Ekofascistiska partiets manliga komponent i den underliga språkrörsdualismen har bestämt sig för att frånträda rollen, en position Per Bolund har haft i blott fyra år. Man kan därför misstänka att det klena valresultatet i kombination med fortsatt kräftgång i opinionen ligger till grund för beslutet, även om röret förnekar detta och istället muttrar något om «hat».
Tanken med dualismen är förstås att visa upp en förment jämställd sida, ett tydligt vänsterdrag i en organisation som mest har kommit att värna invandring och woke hellre än att fokusera på den ursprungliga hjärtefrågan om miljö och sedermera klimat. I det senare kan man spåra partiets klena utfall, givet att dess huvudfråga ändå rankas högt av väljarkåren.
Men studerar man sammansättningen bland partiets ledamöter till riksdagen med avseende på kön, finner man inte riktigt den jämställdhet som man vill ge sken av. Givet det rimliga antagandet att det faktiskt bara finns två kön, har Miljöpartiet då tretton kvinnor och fem män i kammaren, vilket motsvarar 72 % kvinnor och 28 % män. Det är inte en tillfällig ordning, utan det såg likadant ut 2018, med tolv kvinnor och fyra män, eller 75 % mot 25 %.
Det är en återspegling av att partiets väljare till övervägande del är kvinnor, på samma sätt som för alla vänsterpartier. I andelar är 62 % av partiets sympatisörer kvinnor, givet valresultatet 2022. För Socialdemokraterna är motsvarande siffra 64 %, för Vänsterpartiet 58 % och för Centerpartiet 53 %. Sverigedemokraterna? 27 %.
Den förda politiken blir förstås därefter, och man finner i en ny opinionsundersökning att det främst är kvinnor som är «oroliga» för klimatet, med ungefär samma övervikt som i sympatisörer bland partiet. Hela 82 % av det täcka könet har således «klimatångest», medan motsvarande figur för män är 56 %. Omvänt är 13 % av män inte alls oroliga, medan den skaran bara representeras av 2 % bland kvinnor.
Även det är ett stabilt mönster, och särskilt frapperande är att det främst är unga kvinnor som är mest nervösa. I en undersökning 2018 angav 63 % av kvinnor 16–29 år att de känner oro för klimatförändringar, att jämföra med 30 % för befolkningen i stort. I samma undersökning tror hälften av befolkningen, med tonvikt på kvinnor, att klimatförändringarna kommer att påverka deras liv negativt inom tjugo år, vilket bara är ägnat bevisa att man i regel inte är införstådd med elementära fakta i målet.
Det senare återspeglas även i det faktum att det främst är samma grupp av unga kvinnor som anpassar sitt livsmönster efter klimatoron, bland annat genom att anamma en hälsovådlig vegansk livsstil, eller handla «organiskt» i den felaktiga tron att det skulle gynna klimatet. Unga fröknar från storstaden är naturligtvis även överrepresenterade i aktivistleden, med Klimat-Greta som en given härförare.
Men att kludda ned Monet och annan konst, eller att stoppa fordonstrafik inklusive ambulanser, kommer inte att rädda något klimat, utan sådant är mest ägnat att väcka vrede och det «hat» som herr Bolund förargar sig över. Med sådan aktivism repellerar man helt enkelt den stora massan av väljare, den som i en demokrati slutligen bestämmer.
Vad vi har att göra med här är en ny sorts klimatsakskvinnor, ett klientel som har ersatt de tidigare kvinnosakskvinnorna när statsfeminismen väl var vunnen. Varje generation måste tydligen ha något att brinna för, och i nutiden är den frågan klimatet, i viss konkurrens med andra vänsterfrågor kring Q-sexualitet, nyrasism och så vidare.
Observera att det alltid är vänstern som har problemformuleringsprivilegiet och förmågan att forma aktivistiska rörelser, och att unga kvinnor alltid är den lättaste gruppen att engagera för sådana ändamål, exempelvis genom att skrämma upp generationen med alarmistisk nyhetsförmedling. Man appellerar då till kvinnans inherenta vårdande natur, och knyter raskt samman saken med ett helt koppel av andra politiska frågor.
Dessa rörelser kommer och går i vågor, och frågan om klimatet är knappast mer brännande nu än då man hellre diskuterade genusfrågor i stort samt delibererade porrens natur, spörsmål som måste sägas vara höggradigt underställda den jordens undergång man numera varnar för i den bombastiska retoriken, även om man förstås sedan 1970-talet har upprepat att «vi har tio år på oss».
Klimathysterin måste därför förstås som en ställföreträdande faktor för annan vänsterpolitik, en hävstång med vilken man kan angripa «produktionsmedlen» (de som orsakar utsläpp och därmed uppvärmning) och de fundamentala mekanismerna (tillväxt, marknadsekonomi), för att därpå radikalt omdana samhället.
Med det inte sagt att klimatförändringarna är problemfria, för så är naturligtvis inte fallet. Men det hindrar inte att företeelsen kan kapas och utnyttjas för andra syften, som en buseman att skrämmas med.
Problemet har inte heller någon lösning som är kompatibel med verkligheten, utan uppvärmningen kommer att passera både två och tre grader, och förmodligen stanna vid fyra eller fem grader. Konsekvenser är bland andra höjd havsvattennivå, en företeelse som dock sker över sekler och därför ger människan möjlighet att anpassa sig över generationerna, som hon alltid har gjort.
Glaciärerna smälter naturligtvis, men det har de alltså redan gjort i tjugo tusen år. Det är ett mer angenämt problem än det motsatta, att glaciärer nybildas under en ny nedisning, en process som redan skulle ha inletts om det inte vore för mänsklig civilisation och industrialisering. I gengäld frigörs mer landyta för jordbruk, växtlighet och annat liv, inklusive mänskligt.
Klimatrealismen har här att vi bara kan anpassa oss efter de konsekvenser som redan är intecknade i framtiden, och att det inte är praktiskt möjligt att förhindra vidare uppvärmning. För att inse det behöver man bara betrakta storskaliga parametrar, av vilka befolkningsmängden är den centrala.
Den andra faktorn är ekonomisk tillväxt, och det finns ett elementärt samband mellan tillväxt och energiutnyttjande. Visserligen kan och bör man sträva efter förnybar energi så långt det går, men produktion av stål, betong och konstgödsel kräver utnyttjande av fossila energislag, och det är inte något som kommer att ändras i brådrasket.
Stål och betong är nu den moderna civilisationens signum, i vart fall om vi vill ha vägar, hus och andra slags konstruktioner (som vindkraftverk), medan varannan människas liv faktiskt beror av konstgödsel. Och ju fler människor, desto mer stål, betong och gödsel kommer att krävas. Men någon aktivism för en global ettbarnspolitik ser man helt enkelt inte.
Klimatsakskvinnorna, i vart fall en del av dem, kanske ändå har förstått denna logik, i det att de har börjat anpassa sig till den verklighet som följer om man vill råda bot på problemet: att terminera det egna släktledet genom att inte föda barn, att sluta konsumera, att återgå till naturstadiet och sätta punkt för den moderna civilisationen.
Större delen av världen stämmer dock inte in i detta resonemang, och man har där inte den fundamentala lyxen att «oroa» sig över i sammanhanget marginella klimatproblem, eftersom man sätter den grundläggande existensen främst. Det finns en given orsak till att Klimat-Greta stammar från Sverige snarare än Indien eller Kina, där det finns verkliga skäl att oroa sig, medan klimatförändringarna i Sverige mest ger goda effekter (bland annat bördigare klimat och mer åkerareal).
Och på samma sätt som det inte är klimataktivisterna som bestämmer Sveriges politik, så är det inte Sverige som bestämmer världens. Vi kan vara hur duktiga vi vill, och vi kan oroa oss fördärvade, men det spelar alltså ingen som helst roll i det stora hela. Carpe diem.
