Det Stora språnget (大跃进, Dayuejin) 1958–1962 syftade till att hinna ifatt och ta sig förbi Storbritannien i industriproduktion på blott femton år, från en global bottenposition. Ekonomer hade kunnat tala om för ledningen vansinnet i detta, men ekonomerna var ju nedskickade till landet att mocka skit i syfte att göra en omvänd klassresa.
Resultatet blev som bekant inte någon tillväxt, utan tvärtom en omfattande massvält och tvärstopp i ekonomin. De redskap som kunde brukas i den verkliga produktionen smältes ned i hemmagjorda «masugnar» på det att folkkommunerna (公社, gongshe) skulle kunna göra Kina till världens främsta stålproducent, oaktat att det «stål» man tillverkade inte hade mer värde än skrotmetall.
Kina har visserligen lämnat detta infantila stadium bakom sig i och med Deng Xiaopings (邓小平) marknadsekonomiska reformer med början 1978, men en del drag av äldre tider dröjer fortfarande kvar. Att massvält uppstod berodde nämligen inte på att detta var någons avsikt, utan var ett resultat av ivriga kaders överrapportering av produktionen, vilket resulterade i att staten tog för stora ransoner av lantbruksproduktionen i beskattning.
Sådana symptom kan man alltså fortfarande skönja i den kinesiska ekonomiska statistiken, vilket vanligen uppenbaras i att balansräkningar för något visst mått helt enkelt inte stämmer. Återigen är det så att detta inte är den centrala ledningens önskan, utan är en form av illvillig «osynlig hand» som kan kallas korruption i sådana statskapitalistiska system.
Även om den kinesiska statistiken vanligen ändå är relativt pålitlig, kan det finnas skäl att använda så kallade ställföreträdande ekonomiska indikatorer för att påvisa den ekonomiska utvecklingen. Premiärminister Li Keqiang (李克强) har blivit känd för att använda tre inofficiella index för att bättre stämma av ekonomin, nämligen bestående till 35 % av bankernas utlåningsvolym, 25 % av järnvägens transportvolymer och 40 % av elkonsumtionen, uttryckt i tillväxtförändring.
Detta keqiang-index (克强指数, Keqiang zhishu) följer ganska väl BNP-utvecklingen, med vissa avvikelser. Li Keqiang lär inte vara den förste att använda proxyindikatorer för att bedöma ekonomins utveckling, utan metoden har praktiserats av åtskilliga före honom (exempelvis statsminister Göran Persson hade en liknande indexmetod). Men i en kinesisk kontext kan det vara värt att ta fasta på just detta index, för att det ändå kan säga oss något om utvecklingen som den officiella statistiken kanske inte gör.
Å andra sidan måste man förstå att ett begränsat specialindex mer är ett tummått som inte tar hänsyn till alla faktorer: det finns andra investeringformer än banklån, elkonsumtionen tar bara hänsyn till industrin och struntar i den växande servicesektorn, och så vidare. Och om regeringen har för avsikt att minska banklånen och undvika en lånebubbla får detta genast avtryck i just Keqiang-index.
Det man ser är emellertid stabila värden för både lån och elkonsumtion, medan volymen på järnvägsfrakten minskar (vilket betyder att exporten från hamnarna minskar). Keqiang-index ger inte någon indikation på att Kinas ekonomi skulle bromsa ytterligare, utan bekräftar snarare att man har nått en platåfas runt 7.5 % efter en längre tids inbromsning och mjuklandning; detta är helt normalt och i linje med tillväxtmålen.
