Kategorier
Politik USA

Islamiska staten som konsekvens av amerikansk utrikespolitik

En amerikansk journalist avrättas av en jihadist i en spektakulär filmsekvens, som sprids över världen och skapar västlig vrede, inte helt olikt reaktionen hos muslimer när islam skymfas av västliga företrädare. Händelsen är kanske tillräcklig för att locka USA och dess allierade in i ytterligare en fas av krigföring i Mellanöstern, vilket måhända är vad islamisterna vill åstadkomma för att ytterligare frammana stöd i regionen för sin kamp.

Ur Islamiska statens synvinkel rättfärdigas dådet enkelt genom att betrakta den amerikanska invasionen i Irak som ett mord på en nation och en kultur, och ett enskilt amerikanskt liv väger här ingenting mot de över hundra tusen civila irakier som dött som en konsekvens av den amerikanska aggressionen. Den muslimska vreden går dock längre tillbaka i tiden än så, och Islamiska staten är i grund och botten en produkt av amerikansk utrikespolitik sedan kalla kriget och in i vår tid, även om man naturligtvis kan följa historiska trådar ännu längre tillbaka.

Ett avgörande vägskäl uppenbarade sig 1979, dels genom den islamiska revolutionen i Iran, som då frivilligt kastade av sig västlig påverkan och frihet för en mer äkta muslimsk identitet, ett fenomen som har förbryllat en del observatörer lika mycket som när väletablerade muslimer i Väst beger sig till Mellanöstern för att delta i heligt krig.

Framförallt kom dock kriget i Afghanistan 1979 att bli den gnista som tände den islamistiska världsbrand vi nu ser brinna för full låga. Afghanistan hade sedan en statskupp 1973 kastat av sig monarkin och bildat en republik. Ännu en statskupp 1978 banade vägen för kommunistiskt styre under Folkdemokratiska partiet, med politiska mål som jämställdhet och sekularism, något som förstås inte sågs med blida ögon av konservativa muslimer.

Uppror och inbördeskrig följde under mujaheddin, gerillakämpar i heligt krig, som försågs med vapen och träning av Pakistan, medan regeringen understöddes av Sovjetunionen. Fraktionsstridigheter inom Folkdemokratiska partiet resulterade småningom i en rad presidentmord, och Sovjetunionen såg sig till slut nödgat att försöka stabilisera situationen genom att skicka in trupp. Någon avsikt att invadera fanns inte, men Sovjetunionen drogs med automatik allt djupare in i kriget, vilket i sin tur skapade internationella förvecklingar och till slut imperiets fall 1989.

Det är här USA kommer in i bilden, eftersom detta var under det kalla kriget. En konstant doktrin i amerikansk utrikespolitik under efterkrigstiden berättade att man ville hejda utbredningen av kommunistiska regimer (dominoteorin) och i görligaste mån sabotera för ärkefienden Sovjetunionen, med alla till buds stående medel. En speciell doktrin under Reagan medgav även öppet och hemligt (olagligt) stöd till alla former av antikommunistiska krafter i syfte att motverka det kommunistiska spöket.

Givet reagandoktrinen kan man därför inte överraskas av att USA valde att stödja afghanska mujaheddin och andra militanta islamistiska grupper för att motverka Sovjetunionens förmodade expansionism. Islamisterna försågs med vapen för flera miljarder dollar, samtidigt som man lät bygga upp en afghansk opiumhandel längs gränsen till Pakistan för att ytterligare förstärka kassaflödet till motståndet. Ironin i att låta amerikanska heroinister och därmed amerikansk brottslighet finansiera islamistiskt uppror i en avlägsen del av världen är svårslagen, särskilt som man samtidigt för ett globalt krig mot narkotikan.

Än mer ironiskt, eller kanske man ska säga tragiskt, är att USA med alla till buds stående medel motarbetade sekulära institutioner, eftersom dessa gynnade den marxistiska regeringen. Man lät således trycka upp miljontals skolböcker som lärde barn räkna med vapen och skriva med termer från fundamentalistisk islam: A för allah, J för jihad, och så vidare. Materialet har sedan dess utgjort en kärna i afghansk skolundervisning, även under Talibanerna.

Reagan med afghanska mujaheddin, 1983. Bild: allmän egendom.

Bilden av Reagan i Vita huset med vad han kallade «frihetskämpar» från afghanska mujaheddin är en klassiker som berättar hur ett förrädiskt USA ständigt skiftar bland sina vänner och fiender för att schackra fram resultat i världspolitiken. Osama bin Laden stod inte på CIA:s lönelista, men han försågs ändå med amerikanska vapen och amerikanskt stöd, samtidigt som han gavs fria händer att nyttja sitt saudiska kapital för att bygga upp en organisation som sedermera skulle vändas mot USA.

Mujaheddins träningsläger i Afghanistan gick under benämningen al Qaida, helt enkelt arabiska för basen, men termen kom senare att beteckna den islamistiska organisation som från 1988 växte fram under bin Laden. Att man sedermera kom att vända sig mot USA beror på att Saudiarabien lät amerikansk trupp stationeras i bin Ladens hemland under det första kriget mot Irak, då Kuwait invaderades; bin Laden betraktade detta som ett saudiskt svek mot islam, och som svar förvisades bin Laden från Saudiarabien.

De «frihetskämpar» USA hade stött i kampen mot den globala kommunismens förmodade utbredning hade nu vänt sin vrede mot USA, och kallas därför hädanefter prompt «terrorister». Målet var nu högre ställt mot ett globalt jihad, och rörelsen fick fotfäste i stora delar av den muslimska världen som en statslös och panarabisk eller panislamisk organisation. Man tog Palestinas parti mot Israel och därmed USA, och man gav amerikanska intressen skrämselhicka med ett antal terrordåd världen över, naturligtvis med kulmen den elfte september 2001.

Den amerikanska vreden lät då bomberna åter hagla över Afghanistan i syfte att tillfångata bin Laden och göra ner den talibanregim man själv hade låtit vaska fram till makten, och man ville nu «befria kvinnorna» från de slöjor man själv hade anbefallt med sitt textboksmaterial om islamistisk fundamentalism. Men basen hade då redan spridits över världen, och i Afghanistan fanns bara samma slags gerillamotstånd som tidigare; det var ett krig som inte kunde vinnas.

När USA och dess allierade under den falska förevändningen om existensen av massförstörelsevapen åter invaderade Irak lät man montera ned den sekulära ordning som hållit klaner i schack, samtidigt som man gav fritt spelrum för al Qaida och andra fraktioner att i den efterföljande laglösheten attrahera anhängare och bygga vidare på sin organisation.

Under den arabiska våren, då ytterligare ett antal sekulära regimer i regionen störtades, växte grogrunden för islamism än mer, då Muslimska brödraskapet tog makten i ett antal länder och där påbörjade en islamiseringsprocess. Protesterna i Syrien ledde snarare till inbördeskrig, då president Assad inte lät sig avskräckas och då omvärlden denna gång inte heller kom till undsättning med liberala bomber.

Irakiska al Qaida, eller Islamiska staten i Irak som organisationen nu kallades, kunde här nyttja klanfraktioner för att börja infiltrera Syrien, och därmed förgrenades rörelsen år 2012 i en mujaheddin med syfte att störta Assad från makten, och vi har här länge hört krav på att västmakterna åter ska stödja denna typ av islamistiska gerillakrigare mot den sekuläre presidenten, det vill säga göra om misstagen från Afghanistan och Irak ytterligare en gång.

Islamiska staten i Irak och Syrien, eller numera kort och gott Islamiska staten, är således den senaste inkarnationen av denna organiska framväxt av fundamentalistisk islam, och den har sitt egentliga ursprung i den amerikanska utrikespolitik som födde fram al Qaida, även om de kvarvarande resterna av al Qaida numera är motståndare till Islamiska staten.

I Väst finns dock inte längre någon vilja att komma till undsättning med trupp, eftersom drygt ett decennium av krig på flera fronter har tärt på både ekonomin och demokratin; det finns inte längre något folkligt stöd för en sådan kampanj. Man nöjer sig därför med sporadiska flyganfall mot strategiska mål, samtidigt som man vill beväpna kurderna för att möta Islamiska statens utbredning.

Kurderna i Irak, Syrien och även Turkiet är alltså det folkslag som USA och västmakterna länge motarbetat, särskilt vad gäller anspråken på en egen stat. Nu tycks man dock acceptera att de raka koloniala gränsdragningarna är på väg att luckras upp en gång för alla, och då kan man lika gärna beväpna kurderna och i slutändan låta dem kontrollera ett eget territorium.

Väst har således gett upp och har helt förlorat kontrollen över händelseutvecklingen i regionen. USA borde förstås aldrig ha gett sig in i den högst lokala konflikten i Afghanistan, och man borde heller aldrig ha gett sitt stöd till organisationer vars värderingar man egentligen inte delar. Allra minst borde man ha pillat i stabila sekulära statsbildningar i revanschsyfte, som i Irak, ty här föll som en konsekvens dominobrickorna en efter en i rask följd. Det är således den amerikanska inkonsekvensen och ohederligheten som är den yttersta orsaken till det instabila läget i Mellanöstern och till fundamentalismens och terrorismens framväxt.

Den bästa strategin är här ickeinblandning, att låta regionens aktörer själva göra upp om gränsdragningar. Det vore mig främmande att hävda något slags stöd för Islamiska staten och dess barbariska värderingar och metoder, men det är samtidigt inte alls svårt att förstå hur en sådan organisation kan utgöra en lockelse även för muslimer i trygga Sverige och övriga Västvärlden.

Alternativt piskas Obama och hans allierade in i ett krig han inte vill ha, och så upprepar vi de historiska misstagen ytterligare en gång. Ironin här är att USA visserligen lyckades försätta Sovjetunionen i konkurs genom att stödja islamistisk fundamentalism och alliera sig med Kina, men i dess ställe fick man alltså globalt jihad, rysk revanschism och ett ekonomiskt hot i form av ett urstarkt och pånyttfött Kina – medan vi andra fick ett flyktingproblem.

Islamiska statens banér. Bild: allmän egendom.
Kategorier
Kina Politik Religion

Religiösa sekter i Kina

Människorättsorganisationer och andra brukar ofta tala om att religionsfriheten kränks och att människor diskrimineras när religiösa kulter angrips i Kina som samhällsfarliga sekter. Även om enskilda brott kan härledas till sådana rörelser, menar man att organisationen eller religionsutövningen i sig inte bör bestraffas kollektivt för vad enskilda utövare tar sig för.

Men om det i kultens natur ligger ett element av uppvigling eller uppmaning till sådana brott, måste man nog ändå gå till roten för att tackla problemet. Betrakta exempelvis den kristna kiliastiska sekten Österns blixt (东方闪电, Dongfang shandian), eller Allsmäktige guds kyrka (全能神教会, Quanneng shenjiaohui) som den mer formellt heter, även kallad Andre frälsarens sekt (二次救主派, Erci jiuzhupai).

Sekten lär som många andra väckelsekristna grupper ett eskatologiskt budskap av en «andra återkomst» av kristusfiguren, fast här i en lokal kinesisk kvinnas skepnad, nämligen en Yang Xiangbin (杨向彬) som informellt kallas den kvinnliga Jesus (女基督, nü Jidu). Det är således en domedagskult som förutspår världens undergång, och med det budskapet knackar man dörr för att snärja nya medlemmar med löfte om frälsning och hot om helvetet.

Men metoderna går utöver dessa typiska missionsknep, och man inte bara fryser ut och hotar avfällingar så som är brukligt bland västerländska frikyrkor och sekter som Scientologerna, utan man går mer handgripligen till väga för att båda attrahera och behålla sina medlemmar. 2002 kidnappade man ett trettiotal ledare för så kallade huskyrkor i syfte att tvångskonvertera dem till den egna rörelsen. 2010 lär en skolpojke ha dödats som hämnd för att en släkting till pojken ville hoppa av rörelsen.

I maj i år trakasserade en grupp om sex personer från sekten kunder vid en hamburgerrestaurang i Zhaoyuan, Shandong, varvid man försökte utverka telefonnummer, uppenbarligen för att kunna kontinuerligt tjata sig till en värvning. En 37-årig kvinna vägrade, och blev helt sonika ihjälslagen. Mördaren Zhang Lidong (张立冬) rättfärdigade dådet med att kvinnan var en «demon» (恶魔, emo) och en «ond ande» (邪灵, xieling), och att han inte fruktar lagen utan har tillit i sin kristna gud.

Detta är förstås bara en västanfläkt i jämförelse med en annan kiliastisk rörelse, det så kallade Fredens himmelsrike (太平天囯, Taiping tianguo), som under ledning av den självutnämnde brodern till Jesus, Hong Xiuquan (洪秀全), åstadkom under 1850/1864 ett uppror som kostade tjugo miljoner människor livet i ett blodbad större än första världskriget. Man kan av denna händelse förstå de kinesiska myndigheternas vilja att kväsa potentiellt farliga rörelser i sin linda.

Till syvende og sidst blir det en gränsdragningsfråga. Man kan till exempel konstatera att Falun gong (法轮功) är en knäpp buddistisk sekt av ungefär samma kaliber som Scientologerna, men den har egentligen inte visat prov på aggression eller någon större samhällsfara, även om enskilda individer kan fara illa av dess metoder. Omfattande tysta massprotester i Tianjin och Beijing fick regeringen att bannlysa kulten, i vad som förmodligen var en förhastad och onödig aktion som har kostat stort i anseende.

Samtidigt är stora delar av den kinesiska befolkningen fortfarande så desperata och efterblivna att man lätt faller offer för kulter av detta slag. Förslagna typer kan enkelt manipulera människor som längtar efter en mer dräglig tillvaro och som inte förstår att värdera vad dessa religiösa sekter (eller motsvarande kommersiella pyramidspel och liknande bedrägerier) innebär.

Statsmakterna ser här uppenbarligen som sitt kall att bryskt slå ner på företeelser som inte bara vid enstaka tillfällen givit upphov till våld och tragedier, utan vars doktriner och ideologi bär en otvivelaktig skuld för det inträffade och för många människors lidande. Detta är inte att angripa religionsfriheten, ty det existerar inte någon frihet att manipulera och misshandla sina medmänniskor. Den kinesiska staten är i grunden sekulärt neutral, men ställer vissa grundläggande krav på religionen.

Kategorier
Asien Buddism Filosofi Kina Kultur Politik Religion

Religion i Kina

En busskonvoj stoppas på den afghanska landsbygden, och passagerarna frågas ut av beväpnade talibaner. Fjorton personer som är shiiter förs ut på vägen, och skjuts ihjäl av talibanerna, som ju är extrema salafister i sunnigrenen. Dessa wahhabister är fundamentalister och puritanister som eftersträvar den mest ursprungliga formen av islam, vilket vi förstås redan känner från burqans och kvinnoförtryckets Afghanistan – icke renläriga måste därför elimineras.

Även al Qaida och Islamiska staten hör till denna jihadistiska rörelse, där den senare rönt stora framgångar i de sargade Irak och Syrien; att avrätta personer som konverterar till en annan tro eller i övrigt inte ansluter sig till den rätta läran sker ideligen i dessa av krig förödda trakter.

I vår tid är det förstås så att islam står för nästan all religiöst inspirerad och motiverad terrorism och krigföring, men i mer historisk tid har kristendomen betydligt mer blod på sitt konto. Vi behöver bara nämna de flera hundra år långa europeiska religionskrigen, de många korstågen, judeförföljelserna, häxprocesserna, inkvisitionen, tvångskristnandet i koloniserade områden, med mycket mera.

Vi kan här notera att stridigheterna lika mycket har handlat om intern gruppering i katoliker, kristna och puritanister respektive sunni, shiiter och sufister som den kategoriska tillhörigheten i islam eller kristendom. Gemensam nämnare är här de abrahamitiska monoteistiska religionerna med sitt universella krav på underkastelse av den enda sanna guden, och vi har därför att monoteismen har medfört en mycket tragisk utveckling för mänskligheten varhelst den har praktiserats.

Inte Budda (佛陀, Fotuo) utan Budai (布袋), en chanbuddistisk munk.

Religion i Kina och i stora delar av Östasien skiljer sig här markant från denna hårda och omänskliga monoteistiska livsåskådning, dels för att dessa religioner i många fall i grunden är ateistiska filosofier utan särskilt behov av gudar, eller i andra fall är polyteistiska kulturella traditioner som med enkelhet kan integreras i andra läror. Ingen av de traditionella österländska religionerna kräver exklusiv tillhörighet, utan är mjuka filosofier som i stort är kompatibla med varandra, och som därför också praktiseras samtidigt av många.

Mazu (妈祖), Tianjin.

Därmed inte sagt att Kina har förskonats från religiösa stridigheter. Tvärtom finns en historia av förtryck av såväl buddism som kristendom, samtidigt som främmande läror som kristendom och islam emellanåt har ställt till med våldsam skada (exempelvis det kristna Taipingupproret). Förtrycket mot religionen har här så gott som alltid haft nationalistiska motiv, exempelvis Tangdynastins buddistiska utrensning, men ibland även strikt ideologiska, som under Folkrepubliken Kinas allmänna förföljelse under Kulturrevolutionen.

Tiantan (天坛), Beijing: Himmelsaltaret, en antik daoistisk helgedom

Däremot har den kinesiska staten sällan haft religiösa motiv för sådant förtryck, i alla fall inte sedan legalisternas tid då den kinesiska kejsardynastin tog sin början i konfuciansk och daoistisk renlärighet, särskilt under Han. Buddismen kom därefter inom ett par århundraden från Nepal, och transformerades snabbt till en speciellt kinesisk livsåskådning genom synkretism med den förhärskande daoismen och senare även med konfucianismen (och fördes sedan vidare till Tibet).

Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin

Senare dynastier, särskilt de mongoliska och manchuriska erövrarna i dynastierna Yuan (1279/1368) respektive Qing (1644/1911), har aktivt tagit ställning för buddism som statsfilosofi eller rent av statsreligion, men har för den skull inte krävt exklusivitet eller folkets underkastelse av läran. Dels för att en sådan tradition inte finns inom buddismen, dels för att Kina som federal stat betraktad alltid har varit pluralistisk med en mångfald etniciteter, språk, religioner och seder.

Dagens moderna regering i Folkrepubliken Kina stödjer numera aktivt buddismen, och även konfucianismen har fått en renässans i Kina, särskilt bland den moderna storstadsbefolkningen och bland intellektuella, och vi bevittnar här en konvergens i hela den sinokulturella sfären i regionen med avseende på de gamla traditionerna.

Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin

För folk i gemen fortsätter den polyteistiska folkreligionen att spela stor roll. Buddismen känner inga gudar, även om bodisattvor och liknande figurer ger ett visst inslag av metafysik och övernaturlighet, men samtidigt har buddismen likt tidigare daoismen tagit på sig att förvalta det stora religiösa arvet med förfadersvördnad och panteistisk shenism (神教, shenjiao). Det är inte så som i det kristnade Väst att sådana traditioner har utrotats, även om försök emellanåt har gjorts, utan de lever tvärtom starkt vidare.

När man betraktar denna religiösa kultur kan man i förstone se likheter med religiösa sedvänjor i kristendom och islam, exempelvis människor som ber. Men inte heller kinesisk folkreligion är en religiös tro i monoteismens mening, utan mer en form av riter och socialt kitt. Man kan identifiera gudar och väsen, men i stora drag är det en panteistisk och schamanistisk företeelse; betoningen ligger alltjämt på praktik, även i den starkt mytologiska folkreligionen. Bönen är förmodligen inte så självisk som i kristna sammanhang, utan mer en förhoppning om att göra rätt och vara god.

Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin

Hur många som praktiserar buddism och folkreligion är en smula diffust, eftersom vi här inte har att göra med statskyrkor med medlemsrullor i västlig mening. Snarare är man en del av en tradition, där vissa riter är ett naturligt inslag utan att man för den skull identifierar sig med en hel rörelse. En majoritet av Kinas befolkning, eller motsvarande 750 miljoner människor, uppskattas praktisera sådana folkreligiösa traditioner, medan runt en femtedel eller 200 miljoner ser sig som buddister. Inget av detta motsäger alltså att en förkrossande majoritet i Kina också är ateister.

Både kristendom och islam har gamla anor i Kina, men har egentligen ingen förutsättning att växa utöver en viss gräns om några få procent, helt enkelt för att dessa läror är relativt inkompatibla med den traditionella kulturen. Islam är etniskt definierat i Kina, med folkgruppen Hui som välintegrerad och uigurer i Xinjiang som mer svårintegrerade element. Med undantag för dagens separatism i de västra delarna har islam existerat ganska friktionsfritt i Kina sedan 600-talet, inte minst för att man har avstått från att missionera och istället koncentrerat sig på handel.

Wanghailou-kyrkan (望海楼教堂), Tianjin

Kristendom har en mer universell karaktär och har därför större dragning på kineser än vad islam har, något som delvis kan härledas till socioekonomiska faktorer; man kan känna samhörighet med det avancerade Väst och tro att kristendomen har del i framgången snarare än att man lockas av det underliga budskapet i sig – kristendom överförs ju över generationer genom främst kulturell indoktrinering i den mottagliga barndomen, snarare än att man som vuxen antar läran.

Även om sådana mekanismer ligger bakom en ganska stor kristen population i Sydkorea, som ju också är en del i den amerikanska hegemonin i regionen, finns ingen egentlig förhoppning (eller farhåga) om att ett missionens fält plötsligt ska breda ut sig för missionärer från Väst, ty sådan mission har aldrig varit särskilt framgångsrik i Kina; det har ingenting med staten att göra, utan med läran i sig.

Östra moskén (清真东大寺), Tianjin

Det finns annars gott om både kyrkor och moskéer i Kina, men de är i regel inte platser med en sjudande aktivitet, till skillnad från de många inhemska buddistiska templen. Det finns naturligtvis underjordiska huskyrkor som kontrast till de officiellt erkända protestantiska och katolska, men det är en sektliknande verksamhet som inte har någon vidare grogrund, och de konkurrerar om de vilsna «själarna» med motsvarande buddistiska sekter och pyramidspelsliknande verksamheter.

Katolsk kyrka (天主堂), Tianjin

Huskyrkorna är inte förföljda, så som kristen frikyrkohöger i Väst gärna hävdar, utan tolereras så länge man inte ställer till med subversiv verksamhet. Religion i Kina står som i andra länder under lag, och man har i Kina en långtgående religiös frihet så länge man inte har för avsikt att störa samhällsharmonin eller på annat sätt orsaka skada, sådan skada vi ideligen ser tillfogas samhällen av monoteistiska fraktioner, vare sig det rör sig om extrem islamistisk fundamentalism eller motsvarande kristna abortfundamentalister och politiskt aktivistisk frikyrkohöger.

Kategorier
Asien Indien Kina Politik

Indien ett steg framåt

Gandhiklanens Kongressparti imploderar som en sufflépannkaka, och får inte mer än runt 60 av de 543 mandaten i indiska parlamentet. I dess ställe stiger Indiska folkpartiet, Bharatiya Janata (BJP), som en raket, och får egen majoritet. Det är utfallet av gårdagens val i Indien, och ny premiärminister blir därmed Narendra Modi från Gujarat, en delstat som präglas av högre grad av industrialisering och tillväxt, men som även förknippas med nationalism och antimuslimska tendenser.

Man ska dock ha klart för sig att nationalism och etnoreligiösa motsättningar präglar hela Indien i mer eller mindre stor utsträckning, och Modis mandat bygger inte så mycket på nationalistiska incitament som att förbättra Indiens stagnerade ekonomi.

Här har Kongresspartiet under sitt långvariga regeringsinnehav utgjort en veritabel bromskloss, och de nödvändiga marknadsekonomiska reformerna kom inte igång förrän under 1990-talet. Än idag är protektionismen och korruptionen förödande för ekonomin; få investerare väljer att slå rot i Mumbai och Delhi, och faktum är att de heller inte är särskilt välkomna.

Indien kanske formellt är en demokrati, men faller ändå platt i varje jämförelse med den auktioritära östra grannen Kina, även vad gäller korruptionsnivån. En jämförelse mellan de båda uråldriga civilisationerna, som i historisk tid båda utgjort dominerande ekonomier i världen, berättar helt enkelt att demokrati inte är en förutsättning för ekonomisk utveckling. Omvänt har ekonomisk utveckling alltid utgjort en förutsättning för utveckling av stabila demokratier.

Det är framförallt det kinesiska humankapitalet som är den avgörande skillnaden. Det konfucianska arvet i den kinesiska traditionen står här mot en religiöst mystisk världsbild i ett Indien med kastsystem och inneboende klasshierarki. Bara hälften av indiska kvinnor är läskunniga, medan Kina ståtar med i det närmaste universell läskunnighet för både män och kvinnor.

Kina har kommit betydligt längre i sin urbaniseringsprocess, och samlar runt hälften av befolkningen i städerna, medan motsvarande andel för Indien är en tredjedel. Urbaniseringsgraden är ändå fortsatt större i Kina. Den indiska befolkningstillväxten är nästan tre gånger så stor som den kinesiska, och medianåldern är 27 år i jämförelse med Kinas 36 år.

Därmed har Kina också en betydligt större arbetskraft (1.6x) än ett Indien som måste utbilda sin unga befolkning. Problemet är att man inte gör det i den utsträckning som behövs, och att arbetslösheten därmed blir betydligt större än i Kina. Resultatet blir arga unga män som deltar i etnoreligiösa stridigheter och upplopp, samtidigt som sociala problem som gruppvåldtäkter sprider sig i ett land som präglas av förakt för medmänniskor av lägre kast, av fel kön och så vidare.

Hälften av Indiens arbetskraft odlar fortfarande mark, medan industrin tar upp en femtedel av arbetskraften och servicenäringen en fjärdedel. I Kina är de tre grenarna jämnt fördelade, och man har således redan tagit steget från att vara en agrar nation till en industriell. Den kinesiska elproduktionen och motsvarande konsumtion är därmed fem gånger högre än i Indien, stålproduktionen sex gånger högre, och så vidare.

Densiteten är mycket större i Kina även med avseende på kommunikationer, medicinsk tillgänglighet och de allra flesta parametrar som kännetecknar ett modernt samhälle. Även om Kina har fattiga områden finns i landet inte alls den form av slum som präglar Mumbai och andra indiska storstäder, och Kina har heller inte Indiens problem med smittsamma sjukdomar, undernäring, barnadödlighet med mera.

För Narendra Modi och den regim han avser installera finns därför ett grannlaga arbete att utföra om man ämnar förbättra ekonomin och närma sig Kina. Modi måste först och främst undanröja protektionismen och göra Indien attraktivt för utländska investerare, som kommer med kapital och arbetstillfällen. Det ena ger sedan det andra, precis som tidigare i Kina, särskilt med avseende på social utveckling och utveckling av institutioner och infrastruktur.

Modi leder inte en diktatur och har därför inte samma handlingsfrihet som Li Keqiang och Xi Jinping, men icke desto mindre är egen majoritet plus uppbackning av ytterligare bundsförvanter ett gott utgångsläge för den som vill reformera ett Indien som gått i stå. Faktum är att Kina och Indien nu kan agera i bättre harmoni än tidigare, då Modi inte drar helt jämnt med den amerikanska regim som tidigare vägrat honom tillträde till landet.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

När Kina dominerar världen

Västliga medier spottar kontinuerligt ut förutsägelser om Kinas omedelbart förestående kollaps, och man har gjort så de senaste tjugo åren utan att profetian har realiserats eller i övrigt har haft någon verklighetsförankring.

Analyser har byggt på värdering av olika nyckeltal, men precis som sådana nyckeltal i aktieanalys är beroende av bransch och andra faktorer, måste en komparativ analys av Kinas ekonomi ta hänsyn till strukturella skillnader, samt även beakta skalskillnader.

Exempelvis brukar man berätta om spökstäder med tomma nybyggda kåkar som ett omen kring en omedelbart förestående kollaps av vad man tror är en fastighetsbubbla. Man ser då inte detta i perspektiv av att ytterligare flera hundra miljoner kineser kommer att urbaniseras det kommande halvseklet, och att sådana yttringar därför drunknar i den totala efterfrågan på bostäder.

Det är möjligen en lokal minibubbla, utan någon som helst relevans till den makroekonomiska utvecklingen. En skillnad gentemot Väst är att sådana byggen i Kina inte är finansierade på krita, utan vanligen med eget kapital av diverse magnater. Därför finns inte heller någon kreditbubbla, och inte heller sätter sig bankerna i klistret så som de brukar göra i Väst.

När bedömare i Väst tittar in i kristallkulan för att se vad som står skrivet i stjärnorna för Kinas vidkommande handlar det därför om önsketänkande. Man vill inte att en auktoritär regim ska kunna vara mer effektiv än det demokratiska Väst, och man vill heller inte tro att en statskapitalistisk hybridregim bättre hanterar marknadsekonomin.

Men vad verkligheten berättar för oss är att den kinesiska modellen fungerar alldeles utmärkt, och att den kommer att fortsätta göra det länge än (tills en naturlig avmattning kommer). Stabil tioprocentig tillväxt tar förr eller senare ut sin exponentiella rätt, och ett land som 1978 var tämligen fattigt har i tur och ordning passerat stora ekonomier som Frankrike (2004), Storbritannien (2005), Tyskland (2006) och Japan (2009). Näst på tur står USA, kanske så tidigt som 2016.

Kina är då världens största ekonomi, även om man i kraft av betydligt större folkmängd länge kommer att släpa i per capita-hänseende. Men tids nog kommer Kina att passera USA även i det avseendet, liksom på de flesta andra. Redan har Kina tagit sig förbi USA i exportvolym, tillverkningsvolym, bilförsäljning, energikonsumtion och patent, och därefter följer även detaljhandelsförsäljning, importvolym, börsvolym, försvarsanslag med flera parametrar i takt med att Kinas ekonomi fortsätter växa.

Men inte bara Kina växer, utan även Indien har en omåttligt stark tillväxt. Av flera olika skäl kommer Indien inte ikapp Kina, men man tar in på USA och övriga världen. Följden blir att USA och Västeuropa krymper i dominans, och att världen skiftar skepnad. Det är kanske därför man förfaller till önsketänkande, för att man inte vill inse vartåt det barkar, för att man psykologiskt har svårt att ta till sig en värld i förändring.

Västeuropas och senare USA:s dominans har byggt på vetenskaplig och industriell revolution, samt förstås på stora mått av kolonisation. Det kalaset är nu slut, samtidigt som övriga världen har tagit till sig vetenskap och teknik, och formar kunskapsmodeller efter egna behov.

Vi ser här hur Kina istället för att kolonisera Afrika bygger kontinenten under ekonomisk frihandel, till allas båtnad. Vi observerar också hur Kina noga skaffar sig kontroll över jordartsmetaller och andra råvaror som krävs för att underhålla en allt större och allt mer avancerad ekonomi, allt medan den gamla världen sömnigt tittar på.

Med matematisk precision kan man hävda att Kina i en framtid inte bara kommer att utgöra en ekonomisk pol i en ny världsordning, utan även i allt större utsträckning blir ett centrum för forskning, kultur, mode med mera. Det är detta vi kommer att se, snarare än en kinesisk kollaps.