En missuppfattning som ofta görs gällande är att Kina är en «ateistisk stat», nyligen framfört i en artikel om att Kina vill bannlysa vidskepelse. Det är annars knappast nyhet att Kina vill få bukt med den utbredda vidskepligheten, men motiven för detta missförstås ofta. Man har helt enkelt inte någon rimlig uppfattning om den misär som präglar stora delar av den outvecklade kinesiska landsbygden och den drivkraft vidskeplighet har under sådana omständigheter.
Vidskepligheten har inte bara religiösa förtecken, utan gäller i största allmänhet. Här i Sverige har vi ett marginellt problem med spelberoende människor, medan fattiga människor i Kina enkelt dras till pyramidspelssekter som Amway i hopp om att bli rik. Precis som hos scientologerna finns några i toppen som verkligen blir rika, medan den förkrossande majoriteten i princip bidrar med gratis arbetskraft och värdelösa investeringar – Amway drivs självklart av amerikansk kristen höger.
Många av de «metoder» som lärs ut i religiösa och mysticistiska sammanhang för medicinskt syfte är direkt skadliga, och skiljer sig inte alls från den vidskeplighet vi ser i många afrikanska länder. Även konservativa föreställningar om värderingar kring söner och döttrar härstammar från sådan vidskepelse, och ligger till grund för könsobalansen på landsbygden och den därtill relaterade problematiken med aborterade flickfoster – i Sverige sätter kommunerna barn i scientologdagis, medan man i Kina försöker motarbeta sådana uppenbarligen skadliga företeelser.
Så det här med den «ateistiska staten» då. Det finns inte ett ord om «ateism» i den kinesiska konstitutionen eller i något annat styrdokument eller i någon lag. Religion regleras i konstitutionens kapitel 2 paragraf 36, och lyder så här i original respektive översättning:
中华人民共和国公民有宗教信仰自由。任何国家机关、社会团体和个人不得强制公民信仰宗教或者不信仰宗教，不得歧视信仰宗教的公民和不信仰宗教的公民。国家保护正常的宗教活动。任何人不得利用宗教进行破坏社会秩序、损害公民身体健康、妨碍国家教育制度的活动。
Medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter religionsfrihet. Inget statligt organ, offentlig organisation eller individ kan tvinga medborgarna att tro på, eller inte tro på, någon religion; inte heller må de diskriminera medborgare som tror på, eller inte tror på, någon religion. Staten skyddar normala religiösa aktiviteter. Ingen får använda sig av religion för att engagera sig i aktiviteter som stör den allmänna ordningen, försämrar medborgarnas hälsa eller stör utbildningssystemet. Religiösa organisationer och religiösa frågor är inte föremål för utländskt inflytande.
Detta är inte en ateistisk deklaration, utan en sekulär. Man definierar religionsfrihet, med exakta gränser för denna frihet där den åsamkar medborgarna skada. Statens uppgift i den sekulära liberala demokratin är exakt denna, och man borde således snarast se Kina som ett föredöme i just detta avseende, särskilt i jämförelse med det Sverige som i detalj reglerar statskyrkan och till och med dess trossatser samt låter människor lida alla helvetes kval i olika slags sekter under någon dåraktig hänvisning till religionsfrihet.