Kategori: Politik

Kategorier
Kina Politik USA

Kina internetdissidentens sista hopp

Hongkong har fått ett snårigt diplomatiskt dilemma om halsen, och vänder sig nu till Beijing för ett beslut i frågan. USA har nämligen bestämt sig för att åtala Eddie Snowden för spioneri, ett brott som kan ge dödsstraff och som därmed också faller under de punkter för vilka utlämning kan nekas på humanitära grunder.

Kina kan i och för sig överpröva varje beslut i Hongkong som rör utrikespolitik eller diplomati, men Beijing har aldrig haft för vana att lägga sig i den lokala regeringens arbete så länge det rör sig om utländska personers handel och vandel.

Medier i Kina har framfört uppfattningen att Kina «förlorar ansiktet» (丢脸, diulian) om man låter USA lägga vantarna på Snowden. Möjligen kan man genom att låta udda vara jämnt få fördel mot USA vid ett annat tillfälle, och kanske vill man heller inte röra om i båten alltför mycket; stabilitet och goda relationer är alltid nyckelord för den kinesiska ledningen.

Å andra sidan är amerikanska politiker och medier som skällande hundar vad gäller Kinas påstådda spioneri på nätet, och det måste klia något fruktansvärt i Zhongnanhais fingrar att låta landet husera en amerikansk dissident som lyckats bevisa att USA och dess allierade närmast låtit dammsuga all information på internet.

Frågan vart amerikanska dissidenter egentligen ska ta vägen i en tid då exempelvis Sverige inte längre är ett möjligt tillhåll (som under Vietnamkriget) har då fått ett slutgiltigt svar: det är Kina som otroligt nog kan bli en ny hemvist för samvetsgranna västdissidenter som riskerar tortyr och dödsstraff för sina rättmätiga, beundransvärda och föredömliga handlingar att avslöja den amerikanska regimens dubbelspel bakom ryggen på sina egna och världens medborgare.

Frågan vart världen ska ta vägen när de förment goda krafterna mer liknar DDR är dock ännu inte löst. Om Barack är det «goda» alternativet till Bush lär vi alla vara förlorade – Nixon var ju en ängel och småspelare i sammanhanget, och han räknas ändå som förrädare och ärkeskurk.

Kategorier
Kina Politik USA

Kina ger Snowden asyl?

När någon dissident från Kina eller något annat «fiendeland» hamnar i onåd hos «regimen» lockar vanligen en tillvaro som politisk asylant i något Västland. Under kalla kriget var denna metod att utöva påtryckning mot andra länder mer vanlig än nu, och det fanns då även mer sällsynta «avhopp» till den andra sidan.

Men vart tar «våra» dissidenter vägen nu? Frihetshjältar som Bradley Manning utsätts för tortyr och riskerar att få tillbringa de kommande tjugo åren bakom galler. Internethjältar, om än med glorian på sned, som Julian Assange har under de senaste två åren suttit inlåst på ett eller annat sätt och hanteras nu av Ecuadors ambassad i London.

Visselblåsaren Ed Snowden är ännu en fri man, men det är av allt att döma bara en tidsfråga innan USA sätter in alla resurser på att få honom utlämnad från Hongkong. Kina kan sätta stopp för det, eftersom Kina inte har något utlämningsavtal med USA, och eftersom Kina trots Hongkongs politiska självstyre ändå bestämmer över utrikesfrågor. Samt eftersom Kina har tillräckligt med resurser att ge USA fingret.

Kina har förstås inget gott renommé i något som helst avseende, och är inget föredöme i frågor kring internetfrihet, mänskliga rättigheter och rättsapparatens pålitlighet. Men till skillnad från exempelvis USA låtsas Kina inte om att vara något man inte är.

Sökmotorföretaget Google drog sig ur Kina för att den kinesiska staten antogs hacka sig in i företagets mailsystem. När det nu har uppdagats att den amerikanska staten gör samma sak, fast än mer raffinerat genom att helt enkelt göra en FRA och tappa stamnoderna på all information, samt förstås beordra Google att ge upp information, har man inte aviserat ett liknande avståndstagande från USA.

Samma sak gäller alla de amerikanska och andra politiker som ständigt vill läxa upp Kina för dess påstådda övervakning. Inte minst Barack Obama och tidigare Hillary Clinton har för kinesiska studenter i Kina berättat om vikten av frihet på nätet, studenter som nu måste vara oerhört besvikna över insikten att det finns en konvergens i hur Kina och Västvärlden agerar i dessa frågor, att gräset inte är så mycket grönare på andra sidan, att USA och andra västländer helt enkelt bottentrålar nätet och således avlyssnar allt – information som när som helst kan användas mot vem som helst.

Kina har här därför ett gyllene läge att husera en amerikansk internetdissident, och således att bli en nagel i ögat på onkel Sam. Snowden kan i Kina fortsätta leva ett tämligen gott liv, även om hans möjligheter att fortsätta den aktivistiska banan är begränsade. Men han blir då en symbol för att verkligheten kanske inte är så där enkel som den ofta framstår medier, utan att det faktiskt finns omfattande nyanser i vad som vanligen målas med en svartvit palett.

Sedan är det en annan sak att Kina av allt att döma inte vill spela en sådan roll.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Litterär pajkastning

Problemet med kinesiska exilförfattare är att de höjs till skyarna av västerländska medier, som ser dessa skribenter som samvetsbrickor i ett politiskt spel där man kan markera mot «regimen». Uppmärksamheten exilförfattare inledningsvis får stiger dem åt huvudet, och de tror därför att de är kandidater till Nobelpriset i litteratur (som förvisso ofta har getts till dissidenter), kanske för att Gao Xingjian (高兴建) tidigare rönts en sådan missriktad ära.

Men i själva verket är dessa författare i regel av mycket medioker karaktär, ty i annat fall hade de aldrig behövt fly fältet och bli uppmärksamhetshoror i Väst: att slå sig fram som författare i den mördande konkurrensen i Kina är sannerligen inte lätt, och en del väljer därför genvägen som falungongturister.

Tag till exempel Liao Yiwu (廖亦武), tyskkinesen som är topp tunnor rasande på Akademien i allmänhet och Göran Malmqvist i synnerhet för det helt korrekta beslutet att ge Mo Yan (莫言) litteraturpriset 2012 – han tyckte att han själv var mer lämplig som priskandidat.

Tydligen ämnar Liao skicka bilder av nakna män till Malmqvist med fru som hämnd, synbarligen ytterligt oinformerad om svensk och europeisk kultur på området: sådant kan orsaka moralpanik i Kina, medan man här knappast bryr sig (med undantag för statsfeminister, som prompt lägger sådant i mappen för näthat).

Nåja, det livar ju upp kulturen med dessa enfaldiga pajkastningar – det är som att se Ranelid göra bort sig i teve, fast det här är andra figurer som medverkar. Även Malmqvist har ju tidigare stått med narrmössan på sig när han käftat med den kinesiske poeten Li Li (李笠).

Kategorier
Asien Indien Kina Politik Tibet

Brinn för Telangana!

Under bara de senaste tre åren har 600 ungdomar tagit sina liv i protest mot den indiska regeringens sammanslagning av Telangana med Andrah Pradesh, de allra flesta genom att sätta eld på sig själva. Nu är det inte bara i kampen för ett fritt Telangana man bränner ihjäl sig själv, utan praktiken är tämligen vanlig i hela Indien för allehanda syften. Exakt hur många som fallit offer för självbränning i Indien är okänt av en rad skäl, men vi vet att minst 3000 personer satte eld på sig själva bara under åren 2000–2001.

Man kallar det Chinnasamy-effekten, eller copycat-effekten som vi skulle säga på klingande svenska. Publicering av sådana självbränningar – eller skolskjutningar, när aggressiviteten är riktad utåt – är ofta vad som avses, vilket ger incitament och bränsle för andra med liknande tankegångar. Som för självmord rapporteras vanligen fenomenet sparsamt i pressen, för att undvika att personer i riskzonen ska ta efter.

Det är också av den orsaken västerländska medier är relativt återhållsamma med att rapportera om tibetanska munkar som sätter eld på sig själva i något slags protest. Ty om man rapporterar underblåser man metoden och ger upphov till fler helt meningslösa vansinnesdåd, eftersom Kina inte kommer att ge efter så mycket som en millimeter oavsett hur många som bränner sig själva, utan snarare tvärtom bara skruvar åt än hårdare mot separatistiska krafter. Förmodligen har man här insett att man överträder pressetiken om man indirekt uppmanar till fler självmord genom att förhärliga kampen (oaktat att ingen läser svenska tidningar i Kina), och därför lägger man band på sig själv.

Bortsett från detta har vi också det faktum att självbränning har väldigt gamla anor, även i kinesisk buddism. Detta hindrar inte att man inom olika skolor i buddismen är tämligen oense om huruvida det är en försvarlig handling. Samtidigt kan man konstatera att eftersom munkar alltid har brunnit för den och den anledningen finns egentligen inget nyhetsvärde när denna praktik åter flammar upp – de nuvarande protesterna kan enkelt härledas till jasminrevolutionen och dess medialt lyckade självbränning, det är något liknande man söker åstadkomma. Dock med andra motiv; Tibet har till skillnad från Nordafrika inte stagnerat utan tvärtom blomstrat ekonomiskt i samma utsträckning som resten av Kina.

Och om man ska rapportera om en handfull sådana självbränningar i Tibet, varför ska man då hålla tyst om tusentals självbränningar i Indien? Om människor bränner sig till döds i en demokrati, vad finns det då för skäl att reagera på att samma sak händer i en diktatur, därtill i mycket mindre omfattning?

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan

Fiskeöarna tillhör Kina

Japan har inte så som Tyskland ordentligt gjort upp med sitt förflutna, utan fortsätter att göra anspråk på lokaliteter långt bortanför det egentliga Japan, områden man erövrade med våld under tiden som aggressivt kejsardöme från Meiji-restaurationen 1868 fram till Hiroshima och Nagasaki 1945. Under den perioden försökte man lägga under sig hela Östasien, och man ockuperade i omgångar Korea och stora delar av Kina, som Taiwan, Manchuriet med flera områden innan man försökte sig på en fullskalig invasion av Kina, med fruktansvärda konsekvenser som massakern vid Nanjing.

Även om japanerna småningom drevs undan kvarstår territoriella dispyter om ett antal ögrupper mellan å ena sidan Japan och å den andra Kina, Sydkorea och Ryssland. Under olympiska spelen kunde vi således se en koreansk fotbollsspelare göra en förbjuden politisk markering om att ögruppen Dokdo tillhör Sydkorea, men det är ändå bara en droppe i havet av aktivism i regionen (och lägg därtill mosvarande schismer i Sydkinesiska sjön).

På senare tid har grupper från såväl Kina och Taiwan som Japan markerat med flaggviftande på ögruppen Diaoyudao (钓鱼岛) eller Fiskeöarna som en korrekt översättning skulle ge. I svenska medier används dock den japanska termen «Senkaku», som betyder något helt annat och som saknar historisk legitimitet.

Att dessa och andra öar ändå administreras av Japan beror på att USA som ockupant 1971 valde att hellre «ge» öarna till sin nya allierade Japan än till potentiella fiender som Kina, trots att detta står i strid med den så kallade Potsdamdeklarationen, som reglerar Japans kapitulation efter kriget. Japanerna har således fått behålla rena krigsbyten, vilket förargat de länder som utsattes för Japans aggressivitet.

Kina har här en historisk legitimitet att falla tillbaka på, och geografin talar helt självklart till Kinas fördel. Men det viktigaste argumentet är att Japan inte ska tillåtas behålla några som helst krigsbyten utan bör tillrättavisas av världssamfundet.

Sedan om det blir Kina eller Taiwan som förfogar över öarna är egentligen irrelevant, med tanke på principen om ett Kina. Intressant här är dock att aktivister från Taiwan hissade folkrepublikens flagga samtidigt som man glömde den egna republikens, vilket orsakade viss munterhet i Kina och motsvarande bryderi på Taiwan.