Kategori: Politik

Kategorier
Kultur Politik Religion

Kristdöden

Statskyrkan har övergett 104 kyrkor under tvåtusentalets två första decennier, vilket motsvarar tre procent av det totala beståndet, som för närvarande uppgår till 3367 stycken. Det är ändå en måttlig utveckling, med hänsyn taget till att man under samma period har tappat tjugo procent av sina medlemmar.

Dödsprocessen inleddes 1993, och sedan dess har medlemstappet accelererat, för att momentant uppgå till närmare två procent per år. Om ett par år är en majoritet av svenskarna inte längre medlemmar i statskyrkan, även med hänsyn till att de allra flesta är kollektivanslutna av staten vid födseln. De få som tillkommer är tvångsanslutna barn, men förlusterna är så mycket större, med kollektivanslutna äldre som går ur livet.

Man kan av denna utveckling förstå att även raseringen av kyrkor kommer att accelerera med viss fördröjning. Statskyrkan erhåller omfattande statliga förmåner för sin verksamhet, bland annat kyrkoantikvarisk ersättning om en halv miljard per år från skattebetalarna. Man äger också stora arealer mark och besitter värdepapper för omfattande belopp.

Men givet att medlemsintäkterna stadigt sjunker måste även statskyrkan rätta mun efter matsäck, med neddragningar i personal och nedmontering av verksamheten. Beståndet av kyrkor är fullständigt överdimensionerat givet såväl den negativa medlemsutvecklingen som minskad religiositet i allmänhet.

Av detta förstår vi att ersättningen med skattemedel successivt måste minska, och att statskyrkans roll måste inskränkas. Det är inte lämpligt att en kyrka som omfattar en minoritet av befolkningen utgör en informell statskyrka med ansvar för begravning och allmänt «själavårdande» vid olika slags anstalter.

Statskyrkan måste släppas fri, kommunerna måste överta begravningsverksamheten i sekulär regi, och Skatteverkets medlemsassistens måste upphöra. Statstelevisionens religiösa utsändningar måste avslutas, och riksdagens öppnande bör ske i en sekulär miljö med hänsyn till att svenska folket inte är kristet – även bland medlemmar är få troende.

Medeltidens kristna projekt är därmed avslutat, och vi har bara att packa ihop resterna. En handfull kulturellt värdefulla byggnader kan alltjämt få antikvariskt stöd, medan den förkrossande majoriteten av kyrkor bör demoleras.

Kategorier
Kina Politik

Det svåra tjugotalet

Tiden är ett kontinuum och människans indelning av tiden en ganska godtycklig konstruktion. Inget särskilt händer för att ett annum, decennium, centennium eller millennium övergår i ett annat, utan sådana händelser har helt andra bevekelsegrunder.

Däremot finns det periodiska tidsförlopp som beror av naturliga skeenden, exempelvis populationsdynamik i form av tillväxt och avmattning mellan mänskliga generationer, med yttersta konsekvens i en krigscykel om två generationer eller 57 år.

Huruvida tjugotalet innebär en ny urladdning i krig går förstås inte att veta, men vi befinner oss i vilket fall som helst i en uppladdningsfas. Hegemoniska skiften i geopolitiken brukar resultera i en kraftmätning mellan gamla och nya makter, där USA är den äldre och Kina den nyare i nuvarande geopolitiska scenario.

Det förhandenvarande handelskriget mellan USA och Kina samt den västliga aggressiviteten mot Kina kan således utökas till en väpnad konflikt mellan väst och öst, till skillnad från det tidigare världskrigets uppdelning i en västlig respektive östlig scen. En typisk gnista som kan tända världsbranden är konfrontation om obebodda öar i Sydkinesiska sjön.

Tredje världskriget – ett förlopp

Sovjetunionen kunde besegras genom inneslutning av landet med hjälp av Kina som allierad. En motsvarande inneslutning av Kina är dömd att misslyckas, dels för att man allierar sig med Ryssland men även för att Kina inte är ett slutet land och för att man har större ekonomisk och teknisk tillväxt än motståndaren.

En sådan urladdning i en global konflikt föregås dock av ett antal andra skeenden. Storbritannien lämnar EU i början av decenniet, men kommer småningom även att erfara sin egen slutliga upplösning då Skottland och senare Nordirland lämnar den brittiska unionen. Balkaniseringen på brittiska öarna blir ett faktum, som kan innebära att tidigare konfliktytor återupplivas.

Sverige kommer att utsättas för allt hårdare inofficiella sanktioner i handel och andra utbyten med Kina för sitt aggressiva förhållningssätt gentemot stormakten. Åtgärderna innebär tiotals miljarder i export- och importförluster, och sammanfaller lämpligt med en svårare lågkonjunktur i början av decenniet.

Arbetslösheten blir skyhöga tjugo procent och den redan spända situationen mellan svenskar och invandrare resulterar i allt större konflikt och skarpt tilltagande brottslighet. 2022 tillträder en liberalkonservativ regering M-KD-FP under Ebba Busch (KD) med stöd av SD, som är största parti med 32 %, men utvecklingen är av sådan natur att den inte längre kan bromsas.

Europeiska unionen imploderar på motsvarande sätt, med omfattande etniska konflikter och hög arbetslöshet. Diktaturen Türkiet gör allvar av sitt hot att skicka miljontals flyktingar till Europa, som på grund av sin MR-religion inte förmår förhindra vidare inflöden. Europa går in i en ekonomisk depression och drar med sig övriga världen.

Ryssland tar tillfället i akt att vidga sitt inflytande, och skärmytslingar med Europa blir vanligare. Visegradländerna närmar sig i valet och kvalet Ryssland för att slippa drabbas av de europeiska migrationsproblemen och den allt hetare konflikten med Bryssel. EU:s existens hotas. USA och Kina utkristalliserar sig som de givna polerna och har motsvarande bataljer, både direkt och genom proxy.

Ett kraftigt vulkanutbrott i Indonesien förmörkar himlen världen över under en vecka och utlöser en kall period under ett antal år. Skördarna halveras, Sydöstasien och Afrika drabbas av svält och en global pandemi bryter ut. Världspopulationen reduceras, och i kampen om resurserna bryter småningom det totala kriget ut – det svåra tjugotalet når sitt klimax.

Nu kanske du tycker att det här är en pessimistisk utläggning, men om jag har rätt kan det i alla fall inte bli värre, och om jag har fel blir det en positiv överraskning! För övrigt gillar man numera att tänka i termer av katastrof, varför det här kan fungera som alternativ lektyr för klimatalarmister – det finns katastrofer som är närmare i både tid och sannolikhet. Ha ett bra tjugotal!

Kategorier
Politik Vetenskap

Politisk hållning visavi vetenskapliga utsagor

En underström i debatten gör gällande att så kallade klimatförnekare främst finns på högersidan av det politiska spektrat, underförstått att vänstern har vetenskapen i ryggen och därmed vinner argumentet, debatten och kriget.

Det första påståendet är sant, inte minst för att klimatpolitik har utvecklats till en renodlad vänsterrörelse, men även för att den konservativa falangen har en del religiöst anstrukna schatteringar med grund förståelse för vetenskapliga resultat som evolution och kosmologi.

Av detta följer emellertid inte det andra påståendet, ty vänstersympatisörer lider av en motsvarande åkomma, nämligen att blint lita på såväl faktiska vetenskapliga utsagor som utsagor som förefaller ha vetenskaplig tyngd men som i själva verket är falska. Denna grupp saknar skeptisk läggning och betraktar vetenskap med närmast religiös frenesi, utan att förstå att all vetenskap inte är lika mycket värd.

Klimatförnekarna har således sin motsvarighet i klimatalarmister, till exempel kulturella mediepersonligheter som agiterar för att domedagen med diverse «tippunkter» och katastrofscenarier i den yttersta utkanten av osannolika förutsägelser är omedelbart förestående, och som utan att blinka vältrar sig i sådan lektyr som diskuterar sådana dystopier.

Det är samma fenomen som gör att miljöpartister, som givet specialintresset borde vara vetenskapligt lagda, är överrepresenterade bland sådana som tror på «chemtrails» och «övernaturliga» fenomen. Paradoxen upplöses av att de saknar kritisk läggning och tar till sig vad som helst som förefaller ha en trovärdig källa.

Ord som «kris», «nödläge» och «upphettning» används av dessa vänstersympatisörer för att piska upp oro och rädsla, nämligen den oro de själva känner efter att ha trissat upp sina mardrömsscenarier. Det är inte en tillfällighet att klimatdebatten har utmynnat i ett kulturkrig som främst drivs av kulturpersonligheter som inte förmår lösa en andragradsekvation.

Mellan dessa båda extremer står mer vetenskapligt och tekniskt skolade personer, som förvisso noterar en pågående antropogen uppvärmning, men som varken stämmer in i den överdrivna konsekvensanalysen eller godtar den politiska ambitionen att på kort tid störta samhället över ända, och som hellre förordar en organisk lösning baserad på forskning, teknik och marknad.

Kategorier
Politik Vetenskap

Kolets plats är inte i jorden

Kolet (och oljan) som finns lagrad i underjorden befinner sig inte på sin naturliga plats. Det finns där för att ligninbaserade träd med bark utvecklades och spreds i stor mängd under karbon för 350 miljoner år sedan. Det hade då ännu inte utvecklats organismer som kunde bryta ned dessa sega ämnen, och kolet stannade därför i marken utan att förmultna.

Liv på land exploderade under devon (-390 Ma) med ormbunkar och andra växter som grönade en tidigare karg och steril stenmiljö. Växterna bildas av koldioxid i atmosfären under fotosyntes, med syre som restprodukt. För tillväxten behövs vatten, som tillförs i form av regn från atmosfären, samt mindre kvantiter mineralämnen, som bryts direkt från jordskorpan. Ännu en restprodukt av förloppet är framväxten av jord, den bruna massa som främjar ytterligare växtlighet och andra organismer.

Koldioxidhalten i atmosfären vid tiden för landväxternas radiering var 4000 ppm eller tio gånger högre än i dag, men till följd av gröningen sjönk den successivt till under 400 ppm under karbon, med en långvarig istid som följd.

Det lagrade kolet använder vi numera som bränsle, i princip lagrad solenergi, med resultat att koldioxidhalten ökar och temperaturen får en liten skjuts uppåt. Men det är att märka, att vi i geologiskt hänseende befinner oss under samma atmosfäriska omständigheter som under karbon–perm, med riktigt farligt låga nivåer av CO₂ under en pågående istid.

När klimatförvillarna vill skrika ut sitt larm visar man gärna hockeyklubbsgrafer över koldioxidhalten under historisk tid, eller möjligen kortare geologiska perioder. Vid konfrontation med spektrat över hela fanerozoikum (-542 Ma till nutid) menar de att det inte har relevans, och dessutom att förloppet nu sker så mycket snabbare än i tidigare faser.

Men kol är kol, och dess naturliga plats är antingen i atmosfären eller i organismer. Ju fler organismer, desto mindre koldioxid. I jorden gör kolet ingen nytta, annat än som en tillfällig reservoir av bränsle åt moderna människor. När vi spyr ut detta kol i gasform ger vi växtligheten bränsle.

Denna balans har upprätthållits i en halv miljard år, och det finns så att säga ingen anledning tro att det skulle brytas bara för att det befriade kolet återförs till atmosfären. Det blir varmare och fuktigare till en början, men också grönare och småningom kallare när extra syre kyler, allt i en dans inom välavgränsade regioner.

Argumentet att geologiska nivåer inte skulle spela någon roll måste avfärdas. Det spelar självklart roll, och är den karta med vilken vi kan förstå klimatet på riktigt lång sikt. Av den kartan förstår vi att varken jorden eller mänskligheten är hotad av lite varmare och blötare väder, och att det inte heller finns något linjärt samband mellan koldioxid och temperatur (se t.ex. jura–krita i diagram).

I själva verket säger denna utveckling att vi balanserar på randen till en intensifierad istid efter hundra miljoner år av konstant nedkylning, och att våra små tillskott av koldioxid i atmosfären är just den faktor som tar oss tillbaka till mer hälsosamma nivåer för jordens vidkommande.

I människans korta och snäva perspektiv är ett par meter högre havsvattennivå oroande, men på tusentals års sikt hade alternativet med en ny nedisning varit en fullständig katastrof. Människan fann upp civilisation i exakt rätt ögonblick, och människan skapade förbränningsmotorn med närmast gudomlig precision i tid. Bara tack vare kolet och oljan har civilisationen en framtid utan is, kyla och ond bråd död.

Kategorier
Kina Politik

Funktionell kinastrategi

Riksdagen har debatterat relationen till Kina efter att regeringen och utskotten behandlat frågan om en kinastrategi. Men det som framkommer i skrivelserna och i debatten är ett enda virrvarr av inkoherens, vilket kanske är en ofrånkomlig konsekvens av skiftande kunskapsnivåer.

Den svenska linjen föreslås vara att tillvara svenska intressen och att inom EU-samarbetet stå emot «påtryckningar» från Kina. Samtidigt hävdar man att vi står upp för «våra värderingar, som vi anser vara universella», och som man därmed vill köra ned i halsen på Kina. Det är okej när vi gör det, för våra värderingar är «universella».

Sverige ställer sig vidare bakom principen om ett Kina, men ska tydligen ändå behandla Taiwan som ett suveränt land skilt från Kina, och därför utveckla relationerna med «landet». Det är klart att Taiwan i all praktisk mening är en självständig stat, men för den skull inte erkänd som en sådan på grund av den internationella ambitionen att hörsamma ett Kina-policyn. Betraktar man Taiwan som ett «land» frångår man den policyn, och då bör man klargöra detta istället för att tala dubbelt.

På samma sätt ställer man sig bakom principen om «ett land, två system», men vill samtidigt lägga sig i hur administrationen sker i Hongkong. I skrivelsen lånar man den falska mediedramaturgin om polisbrutalitet i samband med «demonstrationerna», och påpekar att «studenternas» krav är rimliga (utan att förstå att «demokratirörelsens» mål är självständighet – det är därför man viftar med amerikanska och brittiska flaggor samt bränner kinesiska).

Medial rapportering är en sak, hur saken läggs fram i politiska sammanhang en annan. Här ska man hålla sig till fakta och inte låna sig till aktivism, i alla fall om man vill nå något som helst resultat. I annat fall lär konsekvensen bli den omvända, att man ytterligare retar upp Kina.

Man får helt enkelt bestämma sig om syftet är att tillvarata svenska intressen eller att utöva aktivism. De båda förhållningssätten är inte förenliga med varandra. Om vi vill vara aktivister, demokratimissionärer och självutnämnda domare över hur religionen mänskliga rättigheter upprätthålls i Kina, kommer svenska intressen att skadas. Kina kommer nämligen att se detta som inblandning i sina angelägenheter, något vi själva aldrig skulle tolerera (men våra värden är ju «universella», vi har den «rätten»).

Svenska intressen tillvaratas bäst genom att låta Kina tillvarata sina intressen utan vår inblandning. Genom att vara pragmatisk och smidig istället för idealistisk och aktivistisk. Genom handel och relationer snarare än konfrontation. Genom tyst diplomati hellre än bombastisk demagogi.

Rättmätiga krav på Kina gäller likvärdiga regler i handel och kommers, något som det amerikanska handelskriget har syftat till att åstadkomma. Kina har tidigare setts som ett utvecklingsland och därför kunnat komma undan med fördelar, något som inte längre kan anses vara motiverat. Här har EU en möjlighet och en skyldighet att agera unisont.

Demokratiaspekten är en annan femma, och en fråga för Kina självt att ombesörja, på samma sätt som ingen tvingade på oss demokrati en gång i tiden. Det var för oss en organisk utveckling utan påtryckningar, och så måste det också vara för Kina. Det finns ingen anledning tro att mekanismerna verkar annorlunda där än här.

Många uttrycker otålighet i att marknadsekonomin inte har förmått stöpa om Kina till en demokrati, och tar för givet att status quo därför kommer att råda även i fortsättningen. Varför Kina skulle bli en demokrati fortare än det betydligt mindre Taiwan är dock en gåta, och i själva verket helt orealistiskt.

Demokrati i någon form, garanterat inte i full överensstämmelse med vår definition, kommer till Kina den dag då partiet inte längre förmår generera tillväxt, den dag då den stora medelklassen börjar ställa krav på politisk förändring, den dag då det nuvarande samhällskontraktet ställs på ända. En organisk utveckling som är en sak för kineserna, inte för oss.

En mer funktionell kinastrategi hade således slagit fast att Kina är en suverän stat med en helt annan historia och tradition än våra europeiska länder, och att Kinas öde ligger i händerna på den egna befolkningen. Den hade slagit fast att Sverige och EU bör visa upp sig som demokratiska föredömen, som en tänkbar modell för ett framtida kinesiskt styre, men inte ställt faktiska krav på hur Kina ska styras.

En sådan strategi hade betonat vikten av handel och andra utbyten, med strävan att upprätta jämlika regler och förutsättningar. Den hade tagit fasta på vikten av att analysera säkerhetshot av verklig art, men hade avstått från att gå amerikaners och andras ärenden i en ny form av kallt krig. Den hade baserats på objektiva fakta mer än medial agendajournalistisk.

En sådan strategi hade strikt upprätthållit ett Kina-policyn och haft fortsatta utbyten med Taiwan informellt, utan att officiellt beteckna det som en suverän nation. På samma sätt hade man inte lagt sig i administrationen av Hongkong (som fungerar utmärkt, trots mediebruset) eller Tibet, vilket är ekvivalent med att Beijing inte lägger sig i hur Sápmi kontrolleras av oss – något man helt enkelt aldrig skulle få för sig i Zhongnanhai.

Det svenska storhetsvansinnet gynnar inte svenska intressen. Om vi själva är på det klara med att Sverige behöver slå fast en balans där vi drar upp gränser för ageranden som är skadliga för oss, bör man inse att Kina har exakt samma ambition. Där någonstans måste man mötas i ömsesidig förståelse.