Förra gången talibanerna tog makten erkändes regimen bara av en handfull stater. Mycket talar dock för att det blir annorlunda den här gången, dels för att Kina och Ryssland plus ett antal muslimska stater redan har antytt ett erkännande. Varför har man gjort det?
Kina vill under inga omständigheter ha terror och separatism alldeles inpå knutarna, och med talibanerna vid makten finns risk för att uiguriska separatistgrupper får en fristad i Afghanistan och därmed kan orsaka mer oreda i Xinjiang och övriga Kina. Det är ett problem som måste hanteras, och Kina har därvid dragit nytta av den amerikanska truppnärvaron i landet.
När USA nu lämnar måste man på egen hand ansvara för den vidare utvecklingen, och det är helt uteslutet att man skulle gå i samma fälla som tidigare Sovjetunionen och USA med en militär lösning. Kina kommer därför att anta en konstruktiv lösning i stället för en destruktiv, genom att erkänna emiratet och idka affärer med landet, för att på så sätt indirekt utöva kontroll.
Två komponenter är härvidlag essentiella för den strategin, företeelser som inte hade någon giltighet vid talibanernas senaste styre. Dels har Kina sedan dess lanserat Nya sidenvägen, eller Ett bälte, en väg (一带一路, yi dai yi lu), ett omfattande handelsnätverk över Eurasien med bland annat vägar och järnvägar genom Centralasien.
Dels finns i Afghanistan gigantiska reservoarer av såväl traditionella metaller som guld, kobolt, litium och järn som sällsynta jordartsmetaller, en industri Kina redan kontrollerar till stor del. Exempelvis litium är av vikt för batterier, som är en essentiell komponent i den enorma elbilspark som världen för närvarande bygger.
Afghanerna har inte förmåga att bryta på egen hand, utan behöver internationell expertis, vilket med nödvändighet betyder makter som Kina, Indien eller Pakistan, eftersom västmakterna genom sin ockupation har gjort sig omöjliga. Av dessa länder har Kina den bästa kompetensen och de största resurserna, och kan snabbast av alla bygga upp en afghansk gruvindustri.
Det är dessutom bråttom, då emiratet säger sig vilja strypa den opiumodling som man har livnärt sig på under ockupationen. Opium är i princip landets enda inkomstkälla, utöver det bistånd västmakterna idkar under omfattande politiska krav, och man behöver således orientera sig mot andra lösningar.
Afghanistan behöver till yttermera visso bygga upp en infrastruktur, vilket råkar vara Kinas specialitet. Det givna utbytet är således att Kina bryter mineraler för egen räkning mot ett betydande courtage och bistånd av olika slag, inte minst i form av infrastruktur.
Kinas första prioritet är säkerhet och stabilitet, men om man med handel och andra utbyten kan åstadkomma en stabil ordning i Afghanistan kan man småningom även inlemma landet i bältesprojektet, istället för att som i dag runda det.
Det skulle återigen gynna båda länderna, och Afghanistan skulle få en möjlighet att komma ur sin penibla situation. Det ena ger det andra, och en livlig inrikes handel i landet kräver institutioner som domstolar, det vill säga företeelser som småningom kan mjuka upp landet att självmant anta en mer modern prägel.
Huruvida det verkligen blir så, eller om Afghanistan väljer att bli ett svart hål återstår att se. Men möjligheterna är förvisso goda, och man förstår av detta att Joe Biden helt enkelt har gett Kina en guldgruva till skänks.