Första september 1939 påbörjade Tyskland ett mekaniserat blixtkrig mot Polens efterblivna kavalleri, och i rask följd förklarade Europas länder krig med varandra enligt på förhand uppritade allianser. Konflikten är inte den dödligaste i relativa termer, men väl i absoluta.
Kriget var en direkt fortsättning på första världskriget, sedan segrarmakterna 1919 hade gått hårt åt Tyskland. Weimarrepubliken hade kanske klarat biffen trots allt – det glada tjugotalet indikerade att så var fallet – om inte världsekonomin hade kollapsat 1929 och tvingat in Tyskland på en auktoritär väg. Grannländernas ockupation av Ruhr hjälpte så att säga inte till.
Hitler var i högsta grad en produkt av denna utveckling, och inte tvärtom. På samma sätt var nationalsocialisternas judehat (som inte var unikt för dem) en produkt av två tusen års föregående religiös och sedermera etnisk antisemitism. Den initiala ambitionen att rena Tyskland eskalerade småningom i absolut vansinne, och hade paralleller i det japanska kejsardömet.
Kriget slutade formellt 1945 med två amerikanska nukleära laddningar mot Nagasaki och Hiroshima, men sviterna av konflikten har pågått sedan dess. Avkoloniseringen av Afrika och Mellanöstern har format nya konfliktytor med internationell förgrening i terrorism. Koreahalvön är fortfarande delad. Östeuropa befriades först 1989, då det kalla krig som följde direkt på världskriget upphörde. Japan har ännu inte kompenserat och bett om ursäkt till Kina och Korea.
Historien är kontinuerlig, och det är inte helt enkelt att avgränsa händelser i perioder. Det ena leder till det andra, och ingen företeelse sker i isolering. Efter andra världskriget sa man unisont «aldrig mer», vilket ledde till kol- och stålgemenskapen och sedermera Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen. Genom att göra nationerna beroende av och integrerade med varandra skulle man undvika väpnade konflikter.
Hittills har det fungerat, men unionens utveckling till allt mer auktoritär federation kan småningom omintetgöra hela projektet, och Storbritanniens sorti kan vara det första i raden av utträden. Genom massinvandring från tredje världen har man lagt grunden för nya konfliktytor, som kan bryta ut i motsvarande elände om ekonomin går söderut och Europa kollapsar.
Efterkrigstiden är på många sätt den bästa Europa, i vart fall Västeuropa, känner, och få av dess invånare kan föreställa sig en ny sådan konflikt. Det förefaller vara omöjligt att historien kan upprepas och Europa åter dränkas i blod. Vi har blivit immuniserade mot själva tanken att gå i strid mot våra europeiska bröder eller mot någon annan. Men så har man ock tänkt under andra fredliga blomsterperioder i historien, och alla sådana perioder har ett givet slut. Historien tar alltid nya vändningar.
För mig har andra världskriget alltid varit något i det avlägset förflutna, och jag föreställer mig att dagens unga generationer ser konflikten som rena medeltiden. Men åttio år är faktiskt ingenting. Det var i går, i historiskt hänseende. Vi är fortfarande samma slags människor som då, och ingen utbildning eller indoktrinering i världen kan hindra oss från att låta tribalistiska och andra mer primitiva tankar ta överhanden i tider av kris.
Politikens slutstadium inträffade faktiskt inte 1989, så som en del föreställer sig, och Europas framtid är inte skriven i sten. Alla maktcentra från Egypten och Rom till Brittiska imperiet har förr eller senare upphört att existera, och detsamma kommer att gälla alla nuvarande motsvarigheter. Europeiska unionen kommer inte att existera för evigt, utan kommer en dag att sönderfalla, för att senare återuppstå i annan skepnad – när tillräckligt mycket elände har passerat.
Oftast är det externa faktorer som får imperier att falla. Klimatförändringar har i historien orsakat torka och svält och som en följd uppror, migration och kollaps. Tekniska paradigmskiften, som kavalleri, järn, krut och mekanisering, har orsakat motsvarande omvälvningar genom aggression. Vi kan i någon mån parera för vad vi lärt av historien, men kan inte se allt som döljer sig bakom kröken.
Klimatförändringar och påföljande migration är just sådana disruptiva händelser som fick Rom att kollapsa, och vän av ordning noterar att vi för närvarande har en liknande situation. Klimatförändringarna, som visserligen överdrivs, kan orsaka än mer migration när redan oländig terräng blir hetare i Mellanöstern och Nordafrika, och Europa är den hamn man kommer att söka tillflykt i, i större utsträckning än i dag.
Man leker således med elden när man genomför detta omvälvande samhällsexperiment, och man gör det mot bättre vetande. Ett fullskaligt handelskrig mellan Kina och USA och sedermera hela världen kan bli den gnista som knuffar världen in i ekonomisk depression. Åtföljande konflikthärdar kan bryta ut och sprida sig vida omkring, och därmed förvärra ett redan prekärt läge.
När det uppstår brist på basvaror lägger man grunden för nya auktoritära figurer, och politiken kan i rask takt förändras radikalt på ett sätt som få i dag skulle önska. Det kan gå söderut väldigt fort, och vi kan raskt slungas in i en ny storkonflikt när vi ställs mot dem i kamp om resurser.