Ett internationellt journalistkonsortium har kommit över ett hemligt telegram angående omskolningslägren i Xinjiang. Publikationen kallar man «China cables», och vad man kan förstå ser man det själva som ett «scoop».
Telegrammet utgör en typisk byråkratisk uppsträckning av rutiner, med betoning på säkerhet. Man vill till varje pris undvika incidenter av olika slag, men det man i medier hänger upp sig på är ordval om att «förhindra flykt», vilket skulle bevisa att de intagna är fångar i «koncentrationsläger».
Så kan man naturligtvis se det, men så kan man också se på exempelvis värnplikt i valfritt land – det är ett slags tvångsarbete med fostran som inslag och fängelsestraff för den som vägrar. Medierna har sin vanliga agenda om mänskliga rättigheter, men missar helt att redogöra för bakgrunden och syftet med lägren. Man kontextualiserar inte.
Bakgrunden är naturligtvis den omfattande terror som har drabbat Kina. Vi i Sverige har erfarenhet av ett enda terrordåd, som chockade oss svårt och gav politiska konsekvenser. Kina hade 2014, det år man beslöt införa omskolningsläger, 37 incidenter med 322 döda och 478 skadade som följd. Sådant ger också politiska konsekvenser, med krav att agera.
Gemensamt för de flesta dåden är att de har rötter i uigurisk radikalism och att vanlig polisverksamhet inte har tillräckligt stävjande eller skyddande effekt. Radikalismen frodas, stöds och uppmuntras i breda lager, vilket är anledningen till att man väljer att gå till roten med problemet när gängse metoder är verkningslösa.
Det är en assimileringsprocess, att avradikalisera valda delar av befolkningen samt lära ut färdigheter i mandarin och vissa yrkeskunskaper, att i diskussionsgrupper problematisera negativa sentiment gentemot Kina med mera, och att på sikt förmå uigurer att i första hand vara kineser som andra minoriter i Kina.
I medier kallas det förstås indoktrinering, men man kan notera att vi har exakt samma problem med radikaliserade element i Sverige, om än i betydligt mindre skala, och att vi diskuterar liknande metoder för att stävja utvecklingen, om än mindre drastiskt.
Vi väljer dock att släppa ut ledande imamer på gatan när vi inte kan utvisa dem, och vi nöjer oss med att övervaka radikaliserade element i den mån resurserna tillåter. Men vi har ingen kontroll alls över radikaliseringen i förorterna, den lokala shariapolisens verksamhet, eller för den delen det accelererande och besinningslösa våld som emanerar från dessa miljöer.
Den politiska majoriteten omhuldar alltjämt mångkulturalismen som princip, att det står var och en fritt att i valfri utsträckning uppgå i den svenska majoritetskulturen. Det är den princip som har skapat de problem Sverige för närvarande har att tackla, med segregering, parallellsamhällen och kulturell friktion, med rädsla, misstänksamhet och försvagad tillit.
Kina har inte den principen, utan har likt USA en smältdegelkultur. Mängder av kulturer, etniciter och minoriteter samsas sida vid sida under en gemensam enhetskultur som grund, det enda möjliga sättet att ha en stabil mångkultur. Uigurer och i viss mån en del tibetaner omfattar inte den tanken utan har separatistiska anspråk – därav radikalisering och våld, och därav myndigheternas svar. Det är två olika synsätt, och de polariserar världssamfundet.
Huruvida omskolningen har effekt, särskilt på längre sikt, är inte gott att veta, men man har åtminstone för stunden stabiliserat situationen. Jag väljer att ta Kinas parti – det är en form av fostrande verksamhet i syfte att inkludera snarare än att förtrycka, och den är inte särskilt mer allvarlig än om samma uigurer hade tagits ut för värnplikt under en betydligt längre tid. Sverige borde ta efter.