Bland kvinnor i ålderssegmentet 18–29 år skulle 70 % lägga sin röst på den rödgröna oppositionen, medan bara 29 % skulle stödja regeringsunderlaget. För män i samma kategori gäller nära nog det omvända förhållandet, med 58 % i favör för Tidölaget och blott 35 % för vänsterblocket. Detta rapporterar statsmedier.
Anlitat opinionsinstitut hävdar att trenden över tid förstärks snarare än mildras, samtidigt som skillnaderna dämpas i högre åldersskikt. Det är en märklig form av könspolarisering bland unga väljare, som nog inte kan förklaras med en kvardröjande Annie-effekt.
Noga räknat har kvinnor alltid prioriterat vårdskolaomsorg och «jämställdhet» högt, men även – framförallt – kvinnor borde känna viss oro inför den accelererande utveckling i kriminalitet och gängvåld som har ägt rum under en längre tid, vilket då rimligen borde sätta avtryck i opinionen med ökat stöd för partier som lägger fokus vid migration och brottsbekämpning.
Och även – framförallt – yngre kvinnor borde ha känt av den ekonomiska snålblåsten i kölvattnet av en havererad energipolitik, och av det dragit vissa partipolitiska slutsatser. Men ändå flockas drygt en tredjedel av de yngre kvinnorna till socialisterna, och ytterligare drygt en tredjedel till kommunisterna och ekofascisterna, de aktörer som bär ansvaret för utvecklingen. Samtidigt lockar Socialdemokraterna bara var åttonde ung man.
Uppenbarligen lever den yngre generationens tvenne (?) kön i vitt skilda världar, med olika informationskällor och beröringspunkter med den externa världen. Exempelvis tycks klimatpropagandan ha särskilt stor effekt på yngre kvinnor, som därmed blir ofrivilliga (?) valarbetare åt vänsterpartierna. Även ideologiska käpphästar som «rasism» lockar unga kvinnor mer än andra, vilket utgör ett hinder för partier med realistisk agenda kring migration.
Yngre kvinnor tycks vara väsentligt mer benägna att bli indoktrinerade av utpräglade vänstermedier som statstelevisionen och de kommersiella motsvarigheterna, och det är nog ingen tillfällighet att exempelvis statsmedierna fokuserar agendan kring klimat, damfotboll, rasism, vård och andra frågor som knyter an specifikt till målgruppen i fråga.
Generation Z tycks således präglas av en bifurkation mellan könen i allt fler frågor, varvid kvinnorna omfattas av en mer abstrakt och doktrinär hållning, medan männen lägger fokus vid realpolitiska spörsmål. Umgås man överhuvudtaget med varandra?
