Kategori: Politik

Kategorier
Kina Politik Religion Tibet

Brinnande munkar

Arabvåren och dess svep av revolutioner över Nordafrika inleddes när gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i mitten av december förra året. Det blev den gnista som kom att utlösa revolutionens brand, den incident som väckte den kollektiva vreden över en utveckling som gått i stå.

Att göra sig själv till martyr eller att på annat sätt offra sitt eget liv på ett dramatiskt sätt kan alltså göra skillnad, det kan inspirera andra att sätta sig i rörelse. Men det förutsätter då att det verkligen finns en undertryckt proteströrelse värd namnet, och att tajmingen är väl avvägd. När Per-Axel Arosenius 1981 tände eld på sig själv utanför skattmasens kontor efter att ha förlorat en tvist om 7000 kronor följde helt enkelt ingen revolution, och det är så de flesta självbränningar slutar, som personliga tragedier.

Så hur ska man då förhålla sig till de tibetanska munkar, hittills tio, som i Kina under året satt eld på sig själva? Uppenbarligen har man hämtat inspiration från den arabiska jasminrevolutionen, eftersom företeelsen inte förekommit tidigare, och det verkar också vara ett högst lokalt fenomen begränsat till Sichuan. Uppenbarligen vill man också med dessa handlingar väcka uppmärksamhet, inte minst i utlandet. Fast vad är det man vill väcka uppmärksamhet kring – det förment kinesiska förtrycket mot tibetaner?

Och vad finns det egentligen för likheter mellan jasminrevolutionens upphov och den tibetanska situationen? Innan Kina 1950 återtog kontrollen var Tibet en lamaistisk teokrati med traditionell livegendom bland en befolkning som i huvudsak var analfabeter och inte förväntades leva längre än till 35 års ålder, en befolkning som under lång tids teokratisk misskötsel kontinuerligt hade minskat i storlek.

Under kinesiskt styre har medellivslängden fördubblats, befolkningen tredubblats och ekonomin tjugodubblats. Folket har också befriats från livegendom och patriarkat, och har tillgång till utbildning och sjukvård av dimensioner som tidigare var otänkbara. I själva verket har tibetaner aldrig någonsin i historien haft det så bra som nu, och aldrig haft så stora möjligheter som nu att faktiskt ta del av kultur, nu när man kan läsa och skriva i största allmänhet.

Eftersom utvecklingen fortsätter med tio procent tillväxt år efter år finner vi att det helt enkelt inte finns några likheter mellan den havererade nordafrikanska utvecklingen och den sprudlande tibetanska och kinesiska. Förutsättning för revolution finns inte alls, trots lokala oroshärdar och trots många kvardröjande problem. Inte heller finns något större hopp om stöd från omvärlden – det blir notiser här och var, men knappast mer; man vill knappast uppmuntra till självmord.

Ty tesen att man är så förtryckta och inte kan utöva sin kultur klingar ytterligt falskt givet den bakgrund som alla kan kontrollera. Politiskt förtryck finns, för att det alltjämt finns en separatistisk rörelse med den indiske laman i spetsen som fortfarande driver en kamp för ett fritt «Stor-Tibet», den kamp som är ett geopolitiskt spel från såväl den brittiska imperialismens tid som kalla krigets.

Tibetlaman Dainzin Gyaco hamnade som ung i klorna på CIA och förleddes göra uppror under fagra löften om en ny tibetansk storhetstid, ungefär så som japanerna utnyttjade den siste kejsaren Puyi när han sattes som «kejsare» över japanskockuperade Manchuriet. Men medan Puyi sedermera kom till insikt om sin naivitet, har laman ännu inte upptäckt sin marionettroll, så här drygt tjugo år efter kalla krigets slut och drygt fyrtio år efter att USA drog tillbaka sina geopolitiska ambitioner i området.

Det politiska förtrycket är reellt och utöver det «normala» förtryck som finns i hela Kina, men det rör inte på något sätt kulturella eller religiösa områden – det är först när det blir politik av saken, när referenser till den högst politiske laman görs och man indirekt förordar separatism som det blir problem. Det är exakt där kinesiska myndigheter drar en röd linje. Hade laman hållit sig inom sina religiösa domäner och inte beträtt revolutionär politik hade detta överhuvudtaget inte hänt.

Om man bland lamaismens företrädare i Kina hade haft den minsta känsla för realpolitik hade man lagt ner dessa dumheter omedelbart och pragmatiskt format den vidare tibetanska buddismen inom de ramar som ges av den sekulära staten. Det finns nämligen inte någon möjlighet att Kina överger så mycket som en centimeter av sitt territorium, vilket hela nittonhundratalets historia vittnar om – allra minst kommer man att lägga sig i frågan om Tibet.

Kategorier
Kina Politik USA

Dekapitering på dekis

Det ser ut som en tanke att bland de stater som har kvar dödsstraff i straffskalan återfinns de fyra folkrikaste: Kina, Indien, USA och Indonesien. Majoriteten, 60 %, av människor i världen lever således ännu i sådana rättssystem, just tack vare att de folkrikaste nationerna ofta har kvar dödsstraffet – även demokratier som USA och Japan, för att inte tala om Indien.

Demografin gör också att Kina oftast får klä skott för sina många avrättningar, men vad är egentligen att vänta av världens folkrikaste nation? I andra sammanhang, som exempelvis ekonomi, brukar man ange per capita-enheter, medan man när det tjänar syftet använder absoluta tal. Som diagrammet nedan visar, baserat på siffror från Amnesty, är Kinas avrättningsstatistik i per capita-hänseende betydligt mer beskedlig, faktiskt nära nog hälften lägre än i det kinesiska och demokratiska grannlandet Taiwan och bara en åttondel jämfört med den kinesiska stadsstaten Singapore.

Det är självklart så att det finns betydande invändningar mot att använda dödstraff i ett modernt och upplyst samhälle. För oss klassiska liberaler är motståndet mot dödsstraff en av alla dessa principer som hålls som atomära axiom som inte är föremål för diskussion, utan som utgör ett ovedersakligt fundament för demokratin.

Men i realiteten och praktiken kan dödsstraffet bara avskaffas när det finns politisk potential för detta, dels i form av ett välutvecklat samhälle med ett stabilt rättsligt fundament, dels i form av populasens attityder – alltså samma skäl till att demokrati inte kan införas hur som helst.

I Sverige är det främst lågutbildade och gymnasieungdomar som förespråkar dödsstraff, förmodligen för att det är en känslomässigt tillfredsställande tanke att utkräva hämnd – man har vanligtvis inte funderat mer noggrant kring saken och under alla omständigheter inte förstått rättspolitikens utveckling från statens övertagande av klanfejder och blodshämnd till en mer individualpreventiv syn på brott och straff, med grund i upplysningens liberalism och rationalism.

Men i stora länder som Kina, USA och Indonesien finns även en populistisk majoritet för dödsstraffet, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att avskaffa det, i alla fall i demokratiska stater. Här får man bida sin tid och invänta att argumenten efterhand ter sig mer klara och rationella för den ofta religiösa befolkning som kräver statens opartiska exekvering av blodshämnd (med den uppenbara risken att oskyldiga oåterkalleligt avrättas).

Som svensk är det lätt att slå sig för bröstet över att vi redan för länge sedan insåg det självklara, men det är just för att det är så mycket lättare att politiskt kontrollera en sådan uniform och liten befolkning; det förhåller sig något annorlunda i de stora länderna.

Utvecklingen går dock tveklöst mot ett stadium där dödsstraff globalt sett är ett undantag som bara finns i renodlade skurkstater – kanske är vi där om femtio år, när först USA och sedan Japan och Kina förmodligen följt efter. Även om utvecklingen går förhållandevis sakta visar det ändå att det är möjligt att förändra världen till det bättre.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Riksdagen bjuder in separatistisk terrorist

«Mellan 1999 och 2005 fick hon som fånge uppleva brutalitet, isolering och tortyr, dömd för att ha röjt statshemligheter.» (Svenska dagbladet, 2009-12-02)

«‘The hell in this world is Chinese prison,’ she says, though she says the prison guards ‘didn’t dare’ torture her because her case was too well-known in the international community.» (Far Eastern Economic Review, 2009-07-08)

Rebiya Kade’er (热比娅·卡德尔) tycks inte ens för sig själv kunna hålla reda på huruvida hon torterades eller inte, men det är klart att det finns ett givet syfte i att framställa en motpart i dess grymmaste dager – ett vanligt fenomen med så kallade dissidenter från Kina.

Alternativt kan Kade’ers försäkran om att hon inte tillhör den terrorstämplade organisationen Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) komma i ett helt annat ljus i denna mytomana framställning – om hon uppenbart ljuger om det ena kan det tänkas ligga nära till hands att hon ljuger även om andra och viktigare saker.

Klart är i alla fall att hon fängslades för att ha försett sin separatistiske man i USA med information samt hållit kontakt med andra ledande separatister i Xinjiang. Man kan ha synpunkter på detta, särskilt som västerländsk liberal, men hon dömdes enligt gällande lag.

Klart är också att hon sedan hon utvisats till USA även har tagit ställning för ett fritt «Östturkestan», en frihet som aldrig någonsin förelegat. Xinjiang (新疆), eller det nya gränslandet, har under historien växelvis tillhört Kina och Ryssland, och sporadiskt även lydit under andra regimer, som det brittiska imperiet.

Ryssland hade som princip under ett par hundra år att roffa åt sig kinesiskt territorium, en företeelse som senare gick i arv till Sovjetunionen. Den «självständighet» som Turkislamistiska republiken Östturkestan hade 1933–34 kom således till genom en rysk kupp, och «landet» kontrollerades även av Ryssland.

Den andra perioden av självständighet inträffade under det kinesiska inbördeskriget 1944–1949, då centralmakten i Kina var otydlig och saknade resurser att kontrollera alla delar av riket. Denna självständighet var begränsad till några enstaka distrikt i norra Xinjiang och kom till genom en sovjetstödd kupp. Kina återtog kontrollen efter kommunisternas seger mot nationalisterna 1949, på samma sätt som i Tibet.

Före modern tid existerade i Xinjiang överhuvudtaget ingen självständighetsrörelse, och det fanns knappast heller någon föreställning om regionen som ett «land» – befolkningen bestod företrädesvis av inflyttade nomadstammar utan central ledning.

Precis som i Tibet bygger dessa separatistiska självständighetsrörelser på utländsk inblandning. Amerikanska CIA tränade och bidrog ekonomiskt till militär separatism bland exiltibetaner som ett led i kalla kriget och på grund av Tibets geopolitiskt strategiska läge. Den politiken övergavs när USA och Kina närmade sig varandra 1970.

Under Reagans period som amerikansk president följde emellertid en förnyad strategi av mer öppet slag, främst genom installationen av National endowment for democracy (NED) 1984, en privat stiftelse som huvudsakligen finansieras av amerikanska kongressen och vars syfte är att verka för demokrati i andra delar av världen.

NED ger exempelvis bidrag till Reportrar utan gränser, en organisation som förra året gick i täten för att svärta ner Kina inför de olympiska spelen i Beijing. NED har också finansierat lämpliga kandidater i olika länder för att öka vinstchanserna – även en så stabil demokrati som Frankrike har fått smaka på detta slags imperialism, då USA tyckte illa om Mitterands socialistregering; demokratin behövde en puff i rätt riktning (mot höger), som så ofta när USA lägger näsan i blöt.

Framförallt har NED återupptagit CIA:s verksamhet kring Tibet, med ekonomiskt och annat stöd till tibetlaman och separatistiska organisationer i exil.

Kan man tänka sig att NED återfinns även i Xinjiang? Jo, World Uyghur Congress (WUC) stöds finansiellt av NED, och i WUC sitter som president ingen mindre än Rebiya Kade’er. WUC är en paraplyorganisation för olika självständighetsrörelser, och alltså per definition ett separatistiskt organ – man driver med amerikanska pengar frågan om självständighet för Xinjiang gentemot Kina.

Huruvida Rebiya Kade’er i egenskap av president för en separatistisk organisation hade något att göra med de etniska kravallerna i Ürümqi i somras återstår att bevisa. Kina påstår sig ha bevis för att så är fallet, medan Kade’er själv tillbakavisar påståendena. Så mycket står i alla fall klart att kravallerna initierades och eldades på av just utländska separatiströrelser (om någon undrar varför Kina stängde av internet och mobilnätet i Xinjiang), separatiströrelser som står under WUC:s inflytande.

Det är en sak att i egenskap av medborgarrättskämpe verka för bättre villkor för minoriteter och mot orättvisor av olika slag, men en helt annan att förespråka separatism och underblåsa etniskt våld så som i Tibet och Xinjiang; vare sig tibetlaman eller Kade’er har någon befolknings mandat att verka på detta sätt, även om de båda ofta framställs som folkliga hjältar i västliga medier.

Att Sveriges riksdag på kristdemokratiskt initiativ bjuder in Rebiya Kade’er ter sig i ljuset av detta mycket märkligt, liksom det är märkligt att samma riksdag årligen har «manifestationer» för folket i Tibet. Det är märkligt för att det sänder dubbla budskap till omvärlden och skadar relationerna med Kina – Sveriges officiella hållning är nämligen den rakt motsatta, att båda de autonoma regionerna är en del av Kina.

Med den hållningen kan man helt enkelt inte låta en terrormisstänkt separatist orera i landets beslutande församling. Man kunde då lika gärna bjuda in Osama bin Laden, vars al-Qaida för övrigt är associerat med östturkestanska separatistorganisationer.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Obamas Asien

I Shenzhen, en grannstad till Hongkong i södra Kina, har Obama haft sitt hem i närmare sju år. Nyligen kom han ut med romanen «From Nairobi to Shenzhen», ett fiktivt verk med inslag av den verklighet som har omgärdat en afrikans resa ut i världen och upp i hierarkin. När Obama inte författar skrifter förkovrar han sig i kinesisk kalligrafi och litteratur, och man kan föreställa sig att hans namn har fått en liten skjuts av hans betydligt mer kände namne – Förenta staternas president.

Mark Okoth Obama kan idag hälsa sin halvbror Barack välkommen till Kina för ett längre besök, det första en amerikansk president har gjort under sitt första ämbetsår. Symptomatiskt nog landade Obama igår i Shanghai, en rivaliserande metropol som länge har utmanat Beijing om den verkliga makten – Kinas största och mest moderna stad har länge haft en särställning som ett ekonomins centrum i Kina och Asien, och det är Shanghai som utgör Kinas avantgarde på den ultrasnabba kinesiska resan mot framtiden.

Tvenne Obama i Kina bär syn för sägen på ett märkligt symboliskt vis. Barack själv är ju uppvuxen på Hawaii, som geografiskt ligger längs en linje mellan USA och Kina, och som kulturellt är en blandform av asiatiskt och västerländskt. Mer viktigt är att Kina snabbt är på marsch mot en dominerande position i världen, en utveckling som påskyndats i kraft av den kris som världen har upplevt den senaste tiden. Medan USA och europeiska länder under innevarande år har en negativ tillväxt om runt fem procent och en tillhörande strukturkris med arbetslöshet och elände, växer Kina som vanligt med de nio procent som har utgjort snittet de senaste trettio åren.

Med uppköp av Hummer och Volvo och andra varumärken påskyndas förloppet ytterligare, i det att marknader öppnas, teknik förvärvas och exporten skiftar karaktär från plastleksaker och hantverk till högteknologi och tjänster. Till detta ska läggas att medan i princip samtliga västländer är belånade upp över öronen – särskilt USA har ett akut farligt budgetunderskott – sover Kinas regering på en bädd av drygt 2 200 000 000 000 dollar i valutareserv. Två tredjedelar av dessa pengar är i amerikansk valuta.

I politisk mening är Kina till yttermera visso drivande i frihandelsfrågor, medan Obama trilskas med importrestriktioner för däck och annat kinesiskt gods. Kina är å andra sidan ovilligt att släppa valutan fri för ögonblicket, även om en helt flytande och konvertibel valuta under marknadens nycker inte är alltför avlägsen i tid – faktum är att det finns storvulna planer på att skapa en gemensam asiatisk valuta i konkurrens med framförallt euron; dollardöden rycker allt närmare.

Den balanserade valutan ger Kina vissa fördelar, vilket är en källa till irritation hos flera intressenter i Väst, inte minst USA. Irritation finns även kring mer principiella frågor som mänskliga rättigheter, den tryckta stämningen i Tibet och så vidare, men Obama har härvidlag vare sig råd eller mandat att komma med mer än symboliska synpunkter.

Mycket står således på spel för USA när Obama i dagarna ska omformulera den amerikanska kinapolitiken. Det blir framgent än mindre av upprört käbbel och betydligt mer av samarbete och raka rör. Inte minst de båda ländernas nyvunna intresse för klimatproblemet fordrar ett sådant samarbete – de båda länderna är jämngoda kålsupare i toppen av utsläppsstatistiken, men då förstås med den skillnaden att USA:s folkmängd bara är en femtedel av Kinas och att USA har bidragit fem gånger så lång tid i att ackumulera utsläpp; detta är en omständighet som Kina kommer att utnyttja i alla förhandlingar kring utsläppsrätter och förpliktelser.

Obamas något begränsade handlingsutrymme gör att hans profil kommer att vara ödmjuk och inställsam. Viktigast för Obama är frågorna på hemmaplan, frågor som beror av en gynnsam utveckling i ekonomin. Utan Kina uteblir denna utveckling. Även i andra avseenden är USA beroende av Kina, exempelvis vad gäller konflikthärden i Nordkorea eller försöken att bryta förtrycket i Myanmar – USA har övergett sanktionspolitiken och vill nu förhandla direkt med juntan.

Dragningen åt Asien i realpolitiskt och privat avseende har gjort att Obama häromdagen i Tokyo kallade sig för «America’s first pacific president», men hans vision omfattar egentligen inte ett starkt och välutvecklat Kina, utan snarare att hålla Kina i schack, att inte låta Kina dominera för mycket i regionen. Genom inneslutning kan Obama försöka begränsa Kinas inflytande.

Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

Zai Ruidian gaozhong xue zhongwen

Vi har hört det förr: kinesiska kan bli nytt gymnasiespråk. Varför blir det då inte det? För att det kräver ett politiskt beslut på central nivå. Den svenska skolan är uniformistiskt toppstyrd, med läroplaner som skiftar lika ofta som den politiska majoriteten. Tjafset i den sirapströga politiska långbänken undergräver skolans förmåga att självständigt undervisa i samtidens aktuella ämnen, som kinesiska, och Sverige missar därmed möjligheter till konkurrensfördelar.

Varför då kinesiska? Flera skäl finns, varav det mest uppenbara torde vara Kinas allt mer framträdande ställning i världen – vi handlar frenetiskt med Kina, och Kinas ekonomi får allt större betydelse även för oss. Kunskaper i kinesiska innebär bättre möjligheter till förstahandsinformation och mer intima kontakter med beslutsfattare.

Men det finns också rent bildningsmässiga skäl som talar för kinesiskan. Det är inte bara världens största språk, även om starkt regionaliserat, utan utgör även ett slags motsvarighet till latin i Asien – det är en inkörsport till tyngre språk som japanska och en nyckel till många andra östasiatiska språk ur såväl syntaktisk som ordmässig synvinkel.

Kinesiskan erbjuder en väg till förståelse av Asien och dess historia, kultur och filosofi, och en väg bort från den eurocentrism som sedan länge präglar den svenska skolan. Det är ett uppbyggligt ämne som får världen att växa lite grann och vidgar perspektiven.

Två saker i det politiska utspelet om mandarin i skolan kan dock anmärkas på. Den ena är att det inte alls finns brist på lärare i kinesiska – det är bara att rekrytera från Kina, vilket också ger bäst resultat. Det finns absolut ingen nödvändighet att läraren ska kunna svenska. Den andra är att kinesiskan bör erbjudas generellt redan i grundskolans högstadium, och kanske mer exklusivt även i mellanstadiet, under den period då barn fortfarande är tillräckligt plastiska för att suga upp ett nytt språk helt och hållet.

(I rubriken står pinyin för 在瑞典高中学中文, vilket översätts till «Läsa kinesiska i svenskt gymnasium»)