Den amerikanska regimen försöker pressa Kina att fördöma Rysslands aggression i Ukraïna, men frågan är varför Beijing skulle nedlåta sig till att följa Washington i detta ärende. USA har ju sedan länge valt att motarbeta kinesiska intressen, och det är därför oklart vad Kina skulle ha att vinna på att ansluta till Västvärldens sanktionscirkus.
En orsak kunde ju vara att själv slippa bli utsatt för dylika repressalier, men Kina kommer naturligtvis inte att agera på ett så förargelseväckande vis att man blir måltavla för västlig vrede. Man avser istället att balansera så gott det går mellan motstridiga intressen, nämligen för att man har en strategi och intressen som sträcker sig mycket längre än en amerikansk mandatperiod.
Handeln med Ryssland är visserligen bara några få procent jämfört med den med USA och EU, men landet är samtidigt en viktig leverantör av råvaror till Kina, inte minst vete, olja och gas. Vidare är Ryssland en essentiell komponent i Kinas Ett bälte, en väg (一带一路), med ett järnvägsnät som sträcker sig från Beijing, Harbin och Ürümqi till ett flertal ryska knutpunkter och vidare till Europa över Belarus. Det är en infrastruktur man inte vill äventyra i onödan.
Även Ukraïna ingår i bältet, vilket är en anledning till att man inte vill ha konflikt i området. Överhuvudtaget är Beijings strävan stabilitet och ordning, varför man förordar dialog för att överbrygga motsättningar, snarare än sanktioner och liknande medel. Fred och säkerhet är en förutsättning för smidig handel, den allra viktigaste komponenten i Kinas utrikespolitik.
Även geopolitiken spelar roll. Eftersom Washington har valt en strategi av att försöka innesluta Kina för att sinka landets vidare utveckling, exempelvis genom handelskrig och att lägga sig i interna angelägenheter i Hongkong och Xinjiang, har Beijing allt mer lierat sig med den omaka grannen i norr, för att man har ett gemensamt intresse av att hålla USA på mattan. För framtida behov har man även intresse av att ha Moskvas stöd då Taiwan småningom införlivas i modernationen.
USA och Västvärlden har själva bäddat för att denna udda allians har uppstått, och man får därför stå sitt kast. Ukraïna är inte Kinas konflikt, och man har inget incitament alls att ställa sig på västmakternas sida, särskilt som man inte delar synen på sanktioner som en framkomlig lösning.
Vinnare på kort sikt i denna konflikt är möjligen USA, som får tillfälle att kränga olja och gas till Europa. Men på längre sikt är Kina den avgjorda segraren, alldeles oavsett hur det går i kriget och de vidare förvecklingarna, för man kommer att ha fortsatt del av Rysslands enorma råvarutillgångar till en billig penning, samtidigt som man gemensamt kan borga för en säkerhetsordning över större delen av Eurasien. Även Indien kommer att gravitera mot denna ordning.
Förlorare på både lång och kort sikt är Europa, som saknar egna råvaror och därför måste välja andra diktaturer att handla olja och gas av. Förutom att man står inför en långvarig prisspiral, kommer man att rusta sig till tänderna istället för att utveckla sina länder, och man förlorar ytterligare moment mot framförallt Kina.
Även USA förlorar på sikt, eftersom allt fler länder kommer att sälja av värdepapper i dollar, och dollarns tid som världens reservvaluta är på väg att rinna ut. Det är det praktiska resultatet av att man fryser gigantiska ryska tillgångar, ty andra länder noterar med intresse. Konflikten innebär även att USA måste lägga mer tid på Europa, i egenskap av Natos ledande kraft, och därmed tappar man en del fokus på Kina och Asien.
Kanske tror man i Bryssel och Washington att man har agerat kraftfullt mot Moskva, men i min optik har man mest agerat i affekt och inte alls begrundat den större bilden, den som omfattar Kina som en given del. Min bild är att man har vådaskjutit sig själv i foten snarare än att ha fått in en dödlig träff mot Vanja.