Kategorier
Kina Politik

Kommunal paradiplomati

Kommunerna Linköping, Västerås, Åmål och Borlänge hävdar att de «bryter alla våra politiska kontakter med Kina». Orsaken härtill sägs, enligt centerpartisten Lars Vikinge i Linköping, vara «hoten som kinesiska ambassaden har riktat mot den svenska regeringen» och «landets bristande respekt för mänskliga rättigheter».

Men nu förhåller det sig så, att svensk utrikespolitik handhas exklusivt av regeringen, vilket framgår av regeringsformen, tionde kapitlets första paragraf. Det är grundlag, och eftersom regeringen inte har brutit några «politiska kontakter», kan underställda kommuner inte heller göra det.

Saken stärks ytterligare av kommunallagen, som säger: Kommuner och regioner får inte ha hand om sådana angelägenheter som enbart staten, en annan kommun, en annan region eller någon annan ska ha hand om. (2 kap. 2 §) Kommuner har att sköta bestyr som angår de egna invånarna, inte att ha utrikespolitiska synpunkter.

Det står visserligen kommunerna fritt att i valfri utsträckning delta i vänskapliga utbyten med andra nationers motsvarigheter (det vill säga på stads- och kommunnivå), men man kan alltså inte motivera sådana positivt eller negativt i termer av utrikespolitik, utan enbart med hänsyn till nyttan för lokalbefolkningen, exempelvis vad avser kulturutbyten, näringsliv med mera.

Förutom att kommunalpampar lider svår brist på kompetens att bedöma utrikespolitiska spörsmål, innebär sådant egenmäktigt förfarande att man försvårar för centralmakten att hantera känsliga affärer med andra länder, utöver vad som följer av illa underbyggd agendajournalistik i medier.

Vem är det egentligen som bestämmer i Sverige, frågar man sig med all säkerhet på kinesiska ambassaden. Det borde vi andra också fråga oss.