Även kineser vill ha demokrati när de får chansen, om man får tro ett av DN-Gunnars ledarstick. Det är förstås en tautologi, eftersom alla vill ha inflytande över sin tillvaro. Demokrati ger åtminstone ett nominellt sådant, nämligen i form av en röst och ett ramverk av grundläggande fri- och rättigheter – det är kanske inget bra system, men det är det bästa vi känner.
Ändå väljer kineserna i praktiken inte demokrati när de väl har chansen, exempelvis genom att stanna i en tjänst utomlands. De uppskattar visserligen demokratiska fri- och rättigheter, inte minst yttrandefrihet, men i en sammanvägning väljer de flesta ändå att flytta hem till Kina.
Det är så dels för att de känner sig mer hemmastadda i den kinesiska kultur som inte är så framträdande i vår del av världen, men även för att de upplever en allt mer grövre form av rasism utomlands, inte minst i coronatider. Framförallt har de numera bättre ekonomiska villkor i Kina än i andra länder. De ser att Kina har moment i sin utveckling, medan övriga världen mer eller mindre är på dekis. Framtiden finns enligt deras mening i Kina, inte i EU eller USA.
I valet mellan å ena sidan demokrati och politiska friheter och å den andra stark tillväxt och nationell stolthet, väljer de det senare. Man skulle kunna hävda att de flesta kineser inte har ett riktigt val, men bland de som ändå har ett sådant väljer man alltså inte främst demokrati.
Demokratin kan man alltid införa senare, i successivt slag, när tiden är mogen. När kineserna snarare än DN-Gunnar är av den uppfattningen. Demokrati i Kina är en sak för kineserna, och bara för kineserna, på samma sätt som demokrati i Sverige en gång i tiden var en sak för svenskarna och inga andra. Sverige demokratiserade sig självt, utan externa påtryckningar och MR-mission.
Det finns här en tågordning, att demokratier växer ur ekonomiskt starka autokratiska system. Europas demokratier har således vuxit fram organiskt ur despotier med allt mer raffinerade institutioner som kan hantera en demokratisk ordning. Det finns en anledning till att man aldrig någonsin har lyckats plantera demokrati i utvecklingsländer, nämligen för att demokratin är ett mer utvecklat tillstånd.
DN-Gunnar är fast i 1989 års bojor, en föreställning om att Kina redan då kunde ha demokratiserats. Men som han själv redovisar utgjorde Kinas samlade ekonomi då bara fem gånger Hongkongs, medan skillnaden nu är fyrtiofaldig. Kina hade aldrig kunnat uppnå samma mått av tillväxt under demokrati, och det troligaste är att landet istället hade balkaniserats sönder och samman än en gång i strider mellan olika fraktioner – den ordning man just hade rest sig ur.
Demokratin kommer tids nog till Kina, kanske efter singaporeanskt mönster, eller kanske till och med sydkoreanskt. När tiden är mogen, och när kineserna själva är av den uppfattningen. När man har säkrat sitt territorium och tryggat landet från ständiga utländska hot och utländsk inblandning, inte minst i Hongkong, och när man har nått en så hög grad av materiell och annan standard att andra och mjukare värderingar blir viktigare. Skulle kineserna inte vara förmögna den uppgiften alldeles utan DN-Gunnar och korsriddare från England och USA?