Kategori: Liberalism

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Förbjuda oppositionen?

Tyskland skrider vidare mot vänsterliberal diktatur genom att ytterligare befästa Alternative für Deutschland (AfD) som «högerextremistiskt», en klassificering som gör det möjligt att i bästa DDR-anda övervaka och avlyssna partiet och dess medlemmar, samt även öppnar för att helt sonika förbjuda partiet. Tyskarna har mycket riktigt fascismen i blodet, men här är det förstås etablissemanget som står för fascismen.

Ty att förbjuda oppositionen genom att på suddiga grunder hävda att den är «antidemokratisk» är just antidemokratiskt, särskilt när det gäller Tysklands numera största parti. Det visade sig ju att CDU/CSU mest spelade teater inför valet genom att framföra migrationskritiska åsikter, bara för att kort därefter omedelbart ändra ståndpunkt igen, vilket fick opinionen att åter lyfta för AfD.

AfD kan överhuvudtaget inte beskrivas som «högerextremistiskt» eller «antidemokratiskt», utan är i grunden ett libertarianskt parti med nationalkonservativa drag. Man ser mycket riktigt stora problem med den massinvandring som Tyskland likt Sverige har anställt, och har därför som mål att åtgärda detta problem med de medel som är politiskt möjliga. Det ligger fullt inom demokratins ramar, och det finns ingen definition av demokrati som innefattar mångkulturalism som grund.

Merz’ vänsterliberala etablissemang förstår inte att den repression man anställer förr eller senare får diametralt motsatt konsekvens. Tyskarna uppskattar inte att man förses med munkavle och att man allt mer inskränker de få fragment av yttrandefrihet som finns, med resultat att man bejakar AfD istället för att ta avstånd från dem, så som den tyska fasciststaten vill.

Om man fråntar folket dess möjlighet att med demokratiska medel finna en ny politisk riktning, återstår bara revolution som metod. Tyskland har dessvärre gedigna erfarenheter av sådan, och en ekonomi stadd i recession i kombination med politisk repression är därvidlag en toxisk cocktail. Man lär sig aldrig!

Liknande tendenser finns naturligtvis även i Sverige och en rad andra europeiska länder, där inte minst den vänsterliberala kommerspressen och statsmedier konsekvent agerar för att kastrera och oskadliggöra «högernationalistiska» partier, det vill säga den högst pejorativa term man medvetet nyttjar i syfte att befläcka och stigmatisera dylika partier.

Men än värre är förstås den medvetna lawfare som nyttjas av den djupa statens organ i samma syfte, som när Bundesamt für Verfassungsschutz tillåts stämpla partier som AfD, eller för den delen Säpo i Sverige bedriva motsvarande verksamhet på lägre nivå. När röda åklagare missbrukar sin makt för att oskadliggöra politiker som Trump eller Le Pen medelst åtal passerar man demokratins gränser och befinner sig istället i diktaturens grumliga och illaluktande vatten.

Trumps märkliga tillkortakommanden i en rad frågor till trots har den amerikanska administrationen fattat rätt beslut i att avknoppa offentliga medel för de institutioner som motverkar landet och regeringen, och man borde i förekommande fall göra samma sak i Sverige och andra europeiska länder när möjligheten ges.

För Sveriges vidkommande innebär det att avsluta bidragsregimen för i huvudsak vänsterliberala mediekonglomerat samt att avveckla statsmedierna, som konsekvent intar en vänsteraktivistisk prägel och därmed stör demokratins naturliga verkan. I den mån radio och television ska bedrivas av det offentliga, ska sådana media ha absolut neutral hållning samt i övrigt inte interferera med kommersiella intressen. Partipolitiska intressen får stå på egna ben.

Men för Tyskland finns nog ingen räddning, utan det måste till någon sorts revolution för att kullkasta ett system som nu slår knut på sig självt och raskt nedmonterar den demokrati man säger sig vilja försvara. Antingen det, eller att AfD når politisk majoritet i kammaren innan man förbjuds att verka som oppositionsparti, ett tämligen osannolikt scenario.

Alice Weidel och AfD är Tysklands enda hopp.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Dör Folkpartiet nu?

Förbudspartiet Socialliberalerna ömsar åter skinn i toppskiktet när korvgubben Pehrson väljer att avgå i samband med en pinsam aktieaffär. Tidigare fanns en viss stabilitet i partiet, med ankare som Leijonborg och Björklund, som båda rattade folkbilen under minst tio års tid.

Det vi ser nu minner mer om krisåren under 1970-talet, då man i rask takt avverkade sådana stollar som Ahlmark och Ullsten innan man fann trygghet i Westerberg. Således såg vi en skakig sejour under Sabuni, som aldrig fick mandat för att närma sig Sverigedemokraterna och därför tvangs gå efter ett par år.

Reservisten Pehrson har därefter förvaltat partiet så gott det går, och lyckades klara spärren i valet 2022 med hjälp av sedvanliga stödröster. Men kräftgången har fortsatt, och det märkliga skolpartiet ligger nu stabilt under tre procent i opinionen. Förr eller senare ryker man, och det gäller nog särskilt om man inte kan bekänna färg i regeringsfrågan.

Det är det senare som blir avgörande för om man kan hitta nya väljare, istället för att försöka tillfredsställa de få som är kvar. Väljer man fröken Edholm som ny partiledare lär ingenting alls hända, utan Folkpartiet blir då än mer irrelevant än någonsin. Om man inte vill samarbeta med SD i regeringsställning, finns helt enkelt inget underlag för Folkpartiet att delta i en kommande ministär.

Även Pourmokhtari har förstås uttalat sig negativt om SD, och kanske lär det fortsätta. Men hon är ung och plastisk nog för att inse att vägen till makten går via ett sådant samarbete på den borgerliga sidan, att det är ett pris man måste betala.

Pourmokhtari är ung, snygg, vild och ganska duktig som politiker, attribut som man inte alls ska förakta utan som kan bidra till att skapa ny fräschör kring ett unket och dammigt gammalt parti. Det är hon som kan locka de nya skarorna, givet att man har en bestämd förankring i regeringsfrågan och kan etablera en stabil bas av frågor att driva som nicheparti.

Väljer hon, eller Edholm, däremot fortsatt hårdnackat motstånd i frågan lär man fortsätta tyna bort tills den socialliberala döden inträffar. Antingen tar man den vakanta liberala positionen i svensk politik och bekänner färg, eller så väntar likvaka om halvannat år. Gott så.

Romina Pourmokhtari är något felprogrammerad, men skulle kunna bli ett bra ämne med tiden. Man måste ändå gilla tjejen.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Olaglig journalistik

Vänsterextremisten Joakim Medin sägs riskera tolv års fängelse i Türkiet för terrorbrott samt förtalsbrott. Mediehusen har redan börjat sätta upp löjliga räknare för antalet dagar «journalisten» har befunnit sig i förvar, en strategi som har fungerat sådär i liknande fall, som för Gui Minhai eller Dawit Isaak.

Stats- och kommersmedier tar samtidigt ensidig ställning för AFA-aktivisten, utan att objektivt beröra motpartens argument. Utvecklingen följer därmed i samma spår som i fallet Gui Minhai, där man nogsamt har undvikit berätta om Guis tidigare belastning i att under alkoholrus ha kört ihjäl en ung kvinna samt därefter ha flytt ur landet under villkorlig dom, något man parentetiskt benämner «trafikbrott». Man filtrerar och förvränger systematiskt informationen för att passa det egna narrativet.

Man menar vidare att det i Türkiet inte finns någon lagtext som «kriminaliserar journalistik», och att åtalet mot Medin därmed är ogiltigt. Men någon sådan lagtext finns inte heller i Sverige, vilket emellertid inte hindrar regimen från att fängsla journalister som Mats Dagerlind, eller för den delen upprepade gånger fängsla konstnärer som Dan Park.

I båda dessa fall har man inga «räknare» på de vänsterliberala mediehusen, utan tiger ihjäl saken. Det sker enligt gällande lagar och regler, menar man, med vilket menas förtal respektive hets mot folkgrupp. Allt är i sin ordning!

Men i Türkiet gäller türkiska lagar, och inget kan då hindra att man där har ungefär samma slags vidriga inskränkningar som i Sverige. Förtal mot presidenten Erdogan kan inte anses vara värre än förtal mot kanslern Scholz eller Merz enligt motsvarande drakoniska lagar i den tyska neofascistiska «rättsstaten», eller för den delen «förtal» av en ökänd svensk djurplågare som har satt i system att missbruka rättvisan för egen vinning, därtill med statens gillande.

Fast det är precis vad man ändå menar, att våra undantag och inskränkningar är motiverade och legitima, medan andras inte är det. Den svenska uppfattningen anses ha universell giltighet och den svenska författningen global räckvidd, medan andra staters rättssystem på förhand underkänns. Det är själva definitionen av hybris eller rent av storhetsvansinne.

Vad Medin egentligen anses ha gjort är än så länge okänt, och så även hans eventuella skuld. Men att han har kopplingar i terrororganisationer står klart, då han 2015 greps i Syrien och sedermera släpptes fri efter påtryckningar från terrorstämplade kurdiska PDY. Medin arresterades även i Türkiet efter det, efter att olagligen ha passerat gränsen. AFA-aktivisten tycks både dessförinnan och därefter ha haft ett starkt engagemang i den kurdiska saken, och man kan därför inte så som de vänsterliberala mediekonglomeraten a priori utesluta att Ankara har täckning för sitt åtal.

Därför vore det mer klädsamt om de etablissemangsnära systemmedierna intoge en mer neutral och objektiv inställning till saken, istället för att bedriva enfaldig aktivism. Än mer behjärtansvärt vore om man först kunde städa framför egen dörr och göra upp med förtrycket hemmavid och repressionen härstädes mot det mindre fria ordet och den mindre fria konsten – först därefter har man moralisk rätt att racka ned på andra regimers system.

Medin kan gott sitta i Istanbul i tolv år, om man inte kan se bjälken i det egna ögat och göra upp med den svenska regimens förtryck.
Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Plocka bort Jesus

Det avskyvärda brott mot mänskligheten vi kallar kristendom har aldrig haft några egna högtider, utan har genom tiderna roffat åt sig andras traditioner i en process kallad kristianisering. Det rör sådant som den germanska och i allmänhet indoeuropeiska midvintertraditionen som vi i vår del av världen kallar jul, där julens huvudperson är Oden (Julner) och en bifigur är Lussi.

I centrum har alltid stått solen och de årstider som definieras av jordklotets rörelse runt sin stjärna, och med dem de festligheter som äger rum i samband med skörd och årstidernas växlingar. Inget av detta har med den kristna sekten att göra, utan är stöldgods som har inkorporerats i den erövringsteologi som utmärker denna märkliga gudalära.

Svensk statsreligion är alltjämt kristendom, och statskyrkan ombesörjer i dagarna vad man kallar «påsk», förstås ännu en stöld, men denna gång från judendom, omtolkad för att passa det kristna narrativet med snickaren som dog på korset efter att ha blivit förrådd av Judas. En berättelse som fortfarande cirkulerar i skolundervisningen, men som inte längre har någon som helst relevans.

Ty svenskom är påsken en ledighet i mängden, en sekulär företeelse under vilken man dukar bordet med sill, potatis och nubbe, maträtter som inte direkt kan förknippas med Judéen eller för den delen kristendomens doktrinära vagga Grekland. Och medan de vuxna kopplar av proppar barnen sig fulla med godis i påskägg och klär ut sig till häxor, traditioner som inte heller har något alls att göra med det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom.

Företeelser som påskharar och påskägg är nämligen symboler för fertilitet och fortplantning, och det är så att säga ingen tillfällighet att sådana står i centrum under våren och fram till midsommar. Det är livets grund som firas, vårt beroende av naturen för föda och vår egen reproduktion, företeelser som har varit föremål för firande under tusentals år i skiftande former, med motsvarigheter i de flesta kulturer världen över.

Detta i kontrast till den dödsreligion som utmärker kristendomen, vars lockelse tycks bestå i ett påhittat efterliv och hot om att bara de rättrogna ska erfara «uppryckelsen» under världens undergång. Medan det egentliga vårfirandet tar avstamp i sådd, växt och fortplantning, handlar den kristna mytologin om Jesu död och uppståndelse – förstås ännu en stöld från sumerisk och babylonisk tradition.

Något datum för när korsfästelsen ska ha ägt rum finns naturligtvis inte, eftersom det rör sig om appropriation av judisk tradition. Den enda skillnaden, utöver tolkning, gäller valet av kalender. Samma sak gäller datum för jesusbarnets födelse, som inte kan preciseras vare sig i år eller månad, men den inträffade under alla omständigheter inte i december utan någon gång på vårkanten – kanske borde kristendomen förlägga sin kristmässa till april istället för att ägna sig åt kulturell appropriering?

För femtio år sedan omfattade statskyrkan nära nog samtliga svenskar under den tvångsanslutning som då förelåg, men numera räknar man en minoritet i medlemsrullorna. Invandring från andra kulturer tillsammans med en stark sekulariseringsvåg har urgröpt en förlegad tradition, och det är därför hög tid att nationen kastar av sig detta främmande tankegods och återupplivar forn sed, som ändå är grunden för våra traditioner.

Statskyrkan måste därför knoppas av från staten, som inte längre ska reglera religionen i lag eller överhuvudtaget befatta sig med religiösa spörsmål. Staten måste vara strikt sekulär, och i det innefattas ett paket av helgdagar med sekulär innebörd, vilket bland annat innebär att sådant som påsk, himmelsfärdsdag med mera ersätts med sekulära företeelser med förankring i forn sed och modern tradition – harar, ägg och häxor består, men den Jesus som ingen ändå firar försvinner.

Var i bibelen kan man läsa om denna företeelse?
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Tautologi fastställd

Att västerlandet är fullt upptaget med att peta sig i naveln och ägna sig åt introspektion är en given orsak till dess förfall, men det finns ändå en del tecken på partiell tillfriskning. Ett sådant är ett brittiskt domslut om att en kvinna är en kvinna, och att män med kvinnlig «könsidentitet» därför inte äger rätt till offentliga institutioner tillägnade det täcka könet.

Å ena sidan är det en pyrrhusseger, eftersom domslutet i fråga främst gäller kvinnors «representation» i offentliga styrelser av olika slag, där man redan dras med en millimeterprecis jämviktsprincip i könskvotering snarare än att tillsätta poster meritokratiskt. Men å den andra innebär domen också att offentliga dokument blir tydligare, såvida inte man börjar skriva om begrepp som «kvinna» med «den som är gravid» som i vissa andra länder.

Vänstern och transrörelsen rasar naturligtvis, medan feminister jublar. Även detta tycks vara en kontradiktion, då feminism vanligen ses som en progressiv rörelse på vänsterkanten. Men med feminism menas här den tidiga, verkliga och riktiga feminismen som slogs för kvinnors rättigheter, medan den senare vänsterextrema radikalfeminismen – svensk statsfeminism – har helt andra bevekelsegrunder, som att kollektivisera kvinnan, frånta henne sin fria sexualitet, beslöja och påbylsa henne samt inte minst bejaka *2SHBTQIAP++ och arbeta för att «transkvinnor» ska kunna delta i idrotts- och andra arrangemang för kvinnor och därmed motverka kvinnors fri- och rättigheter.

Opponerar man sig mot denna ordning är man enligt denna flummiga identitetsvänster «transfobisk» och omfattas av «hat» gentemot personer med «könsöverskridande» «identitet», men det finns inget principiellt hatiskt i att värna hävdvunna normer och att förespråka tydlighet.

En kvinna är en kvinna, och en man är en man. Något tredje eller n:te kön eller motsvarande «identitet» ges inte, även om det finns sällsynta genetiska avvikelser som resulterar i något slags blandform. Undantaget bekräftar då regeln.

Gravida män finns inte.

Det är ekvivalent med att kött är kött, bacon är bacon och mjölk är mjölk, och man kan inte ta sig friheten att stöpa om dessa företeelser efter eget godtycke, exempelvis i sådana märkligheter som ultraprocessat «vegokött», «vegobacon» eller «sojamjölk». Detta beteende är karakteristiskt för vänstern, att ständigt omdefiniera ord för att passa den egna doktrinen och förvilla.

Könsdysfori är en psykisk sjukdom, omfattande vanföreställningar om en annan «könsidentitet» än den som överensstämmer med verkligheten. Personer med sådan åkomma har alltid funnits, och har haft sin givna roll i underhållning av olika slag. Däremot har aldrig, fram tills tämligen nyligen, funnits någon ambition att uppmuntra vanföreställningen i offentlig mening, exempelvis genom att laborera med «juridiskt kön», experimentera med «könskorrigerande behandling» och att förändra det offentliga språket enkom för att tillfredsställa denna excentriska och perifera grupp.

Med en sådan ansats komplicerar (försvårar, fördyrar) man den offentliga apparaten, då man ständigt måste ta hänsyn till en lång rad marginella företeelser, vilket gör byråkratin än mer tungrodd. Härav följer Trump-regimens utrensning av sådan woke i förvaltningen, för att slimma administrationen och åstadkomma ett mer effektivt styre. Sverige och Europa borde ta lärdom och följa efter.

En kvinna kan aldrig bli man och vice versa, på samma sätt som en människa aldrig kan bli en ekorre, eftersom det är en biologisk verklighet som inte låter sig rubbas. Könsdysforiska personer får finna sig i att alltjämt ha sin biologiska «tilldelning» och att i övrigt vara «speciell», och det är inte i någon mening rimligt att anpassa hela den offentliga apparaten efter denna grupps illusioner. Det är vad det brittiska domslutet handlar om, den enkla tautologin att en kvinna är en kvinna, att vitt inte är svart, i all självklarhet.

But since in reality Big Brother is not omnipotent and the party is not infallible, there is need for an unwearying, moment-to-moment flexibility in the treatment of facts. The keyword here is BLACKWHITE. Like so many Newspeak words, this word has two mutually contradictory meanings. Applied to an opponent, it means the habit of impudently claiming that black is white, in contradiction of the plain facts. Applied to a Party member, it means a loyal willingness to say that black is white when Party discipline demands this. But it means also the ability to BELIEVE that black is white, and more, to KNOW that black is white, and to forget that one has ever believed the contrary.

«1984» (George Orwell)