Den nya sidenvägen (一带一路, yidai-yilu, eller ett bälte en väg) är ett stort nätverk av järnvägar, motorvägar och sjöfarleder som förbinder Kina med Centralasien, Mellanöstern och Europa. Initativet kommer dels att öka handeln och snabba på transporterna mellan Asien och Europa, men innebär dels även möjligheter för centralasiatiska regimer att blomstra. För den eurasiska kontinenten är detta helt enkelt mycket välkommet.
Kinas ekonomiska styrka gör även att man investerar i hamnar och andra installationer utomlands, för att kunna ha en viss kontroll över handeln och expandera sin industri. Det skiljer sig inte från hur västerländska företag har vallfärdat till Kina under de senaste trettio åren, och det är hög tid att Kina nu spelar pucken tillbaka och bereder väg för europeiska arbetstillfällen.
Europa kunde själv ha tagit initiativ till en sådan ny sidenväg, på samma sätt som man själv kunde ha utvecklat relationerna med Afrika på strikt marknadsekonomiska grunder. Men Europa har kört fast och känner inga andra medel än bistånd och uppfostran av främmande länder i den demokratiska värdegrunden. Trots en läpparnas bekännelse till frihandel är protektionism för franska bönders räkning fortfarande viktigast i praktiken.
Men bland europeiska stater – inte förvånanade bland annat protektionismens Frankrike – finns ett visst motstånd mot att låta Kina få del i infrastruktur, inte minst telekommunikation som det kommande 5G-nätet. Vi minns ju Five Eyes, Echelon, XKeyscore och andra kinesiska spionage mot Europa som den kinesiske underrättelseagenten Edward Snowden avslöjade…
Länder som Portugal och Italien har emellertid en annan inställning, och det är inte förvånande med tanke på deras femhundraåriga handelsrelationer med Kina. Portugal, Venedig och Genoa blev omåttligt rika på den handeln, som givetvis även gynnade Kina, i vart fall innan andra ostindiska kompanier påbörjade knarksmuggling och kanonbåtsdiplomati.
Sådan handel är helt enkelt en vinn-vinnsituation som gynnar alla inblandade parter och får ekonomier att expandera. I Europa är man emellertid nu rädd för att den egna demokratin inte håller måttet, att den kinesiska dikaturens värderingar ska spridas och att Kina ska få större inflytande i Europa. Man är också rädd för att skuldtyngda länder ska hamna i en beroendesituation till Kina och därmed bli ett hinder för fortsatt europeisk demokratimission i Kina och övriga världen.
Man kan givetvis inte vifta bort sådana farhågor, men de ska inte heller överdrivas. Kina har inte rört sig en millimeter under de trettio år man har översvämmats av utländskt inflytande, och det är svårt att förstå varför en stark demokrati skulle vara mer sårbar än en diktatur. Om demokratin är så skör har vi faktiskt ingen nytta av den, utan den måste tåla påfrestningar i form av utländsk påverkan.
Att unionsstater är så ekonomiskt sköra är i sig ett problem som måste åtgärdas oavsett omständigheter i övrigt. En massiv och okontrollerad ekonomisk migration från MENA-området är inte ägnat att avhjälpa detta problem, utan lägger stor börda på i första hand sydeuropeiska länder. En skvalpande euro utan federativa inslag är som gjord för att gynna Tyskland på Sydeuropas bekostnad.
Dessa problem fordrar en långsiktig lösning, men om man fruktar att Kina ska ta kontroll över infrastruktur är det enkelt åtgärdat med en påse akuta pengar för ändamålet. Det vill säga om Italien inte förmår kontrollera majoritetsägandet, tar EU över. Svårare än så är det inte att förebygga det problemet.
Istället för att se problem ska man se möjligheter. Nya sidenvägen är en injektion som kan blåsa liv i ett döende Europa och få ekonomin att blomstra. Det omvända uppnår man då genom att ställa sig utanför och se på hur världen utanför växer, medan vi själva krymper i vår allt mer paranoida och auktoritära union. Kina är Europas framtid, och omvänt har Europa ingen framtid utan Kina.