Den tjugonde politbyrån i Kinas kommunistiska parti har valt ett ständigt utskott om sju personer, som därmed utgör Kinas högsta politiska ledning. Xi Jinping (习近平, 1953) väljs som väntat om till generalsekreterare för en tredje mandatperiod, och kommer småningom även att för tredje gången utses till president av Nationella folkkongressen i vår.
Till premiärminister utses Li Qiang (李强, 1959), som därmed ersätter Li Keqiang (李克强) med snarlikt namn. Att den senare inte fick förtroende för en tredje mandatperiod har förvånat, då han har varit instrumental i att skifta fokus från exportdriven ekonomi till så kallad inre cirkulation. Li Qiang är partisekreterare i Shanghai och en nära allierad till Xi.
Zhao Leji (赵乐际, 1957), partichef i Shaanxi, är ordförande för Nationella folkkongressen och sedan tidigare medlem i ständiga utskottet. Han är en central figur i Xis antikorruptionskampanj i egenskap av sekreterare för centrala kommissionen för disciplininspektion.
Även Wang Huning (王沪宁, 1955) är omvald medlem i ständiga utskottet, med en ordförandepost vid nationalkommittén för folkets politiskt rådgivande konferens. Mer viktigt är att han är ideologisk rådgivare åt Xi och därmed en av huvudarkitekterna bakom kinesisk politik.
Cai Qi (蔡奇, 1955) är partisekreterare i Beijing och en av de centrala gestalterna bakom vinter-OS i staden. Han har tidigare erfarenhet som borgmästare i Beijing, Hangzhou och en rad andra städer, och man kan tänka att hans organisatoriska erfarenheter kan komma till nytta i ständiga utskottet.
Ding Xueqiang (丁薛祥, 1962) leder Centralkommitténs allmänna kontor samt är generalsekreterare i centrala kommissionen för disciplininspektion. Även han har nära till Xi Jinpings öra, och håller i tåtarna i partiet.
Slutligen tillträder Li Xi (李希, 1956) som vice premiärminister. Likt övriga medlemmar har han funnits bland de tjugofem högrankade politikerna i politbyrån, och får nu en post i högsta divisionen. Erfarenheterna omfattar bland annat rollen som partisekreterare i Guangdong, men han är i övrigt den minst kände i ständiga utskottets persongalleri.
För allmogen utanför Kina är det bara obligatoriskt att känna till Xi Jinping och Li Qiang, som är de som kommer att synas och omnämnas mest i medier. Övriga fem har biroller, men kommer att figurera flitigt i kinesisk press, på ungefär samma sätt som statsråd i Sverige.
Utmärkande för Kinas politiska system är att man kan verka i bakgrunden utan att ha någon formell befattning, vilket länge var fallet med högste ledaren Deng Xiaoping (邓小平). Även Xi skulle kunna – och kommer sannolikt att – anta en sådan roll efter att hans tredje mandatperiod går ut, och han kommer då att vara den avgörande rösten i viktiga frågor.
Det är innebörden av att hans politiska tänkande har upphöjts till central doktrin i partiet, och att han har eliminerat den informella regeln om begränsad ämbetstid. Genom sin omfattande korruptionskampanj har han även undanröjt politiska motståndare, varför han sitter säkert på tronen till sin död eller till dess att han tappar förståndet (ungefär som företrädaren Hu Jintao, som häromdagen orsakade en uppseendeväckande fadäs).
Politbyråns ständiga utskott har under Xi de verkliga maktbefogenheterna i Kina, och det är en konstruktion som gör att det är korta ledtider från beslut till handling, på gott och ont. Ständiga utskottet, den underliggande politbyrån och centralkommittén består emellertid av en högutbildad elit som är vald (även längre ned i hierarkin) på meritokratiska grunder, och som aldrig skulle agera så irrationellt som det tidiga kommunistpartiets okunniga och oerfarna ledargarnityr under Mao.
Det är således en antites till EU, vars kvarnar mal ytterst långsamt och vars medlemmar har svårt att fatta gemensamma beslut. Frågan är således om den klumpiga demokratin ska stå pall mot den snabbfotade auktoritära modell som Zhongnanhai företräder, nu när det blåser upp till verklig storm i omvärlden. Jag sätter i alla fall en hundring på team Xi.