Alla de där typerna som har ukraïnska flaggan på kavajen jämte den egna lär snart utöka menageriet av vimplar med den israeliska, ty retoriken är exakt likadan för Tel Aviv som för Kiev. Nämligen papegojlikt Dubya Bushs hot om att you’re either with us, or against us i anslutning till lanseringen av «kriget mot terrorismen».
På samma sätt som personer med minsta anknytning till Ryssland mangrant har kancellerats från kulturevenemang och andra företeelser, sker nu samma sak med den som uttrycker sympati med Palestina. Det finns bara en uppfattning, nämligen den som etablissemanget uttrycker, och den som tycker annorlunda ska brännmärkas. Ändå är detta inte våra krig.
Exempelvis Lillbritanniens ledarfigur Sunak varnar för att var och en i landet som stödjer Hamas kommer att hållas ansvarig, med vilket menas att till och med en så banal sak som att vifta med den palestinska flaggan kan komma att betraktas som ett brott.
Däremot har det förstås aldrig varit ett brott att vifta med ockupationsmakten Israels dito, och det är överhuvudtaget en märklig ordning att man inte skulle få uttrycka stöd för ett folk och en nation. Men det beror på att Storbritannien tillsammans med övriga Väst – till skillnad från världen i stort – alltså inte erkänner Palestina (och därmed är en del av problemet snarare än lösningen).
Så mycket för yttrandefrihet alltså, och även på den mer privata fronten sker nu utrangeringar på löpande band. Exempelvis libanesiska modellen och vuxenaktrisen Mia Khalifa fick sparken från ett företag efter att ha kvittrat på X om de palestinska «frihetshjältarna», och sedermera rensades hon även bort från Playboy.
Även Ronald Reagan använde förstås ordet «frihetshjältar» om Mujaheddin, nämligen så länge rebellerna slogs mot Sovjetunionen i enlighet med Amerikas intressen. Det var långt senare som samma talibaner skulle komma att få smisk av Washington, som ju stannade tjugo år i landet utan uträttat ärende.
Min fiendes fiende är min vän, som den klassiska devisen lyder. En annan aforism (Kissinger) hävdar att det kan vara farligt att vara USA:s fiende, men fatalt att vara dess vän. Framförallt gäller att den enes frihetshjälte alltid är den andres terrorist, och saken beror alltså helt och hållet på perspektiv.
Nog för att Hamas’ terror är vedervärdig, men den är inte av samma irrationella slag som den som emanerar från jihadister som al-Qaida eller Islamiska staten, utan har sin rationella nationalistiska grund i Israels förtryck av palestinierna. Exempelvis Gaza har stått under illegal israelisk blockad under sexton års tid, samtidigt som den illegala bosättarpolitiken fortsätter i övriga Palestina.
Det är ett långsamt genocid som Israel bedriver, ett folkmord på palestinier utfört så sinnrikt att det knappt märks när kartan en liten bit i sänder byter färg, samtidigt som palestinierna samlas i det koncentrationsläger som heter Gaza, världens största fängelse. Israeliterna är i sanning sina slaktares arvtagare i syftet att vidga sitt livsrum på en annan folkgrupps bekostnad.
Under sådana omständigheter kan man mycket väl hävda att Hamas’ angrepp är regelrätt försvarskrig mer än terrorism, och tillvägagångssättet är bara mer spektakulärt och koncentrerat än Israels kontinuerliga utomrättsliga avrättningar av palestinier.
Fördömandena kan man visserligen förstå, men däremot inte den ensidiga och konforma retoriken i övrigt, fullständigt renons på sammanhang och bakgrund, och med komplett ohemula dekret om att «stå upp» för den ena sidan eller ta konsekvenserna.
Man får förstå det som att Väst har gått in i fullständigt krigsmodus, och att man därmed har slagit av den rationella tankeverksamheten. Här ska pekas med hela armen om rätt och fel, och det ska var och en rätta och packa sig efter!
