Ett intressant dilemma i Kina är att marknadsekonomin kräver stora mått av fri rörlighet samtidigt som den fria rörligheten hotar att skapa socialt kaos. Kina har likt andra länder under större delen av historien varit en bondenation, och eftersom industrialiseringen i Kina blev försenad av en rad skäl snabbspolar man nu detta historiska förlopp. Det innebär en kraftig urbanisering, där folk från den underutvecklade landsorten söker bättre möjligheter i de utvecklade och rika städerna.
I Kinas städer arbetar runt hundra miljoner migranter under usla förhållanden. De har lägre lön än den inhemska befolkningen, sover inte helt sällan i plåtschabrak eller barracker, samt omfattas inte av de förmåner som den inhemska befolkningen åtnjuter – skolgång för barnen, sjukförsäkring med mera. Ändå anses det som en betydligt bättre giv än att stanna kvar på landet. Man flyttar till staden i hopp om att småningom finna en bättre karriär eller för att spara ihop till en utbildning för sitt barn, ty en utbildning öppnar fler dörrar.
Inte oväntat innebär denna situation sociala spänningar. Den inhemska befolkningen i städerna ser ned på migranterna som en andra rangens medborgare, och det är naturligtvis helt otänkbart med social blandning dessa sociala klasser emellan. De manliga migranterna har lämnat kvar sin familj på landet och har inget egentligt liv att tala om annat än att bidra till familjens försörjning och spara till en bättre framtid. I spåren följer våldtäkt och annan kriminalitet när tålamodet och orken brister. De kvinnliga migranterna väljer ofta sexhandel, vanligen för att få residensstatus genom sin arbetsgivare efter några år.
Runt om i Kina sker årligen över hundra tusen upplopp eller andra «massincidenter», vilket är ett mått på de spänningar som finns mellan stad och land. Det är inte helt ovanligt att migranter och landsbor grundluras eller rent av körs över av både företag och lokala partipampar. I extremfallen förekommer regelrätt slaveri, där till och med bortrövade barn nyttjas som arbetskraft.
Sedan antikens första dynastier har Kina tillämpat ett folkbokföringssystem kallat hùjí (户籍) för att kontrollera befolkningsresurser och driva in skatt. I detta hùjí, där hù (户) betyder hushåll eller familj (egentligen dörr) och jí (籍) betyder bok eller register, utgör varje individs enskilda akt en hùkǒu (户口). Kǒu (口) är helt enkelt ett räkneord för bland annat personer, och betyder egentligen mun.
Hùjí-systemet är således inte en uppfinning av «regimen» i Kina, utan är av betydligt äldre datum. Det är inte heller begränsat till Kina, utan används i angränsande länder som Japan, Korea och Taiwan. Däremot har kommunistpartiet sedan 1958 byråkratiserat systemet för kontrollsyften, bland annat just att förhindra okontrollerad migration och urbanisering.
Sedan Kina övergav planekonomi och kommunism efter Mao Zedongs död 1976 har systemet luckrats upp i omgångar. Det är numera inte olagligt att söka sig till andra delar av landet, utan man får vanligtvis tillfälligt «uppehållstillstånd» mot en måttlig avgift om man har en arbetsgivare. Polisen struntar vanligen i dem som helt saknar tillstånd, men det var annars den typen av migrantförsäljare som städades undan inför olympiska spelen i Beijing 2008.
Det tillfälliga tillståndet medger inte sociala förmåner på uppehållsorten, utan sådana är alltid begränsade till den ort där man är formellt registrerad. Med en universitetsutbildning eller med en arbetsgivares hjälp kan man byta hùkǒu, och man kan naturligtvis också fiffla till sig residensstatus genom mutor och guānxi (关系, kontakter). Problemet är att fattiga migranter sällan har möjlighet att nyttja sådana utvägar.
Man kan jämföra med personer satta i utanförskap av svenska myndigheter. Exempelvis personer som uppbär socialbidrag befinner sig i praktiken i kommunarrest och har inte möjlighet att flytta fritt – socialtjänsten har nämligen ingen skyldighet att bistå personer som inte är folkbokförda i kommunen, vilket leder till en moment 22-situation.
Man kan också jämföra med de propåer som lagts av främst den borgerliga alliansregeringen om att begränsa invandrares och papperslösas rörelsefrihet, att de inte ska få bosätta sig fritt, i syfte att motverka ghettoisering och framväxten av etniska enklaver och parallellsamhällen. Samma strukturer som finns i Kina finns alltså även hos oss, men i mindre skala och på något andra grunder.
Det är inte så att man är omedveten om problemet i Kina. Tvärtom medger man att det är en form av diskriminering. Problemet är som sagt man inte bara kan skrota systemet rakt av, ty då skulle alla andra system braka samman. Systemet är vidare ett bromsande hinder för Kinas fortsatta ekonomiska utveckling, men samtidigt ett verktyg för att förhindra socialt kaos.
Det är detta dilemma Kina har att lösa, och det kan uppenbarligen bara ske gradvis, samtidigt som satsningarna på att driva den ekonomiska utvecklingen in mot landsbygden fortsätter.
