Kategorier
Filosofi Kina Kultur Politik Religion

Konfucianismen förklarad

Konfucianism – 儒学 (ruxue, lärdes lära) eller 理学 (lixue, rationell lära, «nykonfucianism») är en filosofisk tradition med rötter i dynastin Zhou (周朝, -1046/-256), med Kong fuzi (孔夫子, -551/-479) eller «Konfucius» som traditionell förmedlare av hävdvunnen etik. Sedan dynastin Han (汉朝, -206/220) fram till Xinhai-revolutionen 1911 (辛亥革命, xinhai geming) har traditionen utgjort ett fundament i såväl Kina som angränsande stater som Korea, Japan och Vietnam.

Under 1900-talet har konfucianismen ansetts vara en av «fyra gamla» (四旧, si jiu) företeelser som hindrar Kina att bli en modern stat, inte minst under Kulturrevolutionen 1966–1976, och som därför måste krossas. För den kommunistiska regim som 1949 installerades under Mao Zedong utgjorde konfucianism en rivaliserande lära, som inte är kompatibel med socialistisk revolution.

Men med Maos död 1976 reverserades kursen etthundraåttio grader, och Kina antog en pragmatisk väg under den store statsmannen Deng Xiaoping (yes, min beundran är total). I princip kastade man kommunismen överbord och anammade allt som kunde gagna Kina, samtidigt som man ratade sådant som ansågs skadligt. Marknadsekonomi blev således ett instrument för att få ett utfattigt och efterblivet land på fötter, så till den grad att Kina nu är världens största ekonomi, med fortsatt omfattande tillväxt.

Men även om man fortfarande omhuldar «marxism» och «kommunism» i nominell mening, i floskler i tal och i praktisk mening i obligatoriska kurser vid universitet, är det framförallt konfucianism som åter har blivit den egentliga statsfilosofin, och ordförande Xi Jinping är härvidlag konfucianist in i benmärgen, även om få förstår det.

Ont krut förgås således inte så lätt, och tanken att man skulle kunna utrota en mer än tvåtusenårig tradition är egentligen bara löjlig. Konfucianismen är visserligen, tillsammans med tecknen och andra kulturella företeelser, av äldre datum, men för den skull inte alls passé.

Tvärtom är det en ledarfilosofi som har visat sig vara särdeles livskraftig, eftersom den bygger på ett fåtal element och principer, som dock i förstone kan vara svårbegripliga. Det är i grunden en form av meritokrati, vilket avspeglar sig i att Kina är en meritokratisk stat snarare än en demokratisk, medan demokratiska stater i grunden är betydligt mindre meritokratiska (tänk Trump eller svetsare Löfvén och hans obildade regim – värderingar och relationer likväl som kapital är viktigare).

Man kan tycka att det är en auktoritär och hierarkisk modell, och det är det, men sådan är meritokratin – man värderar och respekterar föräldrar och äldre som har mer kunskap och erfarenhet än man själv, samtidigt som man strävar efter att en dag befinna sig i ett högre socialt stratum. Konfucianismen uppmuntrar därmed till utbildning och ger incitament till social rörlighet.