Att ha att göra med någon som kallar sig själv «Lucky» och skriver på infantilt tonårsspråk (exempelvis «u» istället för «you») frestar på nerverna; det känns inte riktigt professionellt, även om de alla är «so profesional» (avsiktlig felstavning). Andra namn man stöter på är sådana som «Rain», «Snowy White» och «Summer», där det sistnämnda i västlig mening har en lätt feminin anstrykning, men som i detta specifika fall denoterar en manlig representant.
Detta med att ha ett yingwen mingzi (英文名字) eller «engelskt» namn stammar naturligtvis från den forna brittiska kolonin Hongkong, där denna praxis alltjämt är utbredd. Skådespelaren Cheng Long (成龙) är således mer känd som «Jackie Chan» för en engelsktalande västerländsk publik, medan sångerskan Chen Huilin (陈慧琳) vanligen går under benämningen «Kelly Chen», även om hon har ett verkligt västerländskt tillnamn i födelsenamnet Vivian Chen Huiwen (陈慧汶).
I den kinesiska kulturen florerar redan så många olika sorters namn för olika situationer att ytterligare ett för kontakt med personer utanför den kinesiska sfären i princip inte kan skada. Således har alla kineser ett familjenamn som vanligtvis är enstavigt (exempelvis Chen) men i en del fall utgörs av två tecken och stavelser (exempelvis Sima), samt ett personnamn som på samma sätt kan utgöra en eller oftast två stavelser (exempelvis Huilin). Här får man skilja på vad en person officiellt heter i myndigheternas ögon, och vad man kallas informellt i familjen. Vidare förekommer smeknamn, skolnamn, pseudonymer och ett antal andra namnformer som kan komplicera bilden ytterligare – en persons «engelska» namn är i denna uppsättning bara ett litet komplement utan vidare betydelse för identiteten som sådan.
Att nyttja engelska namnformer är förstås en kolonial kulturell eftergift, men är samtidigt praktiskt om kolonialherrarna inte förstår språket; för den som vill hålla sig väl med eliten är sådana eftergifter en självklar princip. Däremot är samma slags bruk i ett Kina som visserligen naggats i kanten av koloniala krafter men som aldrig varit riktigt koloniserat av västmakter att betrakta som förunderligt, särskilt som detta Kina på stark frammarsch samtidigt aspirerar på att bli en kulturell maktfaktor i världen.
En kulturell stormakt kan man aldrig bli genom att underdånigt anpassa sig. Man kan här notera hur japanernas tidiga bruk av omkastade namn utgör en sådan anpassning till västerländska förhållanden, ett missbruk som även har anammats av en del samtida kineser och av västerländska entiteter. Man kan inte se på sådana fenomen som annat än ett fullt utvecklat mindervärdeskomplex.
Även om man accepterar att det är en affärsmässig eftergift för att underlätta vid kontakt med västerländska handlare dröjer den koloniala stanken kvar i det att man kallar dessa namnformer specifikt «engelska» när de oftast är allt annat än engelska utan möjligen västerländska – man undrar när fawen mingzi (法文名字) eller franska namn ska bli à la vogue. Det är oftast kinesiska företagsledningar som driver kravet på att personalen ska utrustas med sådana västerländska namn.
En del nyttjar ett «engelskt» namn för att deras verkliga kinesiska namn är svåra att uttala för en del västerlänningar. Men samma problem gäller för exempelvis polska och andra slaviska namn, och lösningen är helt enkelt att världen får börja använda ett habilt uttal av pinyin; det är det som blir effekten av ett Kina som syns och hörs allt mer, och det är alltså ett övergående problem att västerlänningar inte kan uttala kinesiska namn – vi använder inte «engelska» namn på kinesiska städer, så det finns heller ingen anledning att göra det för personer eller andra företeelser.
Samtidigt finns hos en del personer ett behov av att sticka ut i mängden av 1.4 miljarder kineser, vilket leder till att man inte längre bara tar typiska namn som «Carole» och «Vivian» utan helt enkelt begagnar sig av mer eller mindre väl valda fantasinamn. Problemet här är att sådana fantasinamn alltså inte alltid ger en positiv effekt när de används i en annan kulturell kontext, utan bara är avsedda att användas som en sorts lokal identitetsmarkör.
Men i en kinesisk miljö kan man ändå sticka ut ordentligt givet att man har en så omfattande teckenmassa till sitt förfogande. De vanligare familjenamnen är inte så många, medan personnamnen kan formas i en fruktansvärd mängd unika kombinationer, särskilt som kinesiska personnamn inte är lika fixa som våra – det är av detta skäl kineser även tar sig friheten att uppkalla sina yingwen mingzi på samma sätt, de förstår inte att denna princip är specifikt kinesisk och inte lika tillämplig i Väst (även om sådant bruk blir vanligare även här, exempelvis att uppkalla barn «Metallica» eller efter andra idoler och figurer).
Huruvida detta kulturella missbruk kommer att bestå går förstås inte att veta. Jag föreställer mig att ett mer moget Kina småningom kommer att efterapa andra mindre och istället framhäva sin egen identitet i betydligt större utsträckning. Man undrar vad Xi Jinping eller Li Keqiang skulle kunna tänkas ha för yingwen mingzi…