand, nämligen för tio år eller längre sedan. Det är därmed en variant av «me too», fenomenet att efter lång tid väcka klagan mot någon för påstådda övergrepp.

Ett argument som ofta framförs är att det kan vara svårt för offer att söka rättvisa, särskilt mot en känd och populär person som Brand, som dessutom har viss övertalningsförmåga i sin karaktär. Men denna grupp av kvinnor tycks inte ha passat på under 2017, då det fanns ett öppet fönster att slänga ut anklagelser mot de allra mäktigaste av personer.

Istället är det här kommerspressen som är drivande, mediekonglomerat som har såväl kommersiella som politiska skäl att angripa Brand, som är djupt föraktad av det vänsterliberala kotteriet. Tabloiderna har aktivt sökt efter dessa förmenta offer, varför frågetecken måste resas mot litanian. Det är inte så att det kan finnas pekuniära motiv i fonden?

Som utomstående går det naturligtvis inte att ta ställning i skuldfrågan. Brand har ett problematiskt och promiskuöst förflutet, och det finns inget som hindrar att även en attraktiv person med ett smörgåsbord av valmöjligheter kan begå övergrepp.

Men omvänt gäller i juridiken en oskuldspresumtion, det vill säga att man ska betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Den ordningen bör gälla även utanför rättssalen, men har här frångåtts på en rad sätt. Bland annat har Brands agent sagt upp samarbetet, samtidigt som en populär videotjänst medelst sedvanliga gummiparagrafer har slagit av pengaströmmen.

Det rör sig om samma fenomen som när dissidenter av olika slag fråntas sina bankkonton eller på annat extrajudiciellt vis mobbas ut ur det konforma samhället, och här har denna pissliberala klan fått ett gyllene tillfälle att göra upp med en nagel i ögat, helt enkelt genom att på förhand döma bråkstaken.

Någon nöd går det helt säkert inte på Brand, men agerandet som sådant är förkastligt och hör inte hemma i en förment rättsstatlig demokrati. Här är det rättsväsendet som ska utreda sådana anklagelseakter, och man ska inte behöva schavottera i skräpmedier och drabbas av en skur av dominoeffekter.

Tuben och kommerspressen «avmonetiserar» man enklast genom att nyttja Brave som webbläsare, och därmed kringgå annonser, trackers och andra störande och illegala företeelser.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Liberalism Politik Teknik

EU:s protektionism leder fel

Den icke folkvalda presidentskan von der Leyen aviserade i sitt linjetal en undersökning om huruvida kinesiska elbilar åtnjuter statssubventioner, vilket i så fall skulle föranleda åtgärder i form av handelstullar och andra mekanismer för att skydda den europeiska bilmarknaden. Sådan protektionism leder emellertid alltid fel, och är inte lösningen denna gång heller.

Kinesiska bilar har ännu ingen större andel i Europa, men möjligen fick von der Leyen och kompani skrämselhicka om man härförleden råkade bevista Münchens motormässa, där kinesiska företag som Nio, BYD med flera gjorde stora intryck på besökarna. Företag vars elbilar är tämligen överlägsna sina europeiska motsvarigheter i förhållande till pris.

Bryssels fråga är berättigad, nämligen hur Kina kan tillverka så mycket billigare än Europa. Svaret är dels att Kinas produktion har större volym och är mer strömlinjeformad än den europeiska, samt åtnjuter lägre kostnader för komponenter, arbetskraft och inte minst energi. Logistiken är helt överlägsen, samtidigt som man kontrollerar flödena av erforderliga mineraler som litium samt dominerar batterimarknaden.

En viktigare orsak är emellertid att Kinas elbilsindustri har fördelen av att ha uppstått från ingenting, medan den europeiska motsvarigheten är en transformation från den existerande industrin med förbränningsmotorer. Kina har aldrig haft förmåga att slå sig in på den mogna marknaden, men däremot snabbt tagit ledningen i den nya framväxande elbilsmarknaden, medan europeiska tillverkare lider av extra överhäng och gammalt bagage.

För en EU-regim som så ofta gapar om klimat och miljö vore det snarare en välgärning om billigare bilar från Kina kunde bidra till att snabbare ställa om den europeiska bilparken till eldrift, men uppenbarligen finns det viktigare värden, som att idka protektionism för att rädda utsatta industrier.

Vän av ordning kan tycka att det är en rimlig strategi, men den har aldrig fungerat tidigare, och kommer inte att fungera nu heller. Sverige subventionerade såväl varvs- som textilindustri för att möta konkurrensen från Östasien under 1970-talet, men vi har inte kvar vare sig konfektions- eller varvsindustri i någon betydande mening. Tysk och europeisk bilindustri riskerar att gå samma öde till mötes, så som tidigare europeisk elektronikindustri.

Kortfristigt kan sådana tullar balansera till tyska och andra europeiska märkens fördel, men förstås bara på den europeiska marknaden. Zhongnanhai kommer givetvis att ge ett reciprokt svar, varvid europeiska bilar erfar motsvarande prishöjning på den kinesiska marknaden. Effekten blir därför på totalen att europeiska företag missgynnas, och att Europa därmed än en gång drar nitlotten.

Det finns en given anledning till att Europa saknar den IT-industri som präglar USA och Kina, och mer allmänt saknar förmåga att attrahera kapital, stimulera startuppföretag och leda utvecklingen, och den orsaken stavas tung sovjetmässig reglering, höga skatter och inte minst tokhöga energipriser, som i ett slag kvaddar förutsättningarna för europeiskt näringsliv att konkurrera med omvärlden.

Det är den ordningen man ska angripa om man vill göra Europa mer konkurrenskraftigt, medan protektionism ofelbart leder till att industrier som inte kan hävda sig själva på den globala marknaden dör ut eller i vart fall reduceras till andra klassens aktörer. Europeiska bilmärken blir då lika inattraktiva som tidigare amerikanska, tekniska eftersläntrare som inte kunde konkurrera med Östasiens smartare och bränslesnålare bilar.

Den senare proceduren är för övrigt på väg att återupprepas i USA, där man medelst såväl statssubventioner som protektionistiska åtgärder i form av strafftullar, exportkontroll, marknadsförbud med mera söker hindra den kinesiska expansionen, även om EU inte tycks vilja straffa USA för dess subventioner, vars mekanism bland andra är att dra företag från Europa till USA.

Det är samma förfarande som man en gång tillämpade gentemot Japan, vars ekonomi man slutligen kunde knäcka medelst en märklig devalvering som bromsade japansk export och därmed gav upphov till en omfattande bubbla – de uppstår alltid när förväntningar om framtida tillväxt upphör.

Samma trick kan emellertid inte tillämpas mot Kina, och därför kommer motsvarande fuffens inte att löna sig. Enbart protektionism är som att pissa i sängen, och känns kanske skönt för stunden, men det blir ganska snart kallt och blött.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Jag står med Dan Park

Konstnären, provokatören och dissidenten Dan Park har återigen ställts inför skranket, av röda åklagare anklagad för åsiktsbrottet hets mot folkgrupp. Tidigare har mästaren, vars verk har ställts ut i det danska Folketinget, skakat galler i två omgångar om fem respektive fyra månader vardera.

Den röda åklagaren menar här att Park är en återfallsförbrytare, och att straffet därför måste spegla det faktum att bildskaparen aldrig tar lärdom. Yrkandet ligger på nio månaders fängelse, varvid den sammanlagda tiden bakom galler för att ha manifesterat harmlösa konstuttryck landar på ett och ett halvt år.

Man kan ställa det i relation till hur samma klick av röda åklagare i maskopi med övriga rättsväsendet regelbundet söker lägsta möjliga straff för grova våldsverkare, enkannerligen i sådana fall då «förmildrande omständigheter» i form av annan kulturtillhörighet föreligger. I denna perverterade ordning är det ett större brott att klistra upp en handfull provocerande affischer än att våldta småflickor, gravt misshandla andra personer, bränna bilar eller angripa ordningsmakten med stenkastning och andra metoder.

En annan aspekt rör verkställigheten av dessa doktrinära brott mot statsmakten, då Park vid båda sina sejourer i den svenska kriminalvården har infunnit sig fysiskt vid anstalterna. Det har här inte varit det minsta tal om fotboja, trots våldsam överbeläggning och platsbrist i verksamheten.

Kriminalvården skattar själv behovet till uppemot 18 000 platser, att jämföra med existerande 4 300. För närvarande dubbelbokar man rummen, vilket ger effekter i form av ökad förekomst av våld vid anstalterna. Den amerikanska anstaltsmisären är numera vardag även i Sverige.

Nu ska man kanske inte känna någon sorg för att förhärdade brottslingar får smaka på en tuffare tillvaro, men det är ett allvarligt problem att man går betydligt hårdare åt politiska dissidenter och provokatörer än verkligt kriminella element. Polis och rättsväsende prioriterar alltid ideologiska brott mot staten högre än verkliga brott mot person och egendom.

Angående Dan Park kan kommuniståklagaren helt enkelt glömma att vederbörande kommer att låta sig tyglas och kuvas, och det enda denna statens politiska förföljelse renderar i det längre perspektivet är åtlöje, medan Park själv småningom antar martyrstatus.

Kanske kan man anmärka på att nivån av konsten i fråga inte når den finess som kännetecknar den yttersta eliten av bildade konstnärers, och möjligen är det så att Park som person ger ett ganska patetiskt intryck med sina enkelspåriga teman.

Men konsten, gycklarrätten och yttrandefriheten gör alltså inte halt vid en viss nivå eller en viss upphöjd och påbjuden ståndpunkt i den smala åsiktskorridorens tillåtna spektrum, utan Dan Park ska istället förstås som den minsta av våra bröder, den som är i störst behov av skydd för sina barnsliga uttryck. Yttringar som för övrigt inte ska delibereras i en domstol renons på förmåga att bedöma konst.

Personligen känner jag inte alls denne socialbidragstagare, vegan och i övrigt udda person, men jag ska villigt erkänna att jag uppskattar hans finurliga verk, enkla stenciler som sätter fingret på samhällets varbölder och andra ömma punkter, och därmed våldsamt retar det korrupta vänsterkotteri som utgör den faktiska makten i vad man brukar benämna den djupa staten.

Sieg bara heil, så tar vi det därifrån.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Min veganska transkatt

För klimatets skull har jag länge försökt förändra min katts fördärvliga beteende, eftersom konsumtion av kött sägs öka utsläppen av växthusgaser. Uppmuntran har skett genom att blanda in allt fler grönsaker i fiskdieten, för att på så sätt vänja katten.

Och en dag hände det sig plötsligt att hon berättade för mig, genom tankeöverföring eller liknande mekanism, att hon nu var redo att komma ut som vegan. Därefter fick hon dagligen äta en smarrig vegangryta med industriellt fastlimmade sojarester i syfte att efterlikna köttets karaktär, tillsammans med allehanda grönsaker och fibrer.

Tyvärr blev hon sjuk efter ett tag. Hon utvecklade blindhet och dog sedermera. Veterinären säger att det beror på brist på taurin, medan jag själv tror att det har att göra med det fördärvliga köttets inverkan under lång tid. Rubba inte mina cirklar!

Nå, (nästan) alla förstår här att ovanstående berättelse är ironisk och sarkastisk, eftersom katter ju är utpräglade karnivorer, och därför inte kan överleva på vegankost. Men om vi översätter problematiken på vår egen art i ett annat ämne, närmare bestämt på småbarn med ringa utvecklad intellektuell kapacitet och fullständig oförståelse för sexualitet och kön?

För på samma sätt som det verkligen finns människor som försöker göra sina katter till veganer, finns motsvarande element som bestämt hävdar att de egna barnen är «födda i fel kropp» och därför vill påbörja en «könskorrigerande» behandling medelst stopphormoner i syfte att förhindra pubertetsutvecklingen.

Vuxna föräldrar överför här den egna snurriga dysforin (eller i förekommande fall ideologin) på de egna barnen, som inte har den minsta förmåga att förstå sakens natur, utan härmar och försöker vara till lags när de uppmuntras att «komma ut» med varje slags underlig läggning, inte minst i förskolans genusexperimentella verkstad.

Förpubertala barn kan alltså per definition inte ha någon egen föreställning om könsidentitet, på samma sätt som en katt inte kan ha en föreställning om veganism. Det är asexuella varelser som pådyvlas en knäpp vuxenvärlds vänsterradikala wokeföreställningar, och därmed berövas sin barndom och sedermera de experimenterande tonåren.

Statsmedier berättar att föräldrar tar sina treåringar (!) till kliniker för att påbörja «behandling», trots att myndigheterna på senare år har besinnat sig något och skärpt rekommendationerna, efter att forskning konstaterat att den psykiatriska åkomman könsdysfori inte kan avhjälpas med kirurgiska ingrepp, och efter rapporter om individer som i vuxen ålder djupt ångrar det irreversibla ingrepp som man lurades att låta utföra i detta märkliga samhällsexperiment.

Det står naturligtvis vuxna personer fritt att undergå sådan kirurgi, men då för egna medel, eftersom det inte kan vara en angelägen uppgift för hälsovård i allmänhetens regi att utföra meningslösa ingrepp som vanligen inte avhjäper grundproblemet. Det är ekvivalent med att vi inte ger motsvarande «vård» till personer med «artdysfori» – den störda förnimmelsen av att inte bara befinna sig i fel slags kropp utan att tillhöra fel slags art. Kan man få en tjusig kattsvans i primärvården?

Däremot måste vi nu sätta definitiv punkt för de vedervärdiga övergrepp som begås mot barn genom att utsätta dem för den ultraradikala wokevänsterns S2HBTQIAP++ transagenda och allehanda påverkansförsök av annan karaktär, som att låta sådana könsdysforiska personer läsa sagor för barn i syfte att ge ett sken av «normalitet». Låt barn vara barn, och låt katter vara katter.

Kategorier
Kina Liberalism Politik Teknik USA

Teknikkriget eskalerar

Om den amerikanska skurkstaten med exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer lägger krokben för Huawei och andra att såväl tillverka produkter som verka på västliga marknader, är det logiskt att Zhongnanhai svarar med samma mynt. Den flegmatiska pandan har emellertid dragit sig för att involvera sig i ett eskalerande handelskrig, i hopp om att 1600 Pennsylvania Avenue ska besinna sig.

Men eftersom den förhoppningen har kommit alldeles på skam, har man sakteliga börjat röra sig i riktning mot att besvara provokationerna, genom att dels belägga amerikanska Micron med motsvarande marknadsförbud, och dels införa exportkontroll av ett par av de mineraler Kina raffinerar med nära nog monopol.

Givet att USA har kvaddat Huaweis telefonmarknad, kunde man förvänta sig motsvarande drag av Beijing, men problemet här är att Apples lurar är omåttligt populära i Kina, och att man inte kan undanhålla medborgarna den bästa tekniken med mindre än att man gör sig själv impopulär, med allt vad det kan föra med sig.

Men man kan införa ett partiellt förbud för tjänstemän på såväl statlig som regional nivå att befatta sig med Apples produkter, på ungefär samma luddiga och virriga grund som västerländska entiteter (inklusive svenska statsmedier) behandlar den harmlösa appen Tiktok, det vill säga med hänvisning till «nationell säkerhet». Givet att den statliga sektorn engagerar sextiofem miljoner tjänstemän, är det en icke försumbar andel, och Apples aktiekurs har mycket riktigt dalat kraftigt på beskedet.

En sådan reform ska också ses i ljuset av att man vill stimulera och premiera den egna industrin, varvid Huaweis lansering av Mate 60 utgör ett gyllene tillfälle att balansera om marknaden. Mate 60 är visserligen hacket efter kommande Iphone 15 i termer av CPU-process – 7 nm gentemot 3 nm – men är i övrigt i paritet, och med hälften så stor prislapp.

Det är därmed återigen tit for tat, nämligen ett reciprokt svar på jänkarnas mekantilistiska ingrepp i den fria marknadens mekanismer, om än betydligt mjukare än ett fullständigt förbud, likt det som Huaweis nätdivision har fått erfara i USA och en rad västländer på order av Washington.

Utöver att statssektorn blir en applefri zon, kommer horder av patriotiska kineser att välja Mate 60 över Iphone 15. Även den rådande turbulensen i ekonomin gör det lämpligt att välja en billigare modell än eljest, och den sammanlagda effekten kommer innebära ett markant tapp för Apple på den kinesiska marknaden – det är detta som aktiemarknaden nu har prisat in.

Men detta är förstås inte konkurrens i traditionell liberal mening, utan en teknisk förgrening i två separata marknader, det vill säga protektionism, eller snarare ett kallt tekniskt krig. Det är en reversering av den globalisering som har ägt rum under de senaste fyrtio åren, en period som inte bara har tagit ett utfattigt Kina till rikedom, utan även gynnat västländernas ekonomi i samma utsträckning.

Väst gav bort produktionen med dess problem i form av utsläpp, klimat och arbetsmiljö till Kina, varvid produkterna kunde göras betydligt billigare än eljest. Kina tog ett mindre courtage, men framförallt tog man till sig tekniken och kunnandet (genom tekniköverföring per kontrakt), som man nu behärskar till fullo medan Väst har tappat motsvarande kompetens.

Det är detta som upplevs som ett «hot» av Väst, att Kina har produktionen, logistiken och allt mer av den tekniska och vetenskapliga kompetensen, just de ingredienser som tidigare tog USA och Väst till världsherravälde. Man tänker sig gärna här att Kina skulle ha samma illvilliga intentioner som en gång de västliga kolonialmakterna, och därmed utmana den rådande «regelbaserade världsordningen» under amerikanskt tvång och mobbning.

Och visst, man ska inte släppa vare sig Kina eller någon annan vind för våg, utan man måste sträva efter balans och kontrollmekanismer. Men det gör man alltså inte med ett tekniskt kallt krig, handelskrig med flera mekanismer som har sin yttersta förlängning i krig, här för att upprätthålla det dalande amerikanska imperiets kortvariga hegemoni på världsarenan.

Tärningen kastades för länge sedan, och det är inte ett realistiskt projekt att nu försöka lägga krokben för Kina, eller för den delen «ta tillbaka» produktionen eller förlägga den i andra länder. Indien kan inte matcha Kina i detta avseende, och det kan naturligtvis inte heller mindre länder som Vietnam. Samtidigt är Väst och Kina så intvinnade i varandra, att knuten bara kan lösas med ett alexanderhugg – fullskaligt krig.

Kina tar hem segern i längden, och det är därmed en futil ansats att antagonisera Beijing, eftersom man då slutligen faller i den grop man själv grävde. USA måste ge upp sitt hegemoniska anspråk och erkänna en flerpolig ordning, som världen i stort har allra mest att vinna på, inte minst det Europa som annars blir kollateral skada i drabbningen giganter emellan.