Statsmedier berättar att den så kallade riskgränsen för alkoholkonsumtion kommer att sänkas, i vart fall för män, från fjorton så kallade standardglas alkohol i veckan till tio. För kvinnor höjs istället gränsen, från nio till tio så kallade standardglas, varvid båda könen erhåller samma risknivå. Så jämlikt och fint.
Bakom rekommendationen ligger nya rön om förhöjd cancerrisk även vid måttlig alkoholkonsumtion. Enligt statistik beror 5.6 % av alla cancerformer på alkohol, avrundat till en decimals noggrannhet, som om man verkligen kunde åtskilja alkoholens roll från fetmans, dietens och den övriga livsföringens – det kan man inte.
Otvivelaktigt är emellertid att alkohol inte är nyttigt för organismen, men möjligen gör gott i själen och ger livet mersmak. Det är en balansgång mellan optimal fysisk hälsa och livskvalitet, och i själva verket föreligger här en sedvanlig U-kurva när man plottar konsumtion mot förtida död – nykteristen lever farligt.
Nå, man kan ändå inte låta bli att raljera över dessa sakernas tillstånd, eftersom det är en cirkus utan dess like. Exempelvis får man återigen anledning fundera över varför frågan om alkoholkonsumtion, livsmedel och hälsa är fördelad på inte mindre än tre (kanske fler?) myndigheter, nämligen Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten utöver Socialstyrelsen.
Handflatan åker även upp i pannan när man konfronteras med begreppet «standardglas», som man naturligtvis inte har kunnat enas om internationellt, eller ens i EU. I Sverige betyder det en alkoholhaltig dryck motsvarande en vikt om tolv gram alkohol. I USA är motsvarande definition 14 g, i Österrike 20 g, i Island 8 g och i Ungern 17 g.
Det minner om jänkarnas rubbade enhet «serving», som är olika för varje slags vara och därför inte säger ett svatt. För att inte tala om att man alltjämt använder imperienheter som uns, pund och tum, som inte enkelt kan omvandlas i metrisk aritmetik. Förmodligen bidrar «frihetsenheterna» till den utbredda amerikanska fetman och ohälsan.
För «standardglas» gäller ungefär samma förvirring, eftersom det motsvarar ett miniglas om tio centiliter nattvardsvin. Verkliga vinglas håller dock typiskt tjugofem centiliter (halvfullt), varför man bara av det skälet kan få konsumtionen att åka iväg väldeliga över «risknivån». För allmogen säger begreppet därför ingenting.
Tillkommer så att vinflaskor typiskt försäljs i flaskor om 75 cl, och att den växlande alkoholhalten anges i volymprocent. Efter visst aritmetiskt arbete kan man ändå komma fram till att «risknivå» – per vecka! – motsvarar en konsumtion överstigande 1.25 L vin 12 %V, eller ungefär en och en halv flarra vin 13 %V. Ett fint tummått, som man kanske borde använda istället för «standardglas»?
Å andra sidan är det en löjligt liten volym, som man med enkelhet kan konsumera under en halv kväll. Det statliga alkoholmonopolets statistik (självskattning) visar att den vuxna befolkningen som helhet konsumerar elva «standardglas» alkohol i veckan, men fördelningen är självklart högst ojämn.
En fjärdedel av befolkningen (inklusive tio procent muslimer) är i princip nykterister, medan en tiondel är storkonsumenter som står för hälften av totalkonsumtionen. Normal konsumtion bland det segment av befolkningen som dricker alkohol torde ligga närmare tre liter vin per vecka, och av det skälet drar man nog lite till mans på mungipan åt Socialstyrelsens godtemplarrekommendation.
För den skull ska riskerna med alkohol inte förringas, eftersom ämnet ändå är (måttligt) carcinogent och – allvarligare – i för hög konsumtion orsakar fett- och småningom skrumplever, samt även har en förmåga att angripa hjärnan med motsvarande plackbildning. Men man bör nog samtidigt ha viss proportion på riskanalysen.
Om alkohol står för fem procent av cancerfall, har nämligen majoriteten av fall en grund i långvarig metabol ohälsa i form av insulinresistens och därmed behäftade följder som fetma, diabetes, högt blodtryck, demens och naturligtvis även cancer. Inte osannolikt samverkar livsmönster av usel diet och ringa motionsutövande med större intag av öl och sprit, medan medelhavsdiet i kombination med vin torde ge en annan profil.
Man ser dock inte Socialstyrelsen, och inte heller Livsmedelsverket, Folkhälsomyndigheten eller den politiska klassen, angripa socker och n-6-oljor med samma frenesi som alkohol, trots att de orsakar mångdubbelt mer död, lidande och inte minst ekonomiskt bortfall. Man talar gärna om vad supen kostar, men inte gärna om sockret och oljorna (som man tvärtom framhåller som «nyttiga» i den mest fundamentala av idiotier).
Alkohol är inte den primära faktorn i utveckling av cancer och andra folksjukdomar, och även om man kan ha två eller fler tankar samtidigt i huvudet, bör man angripa problemen i storleksordning. Vidare måste man inse att olika konsumtionsmönster av olika dryckestyper i olika sammanhang ger vitt skilda konsekvenser, och att svenskens ökade vindrickande är att föredra framför äldre former av supande av sprit eller för den delen pimplande av malthaltiga drycker som öl.