Den amerikanska presidenten meddelar att USA kommer att lämna Paris-avtalet om klimatet, med brasklappen att ett återinträde kan ske om villkoren förbättras. Det är den politiskt okunnige affärsmannen från 1980-talet som försöker baxa sig till en förment bättre deal, men eftersom han inte heller förstår den lukrativa business som omgärdar modern energiteknik kommer USA att dra det kortaste strået ändå.
USA dras därmed ytterligare in i en spiral av destruktivt självförfall, och i dess ställe gör Kina anspråk på att axla den globala ledarrollen. Xi Jinping har redan trätt fram som den globala frihandelns beskyddare när USA sluter sig inåt. Under morgondagen kommer Kina dessutom att tillsammans med EU stärka sina åtaganden i Paris-avtalet, och vi ser här begynnelsen av en tätare och vällovlig pakt mellan Europa och Kina.
EU kommer att behöva förlita sig mer på egen kraft när USA sviker, och vi lär få se en upprustning på nationell nivå samt en dragning åt ett gemensamt EU-försvar. Mellan Putin och Berlin står bara fyra armédivisioner, eftersom Europa har undlåtit att ge försvaret adekvata medel. Pengarna har istället gått till hantering av migranter och andra mjukare frågor.
Kina å sin sida står starkt militärt, och satsar även sitt kapital på typiskt hårda frågor som massiva infrastruktursatsningar. I Sverige orsakar ett ordinärt tunnelbygge under Hallandsåsen politisk kris, medan Kina till vardags anlägger världsrekorddimensionerade broar och skyskrapor, lägger räls och väg över hela landet och i övrigt rustar för framtiden.
Men inte bara inom landet. Den sidenväg som utgjorde frihandeln under Rom och Han återupprättas nu i version 2.0, med Kina som motor. Projektet ett bälte en väg (一带一路, yi dai yi lu) ska skapa en frihandelns motorväg från Östasien över Centralasien till Europa och in i nordöstra Afrika, på väg, räls och vatten.
Ett sextiotal nationer kommer att omfattas, i ett projekt som världen inte har sett antydan till sedan Marshallplanen efter andra världskriget, och dessförinnan inte sedan Europa och USA drev den industriella revolutionen för fullt. Den gamla världen har blivit mättad, och driver inte längre några projekt som skulle kunna omvandla Mellanöstern och Afrika till sprudlande frihandelsområden. Man har lämnat walkover till Kina.
Västvärlden har istället dragit på sig allt större lån, samt drivit tesen att ett avreglerat näringsliv på egen hand skulle ordna med de storskaliga projekten. Det enda som har hänt är istället att kapitalet har flyttat produktionen utomlands, där de verkliga värdena skapas. Utvecklingen hände inte av sig själv i statens frånvaro.
Väst har övergivit den rena marknadsekonomin, och istället låtit moraliserande demokratiska krav stå i vägen för utvecklingen, särskilt i förhållande till afrikanska nationer. Kina har inga sådana klausuler i sina avtal, och lägger sig inte i andras angelägenheter. Kalkylen är att infrastruktur skapar handel, och handel i sin tur skapar behov av institutioner och stabilitet; det är Kinas egen resa man implementerar hos andra, medan Europa tittar på.
Nya sidenvägen kommer att utgöra en pulsåder genom det utarmade och kaotiska Centralasien, och ge incitament till utveckling i dessa efterblivna nationer, samtidigt som öst och väst knyts samman tätare. Infrastrukturdriven ekonomi kommer att göra alla till vinnare, men det är Kina som kommer att axla rollen som global ledare, i andras frånvaro.