Folkrepubliken Kina firar under morgondagen sjuttio år med pompa och ståt och militärparad, om än med anarkin i Hongkong som visst smolk i glädjebägaren. Andra bekymmer i bakgrunden är det pågående handelskriget med USA, samt den kompakta fientligheten från Väst.
Men allt annat lika är Kina numera en stabil statsbildning med hög dynamik och snabb utveckling, till skillnad från den unga folkrepublikens våldsamma kast och den föregående republikens motsvarande problem med splittring, inbördeskrig och invasion. Kina har rest sig ur askan från förnedringens århundrade.
Att betrakta den historiska utvecklingen ger en viss vägledning om vart Kina är på väg. Den bärande tanken sedan dynastin Qing störtades 1911 har varit modernisering och att återupprätta Kina som nation. En parallell ambition är att ena landet efter den splittring som skedde, vilket är en annan historisk tråd av betydelse.
Därav följer att återbördandet av Hongkong 1997 och Macao 1999 är viktiga pusselbitar, och att de secessionistiska strömningarna i Xinjiang och Tibet har högsta prioritet. Utbrytarrepubliken Taiwan, en rest från inbördeskriget 1949, är ett speciellt dilemma och den sista återstående biten i Kinapusslet, bortsett från några mindre viktiga territorialdispyter med Indien och om diverse öar.
I den omedelbara framtiden finns inga utsikter för ett närmande, då sentimentet i Taiwan är negativt. Men Kina bidar sin tid och har ingen brådska, och det är av detta skäl man förhåller sig behärskad angående oroligheterna i Hongkong, ett upplopp som bara är möjligt tack vare att Kina har respekterat avtalet till punkt och pricka – analysen i Väst och bland upprorsmakarna är visserligen den omvända, men för den skull inte korrekt.
Det är en märklig kombination av morot och piska, där Kina å ena sidan hotar att invadera om Taiwan utropar självständighet och frångår principen om ett Kina, och å den andra lockar med fördelar Taiwan kan erhålla i Kinas famn. Under nuvarande omständigheter är erbjudandet inte attraktivt för Taiwan, men det kan ändra sig om och när Kina blir den gigant man strävar efter på allsköns områden, och om Kina antar en mjukare profil som är mer kompatibel med den unga taiwanesiska demokratin.
Kristallkulan säger således att Kina kommer att fortsätta sträva efter fullständigt enande, samtidigt som man fortsätter utvecklingen mot regional hegemoni och en ny roll som världsmakt. Historiskt har Kina varit isolerat och självtillräckligt, men det moderna Kina drivs av handel och har därmed incitament att bevaka sina intressesfärer i världen för att säkra råvarutillgångar och farleder.
Kina kommer därför att närma sig USA:s militära kapacitet, och om inget oförutsett inträffar kommer en traditionell pax sinica att råda i Östasien. Den amerikanska närvaron kommer successivt att minska, samtidigt som grannarna i regionen inser fördelarna med en stark regionalmakt. Här finns paranoida analyser om ett framtida expansionistiskt Kina, men varken den tidigare historien eller andra faktorer ger något stöd för detta.
Däremot kommer Kina att ta för sig allt mer i teknik och vetenskap, och man har för närvarande starkt moment i IT, AI, genteknik, rymdteknik och andra grenar. Kulturen har dock mindre förutsättningar att nå global verkan, dels av politiska skäl men även för att det kulturella avståndet är stort.
Denna anstormning skrämmer ett allt mer orkeslöst Väst, som nu tycks gadda sig samman mot Kina på alla sätt och vis. Handelskrig, handelshinder mot kinesiska företag, stöd till separatister och ettrig retorik är några av ett antal mekanismer man nyttjar för att begränsa Kinas framfart. Väst engagerade först Kina i ekonomisk liberalisering och öppnande mot omvärlden för att innesluta ärkefienden Sovjetunionen, men tillämpar nu en liknande strategi mot Kina.
Huvudskälet är det politiska systemet, som man med rätta ogillar, men som man knappast kan påverka annat än i marginalen. Den politiska utvecklingen mot någon form av demokrati är Kinas suveräna val, och kommer att avgöras internt. Hur och när kan man bara spekulera i, men kommunistpartiet lär förlora himlens mandat när tillväxten väl mattas och landet drabbas av en svårare recession – den stora medelklassen kommer då att kräva politisk förändring.
Kina om ytterligare sjuttio år är därför inte längre en folkrepublik, utan en enad republik under en godtagbar demokratisk bas. Det är en global supermakt som leder utvecklingen och prenumererar på nobelpris, en före detta diktatur som har transformerat hela landet till en välmående nation med ren miljö och social välfärd, en högteknologisk nation som vi knappt kan föreställa oss i dag.