Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Kinastrategin: premisser och konklusioner

Förhållandet mellan USA och Kina kommer att bli avgörande för den internationella utvecklingen framöver, och därmed även för vårt lilla land. Den nuvarande svenska hållningen är att lyda Washington att i utbyte mot militärt beskydd delta i konfrontation (exempelvis kring 5G), men den är inte hållbar på längre sikt. Sverige måste nyktra till och se världen för vad den är, och vart den är på väg – här följer några observationer för en sådan reviderad kina- och utrikesstrategi.

Premiss ett är att Kinas framfart inte plötsligt kommer att vända och ta en annan riktning. Det finns ett tungt moment i denna utveckling, som bara kommer att fortsätta tills ett nytt jämviktstillstånd uppnås, med Kina som världens överlägset största ekonomi. Det är en position USA har haft sedan 1870, och som man inte vill släppa ifrån sig – men man kommer att detroniseras, och är redan tvåa i termer av köpkraft sedan tio år tillbaka.

Premiss två är att världens största ekonomi även är störst på andra områden, inte minst avseende teknik, vetenskap, forskning och utveckling. Kina har redan tagit ledningen i ett antal fält, och även den utvcklingen kommer att fortsätta. Kina förfogar över en fjärdedel av världens arbetskraft i vetenskap och teknik, vilket ger ofrånkomligt avtryck i högteknologiska produkter på marknaden.

Premiss tre är att Kina självt avgör sin egen framtid, snarare än Washington eller Expressens ledarredaktion. Den attraktionskraft USA och västvärlden tidigare hade på kineserna är numera som bortblåst, dels som en följd av uppenbara problem i de egna demokratierna, urusel hantering av pandemin och en uppblossande rasism i pandemins spår, men framförallt för att det egna systemet levererar så mycket bättre i termer av ekonomi och stabilitet – kinesernas framtida styrelseskick är en sak för kineserna, och modellen är nog Singapore snarare än Sverige.

Premiss fyra är att världens största ekonomi förfogar över en militär styrka som inte kan betvingas, enkannerligen i det egna närområdet. USA och forna europeiska kolonialmakter kan inte i längden upprätthålla ett militärt hot i Kinas närområde, utan har att ge upp sådana ambitioner, eller möjligen bli konfronterade på likartat sätt – en kinesisk flotta utanför Los Angeles är annars otänkbart.

Premiss fem är att Kina inte är Sovjetunionen och således inte kan besegras med inneslutning eller liknande strategier. Kina kan inte besegras överhuvudtaget, varför tanken på konfrontation är missriktad från allra första början. Man har att erkänna en multilateral ordning, och att i den söka maximera sin egen vinning – med Kina, inte mot Kina.

Premiss sex är att Kina inte är en expansiv makt, och aldrig har varit. Det är ett land som har murat in sig självt mot attacker utifrån, och vid de tillfällen man har växt är det som en konsekvens av invasion utifrån (nomader, tibetaner och uigurer under Tang, mongoler under Yuan, manchuer under Qing). Man hade världens överlägset största flotta under 1400-talets Song, och kunde ha tagit den nya världen i anspråk innan västvärlden hade kommit på banan, men slöt sig istället traditionsenligt inåt.

Konklusionerna följer mer eller mindre automatiskt: samarbete snarare än konfrontation; ömsesidigt erkännande av respektive olikheter snarare än att söka tvinga på motparten det egna systemet och de egna förment «universella» värderingarna; acceptans av en multilateral ordning med Kina som given hegemon i Östasien.

Det innebär för Sveriges del att skaka av sig den sjukliga paranojan kring Kina som ett «hot», särskilt tanken att landet har ambitioner att utmana och ersätta USA på den globala arenan eller att lägga sig i svenska eller europeiska angelägenheter. Det innebär att ge upp den löjliga demokrati- och MR-missionen, och att sluta försöka uppfostra en stormakt. Det innebär att revidera perspektivet och inse att vi inte är i en styrkeposition och inte kan tala från ovan.

Det innebär vidare att vi gör bäst i att lära oss så mycket som möjligt om Kina, för att förstå dess kultur och bevekelsegrunder, och för att dra maximal nytta i handel och andra utbyten – det skiljer sig inte från hur vi agerar gentemot USA. Det innebär att vi bilägger tvister i frågor där vi saknar samsyn istället för att ställa ultimatum från en inbillad styrkeposition.

Det innebär att vi återgår till en traditionell diplomatisk, oberoende och alliansfri hållning för maximal avkastning istället för att söka konfrontation, särskilt om det är på den förlorande sidan – för många en svårförståelig tanke, men den klara verkligheten.