Kinesiskan var i begynnelsen en piktografisk skrift, där symboliska avbildningar fick representera företeelser i verkligheten. Detta arv lever kvar i den moderna skriften i ett antal grundläggande tecken, även om den stora massan av tecken snarare bygger på fonetiska härledningar i kombination med någon betydelsebärande hjälpsymbol.
Trivialt har vi således tecknet 人 (rén) för människa, vilket är den enklast tänkbara stiliserade representationen, med två ben och en överkropp. Dra ett streck över människan och vi får armar som är utslagna för att indikera att något är stort: 大 (dà). Lägg till ytterligare ett streck ovanför människan för att representera himlen, 天 (tiān). Dubbla människan för att indikera företeelsen att följa någon, 从 (cóng), och trippla människan för att beteckna en folkmassa, eller många i mer abstrakt mening: 众 (zhòng).
Fonetiska härledningar av sådana tecken ges av exempelvis 认 (rèn), som betyder att känna eller att veta; 纵 (zòng), som bland annat betyder att frigöra; 丛 (cóng), som betyder att samlas; 达 (dá), som betyder att anlända; samt 吞 (tūn), att svälja. Eftersom kinesiskan har utvecklats i ett flertal topolekter och dialekter är denna fonetik bara ungefärlig, och kan i förekommande fall avvika våldsamt från den ursprungliga härledningen.
Metoden att mångfaldiga ett tecken för att bilda en multiplikativ instans är vanlig. Räkneorden 一 (yī), 二 (èr), 三 (sān) är här triviala. Tecknet för träd (och i abstrakt mening trä) är 木 (mù), vilket i två instanser blir till en skog: 林 (lín). En tjockare skog ges av tre träd, 森 (sēn), helst i en teckenkombination: 森林 (sēnlín). En djungel får man som en kombination av 丛 (cóng) och 林 (lín), 丛林 (cónglín), även om man också kanske skulle kunna tänka sig en kombination av fyra träd, ett tecken som dock inte verkar finnas (däremot finns åtta träd, 𣡽).
Även om kinesiskan i dess grundutförande är byggd av enkla komponenter, ser man här hur en kombinatorisk explosion av multipler av enkla och sammansatta tecken snabbt kan öka både mängden och abstraktionsgraden av tecken. Det enkla tecknet för en högerhand 又 (yòu) betyder numera åter eller igen, medan dess duplicerade variant 双 (shuāng) naturligt betyder ett par. Här finns ingen kombination av tre händer, men däremot en med fyra: 叕 (zhuó), att sy samman (det är stygnen som visas), eller i den moderna formen 缀 (zhuì), med en trådradikal 纟(sī).
Detta tecken 叕 (zhuó) förekommer i sin tur i ett antal abstrakta och sammansatta tecken av både fonetisk och piktografisk art (exempelvis 啜 / chuò, att läppja, eller 掇 / duō, att ordna eller att reparera), varav de flesta är synnerligen obskyra, och man inser här varför de flesta av de över 100,000 tecken som någonsin har existerat inte längre brukas. Man inser också vikten av att ha en officiell standard att följa, för att förhindra att varianttecken och andra kontamineringar får spridning.
En naturlig fråga i sammanhanget är dock hur långt sådan abstraktion och komplikation har gått i den kinesiska skriften, om vi här bortser från fantasitecken som biáng. Tar man de enkla tecknen 雨 (yǔ, regn) och 田 (tián, fält) i sammansättning får man 雷 (léi, åska), ett tecken med 13 streck. Tecknet finns inte i dubbel uppsättning, men väl i trippel (靐, bìng, åskljud, 39 streck) och kvadrupel (䨻, bèng, åskdunder, 52 streck).
Man kan om man vill se detta som en pervers effekt av den klassiska kinesiskans strävan att låta varje enskilt tecken representera en företeelse, medan den moderna kinesiskan istället söker ord i teckenkombinationer: 雷声 (léishēng) för åskljud är tämligen mer elegant. Ändå finns det inte allt för få som vill bevara den komplicerade skriften, i någon naiv föreställning om att man då ligger närmare skriftens ursprung.
Exemplen är legio. Tecknet för fisk är numera i förenklad form 鱼 och i traditionell 魚 (yú, 11 streck). Fyra fiskar 䲜 (yè, 44 streck) representerar då helt enkelt många fiskar, medan man i modern skrift hellre skulle uttrycka detta som 很多鱼 (hěn duō yú). Tecknet 云 (yún, moln) skrivs på traditionellt vis som 雲 med 12 streck, och det kan både tripplas och fyrdubblas till 36 respektive 48 streck vardera. Tre moln 䨺 (duì) betyder helt enkelt molnigt, vilket på modern kinesiska snarare uttrycks som 多云 (duōyún) eller 阴天 (yīntiān).
Tecknet för drake är numera 龙 (lóng), med beskedliga 5 streck. I traditionellt utförande har tecknet 龍 (lóng) istället 16 streck, vilket i dubblerad variant 龖 (dá, 32 streck) och tredubbel 龘 (dá, 48 streck) sägs indikera synen av en flygande drake, liksom trivialt många drakar. Fyra drakar i ett tecken 𪚥 (zhé eller tiè, 64 streck) lär ska betyda pratig (啰嗦, luōsuo på modern mandarin). Dubblerar man det sistnämnda tecknet får man således kinesiskans mest komplicerade tecken om 128 streck, med okänt uttal och okänd betydelse.
Detta är dock mer att betrakta som kuriosa och underhållning. I verkligheten träffar man i praktiken aldrig på tecken med fler än 25 streck, exempelvis 囔 (nāng, som i 嘟囔 / dūnang, mumla) eller 戆 (gàng som i 戆嘟 / gàngdū, idiot), eller möjligen 26 streck om man vill beskriva en tvestjärt: 蠼 (qú) i 蠼螋 (qúsōu). De svåraste tecknen är inte heller alltid de med flest streck, utan sådana som används mindre sällan, varav väldigt många är tämligen enkla, liksom sådana med en intrikat och irreguljär sammansättning.