En historisk observation är att när en hegemonisk makt utmanas av en uppstickare, så blir resultatet ofta krig. Stridhandlingarna initieras antingen av den dominerande makten, som vill behålla sin hegemoni, eller av uppkomlingen, som vill ta över den.
Hegemonen sedan kalla krigets slut heter som bekant USA, medan den nya uppstickaren är Kina. I retoriken är det vanligen Kina som framställs som det stora «hotet», med ambition att «dominera» världen. Men stämmer det?
En flyktig titt på världshaven ger att Kina inte har några krigsskepp stationerade någonstans utanför Kina, med undantag för en militärbas i Djibouti – den enda man har. Som kontrast är Kina fullständigt omringat av amerikanska baser, som globalt räknar närmare 800 stycken. I Beijing har man nog en helt annan uppfattning av vem som egentligen hotar vem.
Man kan också göra ett nedslag i historien och konstatera att Kinas mest berömda arkitektoniska verk är Kinesiska muren, ett företag initierat i syfte att försvara sig snarare än att angripa. För ändamålet var muren dock inte tillräcklig, och Kina invaderades således av både mongoler (dynastin Yuan, 1271–1368) och manchuer (dynastin Qing, 1644–1911), som båda slukades av den kinesiska kulturen istället för tvärtom.
Även Kinas expansiva faser sammanfaller med sådana invasioner, medan man i övrig tid har konsoliderat riket och tenderat till isolationism. Grannar har med något undantag utgjort tributstater och suveräna handelspartner snarare än invaderats, medan Kina däremot i modern tid har invaderats av Japan – en form av imperialism man lärde från väst – och västmakter som Storbritannien och Tyskland.
Tankefiguren att Kina skulle utgöra en expansiv makt som söker världsherravälde är i själva verket befängd, och det är uppenbart att det snarare handlar om att USA vill bevara sitt, även på regional nivå i Asien. Kina vill naturligtvis vara en regional hegemon, som det anstår en sådan stor nation, och som är det historiskt normala.
Ett krig mellan USA och Kina skulle således med nödvändighet påbörjas av USA, och syftet skulle inte vara att ta territorium eller kontrollera råvaror, utan att helt enkelt sabotera för Kina, att obstruera landets vidare tillväxt och utveckling.
Ty det är det enda medel som kvarstår för USA att behålla sin hegemoniska ställning, för ännu en tid. Givet allt lika kommer Kina att segla förbi på område efter område, och det är helt omöjligt att försöka «innesluta» Kina på samma sätt som man gjorde med den betydligt svagare Sovjetunionen.
USA har alltjämt ledningen i många avseenden, men den är knapp och snabbt krympande, kanske ett till två år på sin höjd. I flera discipliner har Kina redan passerat, en trend som kommer att fortsätta. Härav angreppen mot Huawei, ZTE och andra kinesiska techbolag, och härav den amerikanska halvledarnationalismen, ansatsen att försöka strypa Kinas tillgång på chips – med resultat att Kina lägger allt krut på att komma i kapp och gå förbi även där.
Krafterna är sedan länge riktade mot allt större asiatiskt inflytande, först genom Kina, senare genom Indien, och västvärlden krymper för varje år. Krig kan inte hindra den utvecklingen, men möjligen sinka den en tid, vad det nu skulle vara värt – för USA är kriget förlorat innan det har påbörjats, och det inser nog även amerikanerna, i vart fall under en stabil administration.