Kategori: Politik

Vetenskapligt konsensus förelåg i slutet av 1800-talet om att fysiken nära nog var fulländad, och att enbart ett par smärre problem återstod att lösa. Ett av dessa utgjordes av det så kallade svartkroppsproblemet, som bestod i paradoxen att en ideal svartkropp borde avge mer strålning än den tog emot.

Detaljerna är här inte så viktiga, men lösningen bestod i att anta, ad hoc, att elektromagnetisk strålning kan avges och absorberas enbart i diskreta paket, så kallade kvanta. Hypotesen kullkastade fysiken helt och hållet, och gav upphov till kvantmekanik, grunden för den moderna fysiken och det elektroniska informationssamhället.

Ett annat vetenskapligt konsensus för tiden gällde jordens geologiska utformning, som man liknade vid en uttorkad apelsin som blev skrovlig då vatten avdunstade. Jorden antogs ha befunnit sig i ett konstant avkylande förlopp sedan dess bildning som en smält kropp, och vid avkylningen expanderade jorden och bergskedjor formerades på kontinenter som antogs vara fixa.

Alfred Wegener föreslog istället att kontinenterna driver på en smält fond i jordens inre. Wegener var inte geolog, men såg det som minsta barn brukar se men som dåtidens vetenskapliga samfund inte tillmätte någon betydelse, nämligen att kontinenterna passar i varandra nära nog perfekt som pusselbitar. Till skillnad från kvantmekanikens pionjärer vann Wegener inte gehör för sina idéer, utan blev förlöjligad, för att han inte kunde presentera en mekanism, det vill säga att det var svårare att leda i bevis.

Ett tredje exempel på vetenskapligt konsensus gäller synen på kost och hälsa. Under 1960-talet växte ett sådant konsensus fram kring fett som orsak till hjärt- och kärlsjukdomar, vilket fick näringsinstitutioner världen över att efter amerikanskt mönster föreslå lågfettsdiet med större inslag av kolhydrater, inte minst socker.

Sedan dess har den flingkäkande världen successivt blivit allt fetare och sjukare, och trots att det finns uppdaterat konsensus kring lämplig diet kan trenden inte reverseras. Man tycks inte längre lita på de vetenskapliga råden och rönen, och i stället har otaliga extrema modedieter vuxit fram. Och trots konsensus är saken fortfarande svår att leda i starkare bevis, då ämnet är extremt komplext.

Vän av ordning förstår här att vi närmar oss ett nutida konsensus, nämligen det kring global uppvärmning och klimatförändringar. Det är riktigt, men inte i det syfte som kanske anas. Det vore nämligen dumt att ifrågasätta detta konsensus, eftersom det vilar på tämligen starka bevis.

Vad dessa paradigmskiften visar är att vetenskapen ständigt utvecklas och raffineras i ljuset av uppdaterade data, och att vi ingalunda befinner oss i något vetenskapligt slutstadium. Även klimatvetenskapen har förfinat sina metoder och vidgat sina data under årens lopp, och kan numera med bättre precision modellera förloppen.

Klimatvetenskap är dock en ung disciplin, och den lider av samma komplexitetsbarriär som medicinen. Den kan aldrig bli lika exakt som dess underliggande fysik och kemi, utan är beräkningsmässigt instabil och föremål för kraftig förenkling. Modellerna ger ganska grova fel när de tillämpas framåt och bakåt i tiden, till exempel på historiska och geologiska förlopp, och de kan därför inte ge annat än grova sannolikhetsintervall för effekter och konsekvenser.

Men att de vanligen har kvantitativt fel är inte samma sak som att de är kvalitativt odugliga. De pekar på en bestämd riktning och ger en suddig men i huvudsak korrekt konsekvensbeskrivning. Konsensus gäller just den kvalitativa delen, att det sker en uppvärmning, att denna klimatförändring i huvudsak är antropogen, och att denna förändring kommer att ha konsekvenser.

Däremot finns inget som helst konsensus i den kvantitativa delen, det vill säga hur stora effekterna och konsekvenserna blir, eller hur snabbt de kommer att ske (exempelvis issmältning). Än mindre finns något konsensus i vad man bör göra åt saken, om något alls – detta är nämligen inte en vetenskaplig fråga. Vetenskapen mäter, modellerar och förutsäger i sannolikhet, men ägnar sig inte åt politik.

Det är denna skärningspunkt mellan vetenskap och politik som är av intresse här, till exempel att vetenskapligt konsensus missbrukas av politiska krafter i syfte att vinna gehör för kraftfulla åtgärder. Kvalitativt konsensus kring uppvärmningen omtolkas som att det råder konsensus kring att det föreligger en «klimatkris» och att vi har «tio år» på oss att lösa problemet för att undvika en «katastrof». Det finns inget sådant konsensus, och det är inte heller vetenskapliga utsagor, utan politiska.

Politikens intresse för kosthållning är ungefär ett sekel gammalt, och hade en nationalekonomisk grund i att fostra starka arbetare som äter ordentligt. Senare tillkom mer detaljerade råd från särskilda myndigheter, eftersom god folkhälsa är av vikt för en välfärdsstat, särskilt en skattefinansierad sådan. Senare tiders råd gäller således inte att äta ordentligt, utan att äta mindre av vissa ämnen, som fett. Och i nutiden bestämmer politiker att barn ska äta vegetariskt i skolan för «klimatets» skull, som om denna mikroplanering skulle ha någon som helst inverkan på saken.

Givet hur misslyckat resultatet blev när politiken lade sig i kosten, med en fullkomlig explosion i fetma och diabetes, kan man inte frigöra sig från tanken att det kommer att bli samma eländiga utfall när politiker ska experimentera med klimatsatsningar. Kombinationen vetenskap och politik är nämligen sällan fruktbar, vilket historien har otaliga exempel på i allt från Lysenko till Rasbiologiska institutet.

Det är tämligen självklart att politiken måste förlita sig på vetenskapliga resultat och inte kan utmana verklighetens begränsningar, men det är inte samma sak som att politiken och vetenskapen ska gå i armkrok, vilket man gör i klimatfrågan (likväl som genusforskning och sociologi). Det är en politisk kropp i form av FN/IPCC som orkestrerar nationell politik världen över, men det finns ingenting som säger att detta är en politisk fråga överhuvudtaget. Ämnet är kidnappat av politiker som vill kombinera ämnet med andra syften.

Till en stats grundläggande uppgifter hör att upprätthålla försvaret av gränser, vidmakthålla våldsmonopol, skydda befolkningen från brottslighet och ge förutsättningar för att det finns bostäder, arbete, utbildning och vård. Med tanke på att inte någon regim som regerat på senare tid har kunnat lösa ens en sådan enkel sak som adekvat tillgång på bostäder (exempelvis genom marknadens försorg) eller att kontrollera skenande gängbrottslighet, har jag svårt föreställa mig att samma inkompetenta och handlingsförlamade kretiner ens skulle kunna börja att ta sig an ett så komplext problem som klimatet – i regering och riksdag sitter knappt en enda civilingenjör eller naturvetare.

Denna samling jurister, ekonomer och journalister är ändå i färd med att i allra minsta detalj utforma de existentiella villkoren för medborgarna, exempelvis vad man äter och hur man färdas, som om en sådan planekonomi någonsin har fungerat i verkligheten, och som om tekniska paradigmskiften inte har kullkastat verkligheten vid ett otal tidigare tillfällen.

Det är när sådana imbecilla idioter slår sina aphjärnor ihop som resultatet blir att å ena sidan lägga ned kärnkraft och å den andra att kompensera med polsk kolkraft, och att å ena sidan svälta dagisgenerationen med morötter och å den andra att subventionera diesel till jordbruket. Den ena handen vet inte vad den andra gör, för att det är omöjligt att överskåda komplexa makrosystem.

Den osynliga AI som bäst optimerar sådana problem benämner vi marknadsekonomi, och det är den mekanismen som är bäst skickad att inte bara optimera tillgång och efterfrågan på bostäder och bananer, utan som även är mest lämpad att styra teknik och investeringar i klimatoptimal riktning. Politikerna bör återgå till sina enklare kärnuppgifter istället för att försöka implementera en ny sovjetunion på den politiserade klimatdystopins grund.

2020 är det år då parisavtalet ska börja implementeras. Det innebär att världens alla länder har åtagit sig att begränsa sina utsläpp av växthusgaser med 40–70 % år 2050, med mål om en tänkt nollnivå år 2100. Det är inte specificerat hur målen ska uppnås, och varje nation bestämmer själv hur avtalet ska implementeras.

I reella termer innebär målsättningen att utsläppen 2020–2090 måste reduceras spegelvänt i förhållande till motsvarande utsläpp 1950–2020. Någonstans vid 2090 måste man dessutom börja suga ut koldioxid ur atmosfären för att nå upp till målet om negativa utsläpp.

Är det en realistisk målsättning? Att det går att reducera utsläpp vet vi av erfarenhet. Exempelvis sjönk utsläppen i östblocket med 40 % efter Sovjetunionens kollaps, medan recessionen 2008–2009 minskade utsläppen i Spanien med 15 %. Det finns alltså en korrelation mellan koldioxidutsläpp och bruttonationalprodukt, och om vi – alla i världen – är beredda att ge upp välfärdssamhälle och tillväxtbaserad marknadsekonomi torde målet kunna infrias.

I verkligheten ser vi dock inga sådana tendenser, och stora länder som Kina, USA, Ryssland, Indien, Kanada och Brasilien har inga ambitioner att ge upp sina planer på en materiellt rikare tillvaro. Att lilla Europa och speciellt Sverige vill vara bäst i klassen har marginell påverkan i det stora hela, och målsättningen kommer helt enkelt inte att infrias.

Elementär politik borgar för att utsläppen kommer att fortsätta. I rika Sverige anser man sig ha råd med navelskådning och utopiskt filosoferande, medan länder med lägre grad av materiellt välstånd har andra prioriteringar. En ekofascistisk regim Löfvén–Lövin skulle aldrig kunna tillträda under sådana omständigheter, och om den ändå gjorde det skulle den störtas omgående av en uppretad befolkning som inte vill förlora sina arbeten och sin framtid.

Korrelationen mellan koldioxid och bruttonationalprodukt är i själva verket en proxy för sambandet mellan energi och tillväxt. Givet koldioxidneutral teknik kan koldioxiden förvisso pressas ned ordentligt, men att det skulle ske i den takt som anges av det så kallade tvågradersmålet är inte konsonant med vad vi observerar. Till och med superduktiga lilla Sverige ökade sina utsläpp 2019.

Givet att man ändå klarar parisavtalets målsättning – RCP2.6 –, är sannolikheten för att temperaturökningen stannar vid två grader femtio procent. Sannolikheten är försvinnande liten att den ska stanna vid 1.5 grader, det mål som regimen Löfvén–Lövin vill arbeta för.

Medelscenarierna RCP4.5 och speciellt RCP6.0 är betydligt mer realistiska, och de ger en rimlig tid för naturlig teknikomställning, även i tillväxtländer. Koldioxidhalten kan då småningom plana ut vid 700 ppm, medan den totala temperaturökningen kan hållas inom 4–5 K. Det gör Sverige till motsvarande Tyskland i klimattermer, och det smälter småningom grönlandsisen under några tusen år – vi kan ta farväl till kvartär istid, och allt är egentligen gott.

Detta är den framtid vi har att vänta, och för detta borde vi ta höjd. Man kan visserligen förstå ambitionen att sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna, men Löfvén–Lövins utopism är mer skadlig än nyttig för vårt vidkommande. Världens öde ligger faktiskt inte i Sveriges eller ens Europas händer.

Vi kan vara bäst ändå. Bäst på att ta fram teknik och bäst på att pröva olika slags lokala klimatexperiment, utan att för den skull dra ned rullgardinen för hela landet. Det man efterlyser är således en klimatrealistisk falang i politiken, ett rationellt block som ser till landets bästa givet realistiska scenarier, inte fårskallar som jagar ouppnåbara utopier. Har vi några kandidater…?

People are dying, och mänskligheten står inför en apokalyps om vi inte agerar nu – vi har tio år på oss att rädda världen, i annat fall väntar Ragnarök, och vi kommer antingen att brinna upp eller dränkas i en flodvåg av bibliska dimensioner – eller bådadera samtidigt.

Om du läser tidningar har du sett sådana rubriker, och det är en säker väg till kassaklirr för mediekonglomeraten. Men det är också en retorik som ger ungdom existentiell ångest och leder till irrationella beslut. I bakgrunden finns som alltid politiska underströmningar som antingen vill nyttja fruktan för att socialisera samhället eller som tvärtom ignorerar faktiska händelser och möjliga konsekvenser.

Klimatet har alla åsikter om, huruvida det förändras eller inte, på vilket sätt och i vilken takt, samt vilka konsekvenser det får eller inte får. Du, jag och journalister, politiker och andra tyckare. Vi sitter alla i samma båt, och vi har olika förutsättningar att orientera oss i vad som är faktiskt sant, vad som är mytbildning och vad som är ren opinionsyttring.

Det kunde således vara i sin ordning att försöka strukturera vad som är vad, för en mer fruktsam diskussion. En möjlig ansats ges i det följande, och vi börjar med det faktiska, för att därefter ta oss an myter (falsifierbara ståndpunkter) och åsikter.

Fakta

1. En klimatförändring föreligger, med global uppvärmning sedan slutet av 1800-talet. Saken är mät- och observerbar, och inte ifrågasatt av någon kvalificerad att uttala sig om saken. Det råder ett enhälligt vetenskapligt konsensus om existensen av uppvärmningen.
2. Lika starkt konsensus finns i att uppvärmningen huvudsakligen är antropogen, det vill säga orsakad av mänskliga aktiviteter, främst industriella utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Att förneka detta är att erkänna sig vara kognitivt utmanad.
3. Fortsatt uppvärmning kommer att ge konsekvenser för flora och fauna, havsvattennivåer, nederbördsmönster och andra företeelser av vikt för människans omgivning. Även kring detta råder starkt konsensus.
4. Det föreligger inga andra betydande vetenskapliga konsensus om klimatförändringarna än de tre ovan nämnda. Speciellt finns inget vetenskapligt konsensus om behovet av att vidta drastiska åtgärder för att begränsa utsläppen eller förhindra en civilisationskollaps.
5. Antropogen uppvärmning om en grad har inte gjort klimatet varmt i sig. I geologiskt hänseende befinner vi oss i en mycket kall period, sedan 33.9 miljoner år tillbaka i kenozisk istid (is på Antarktis), och sedan 2.58 miljoner år tillbaka i kvartär istid (is på Arktis och Grönland) med regelbundna nedisningar på norra halvklotet med hundra tusen års intervall.
6. Människans nuvarande plats i detta system är i en interglacial mellan nedisningar, en tillfällig värmeperiod som har varat i 12 000 år. Utan antropogen uppvärmning hade en ny nedisning redan påbörjats, med slutligt resultat i ett nytt tjockt istäcke ned till norra Tyskland om 23 000 år. Hittillsvarande uppvärmning har fördröjt förloppet till 50 000 år eller mer.
7. Mänsklig civilisation uppstod under denna tillfälliga värmeperiod, som vi kallar holocen. Det stabila klimat som kännetecknar perioden är inte karakteristiskt för jordens vidkommande, och det kommer att förändras med eller utan mänsklig inverkan. Stryper vi alla utsläpp kommer en ny nedisning med matematisk precision. Fortsätter utsläppen övergår klimatet småningom från istid till drivhus, det för jorden mer normala. Mänsklig civilisation har gett oss förutsättningar att hantera atmosfären och klimatet efter eget godtycke.
8. Uppvärmning ger inte ett torrare klimat. Kyla ger torrare klimat, och aldrig är ökenutbredningen så intensiv som under perioder av nedisningar. Värme ger fuktigare klimat, för att nederbörden ökar. Områden är torra av andra skäl än solens uppvärmning, som stora landmassor utan bergsskedjor, eller genom variationer i jordens axellutning – exempelvis Sahara är omväxlande grönt och öken med 20 000 års intervall, och antropogen uppvärmning kan bidra till att snabba på förloppet att åter gröna regionen.
9. Uppvärmning sker latitudinellt längs breddgraderna, utan att påverka ekvatorn nämnvärt. När jordens medeltemperatur stiger betyder det inte att ekvatorområdena blir obeboliga, utan att tropiskt klimat breddas, att både flora och fauna växer i omfång, att biomassan ökar, och därmed att växtligheten slutligen bromsar förloppet med skenande koldioxid.

Myter

1. Mänskligheten kommer att gå under av klimatförändringar. Nej, det finns ingen mekanism som kan få mänskligheten som helhet eller ens i någon större del att gå under av att jorden värms upp. Jorden har den mängd kol den har, och den har alltid omsatts i liv och atmosfär i en cykel, eller lagrats i jord då det inte har kunnat brytas ned eller sugits upp av vittrande begskedjor. Givet att vi bränner av allt fossilt material blir jorden ett hett drivhus som under kambrium (globalt tropiskt), men en atmosfär av Venus karaktär är fysikaliskt omöjlig att forma.
2. Civilisationen kommer att kollapsa av vidare klimatförändringar. Nej, civilisationen påverkas inte alls av uppvärmningen annat än att den organiskt följer de förutsättningar land och hav ger. Enskilda områden kan drabbas av högre vattenstånd, mer torka och förändrad flora och fauna, men civilisationen som helhet består intakt.
3. Sverige kommer att gå under. Nej, klimatförändringarna har i princip inga negativa effekter för Sverige, oavsett omfång. Landhöjningen kompenserar för ökade havsnivåer, och mer värme i kombination med mer nederbörd gör Norden mycket bördigare. Vi får visserligen fler insekter och parasiter, flora och fauna förändras och glaciärerna försvinner, men vi går inte under för att Falun inte längre är en skidort.
4. Vi kommer att dränkas. Nej, det kommer att ta tusentals år för Grönlands is att smälta till vatten och ta oss ur kvartär istid. Havsvattnet kommer inte att stiga nämnvärt snabbare än i dag (3 mm per år), och människan kommer att hantera förloppet organiskt. För att ta oss ur kenozoisk istid och även påbörja smältning av Antarktis krävs en koldioxidnivå om 750 ppm (410 ppm i dag). Det skulle ge betydligt mer vatten (46 meter), men fortfarande under tusentals års tid, och alltjämt i konkurrens med landhöjning på norra halvklotet. Effekterna blir främst lokala och i övrigt naturligt hanterbara över generationer.
5. Vi har tio år på oss att undvika en katastrof. Nej, man har från den politiska kroppen Förenta nationerna hävdat samma sak sedan åtminstone 1972, men det finns alltså ingen vetenskap som förutspår eller ger stöd för en «katastrof» av något som helst slag. De som hävdar detta drivs av en agenda, som man för genom att försöka injaga fruktan i befolkningar.

Åsikter

1. Vi har en «klimatkris» eller ett «klimatnödläge». En åsikt på vänsterkanten för att söka mandat för omfattande socialisering och statliga ingrepp i ekonomi och näringsliv, men den har inget stöd i någonting, allra minst vetenskap. Mänskligheten har att bearbeta sina utsläpp och ställa om för en mer gasneutral produktion, men den processen behöver inte ske omedelbart med risk för att störta ett välfungerande samhälle över ända, utan kan ske organiskt med stöd i nyutveckling av teknik och naturlig utfasning av äldre maskinpark.
2. Sverige måste gå före. En vettlös åsikt på vänsterkanten, men den har ingenting med verkligheten att göra. Svenskt näringsliv bör av strikt ekonomiska skäl bli en ledande kraft i grön teknik, dels för att effektivisera vår egen produktion och dels för att exportera tekniken. Men i termer av att reducera de globala utsläppen av växthusgaser finns betydligt bättre investeringar att göra i kolkraftens Polen och Kina än att sabotera för svenskt näringsliv och slå sönder svensk landsbygd.
3. Vi kan fortfarande nå 1.5-gradersmålet. Nej, det kan vi inte. Utsläppen fortsätter att öka, och det finns ingen realistisk möjlighet att hindra den utvecklingen på kort tid. Klimatrealism är att utsläppen kommer att börja begränsas först om några decennier, och att vi i praktiken har att räkna med minst 4–5 graders uppvärmning under kommande sekler. En realistisk politik anpassar sig efter dessa förutsättningar.