Den främsta tankeställaren efter två års krig i Ukraïna är att den ekonomiska krigföringen mot Ryssland inte bara är ineffektiv, utan även slår tillbaka mot avsändaren. Den ryska ekonomin tappade visserligen 2.1 % under 2022, men tog tillbaka hela raset under 2023, och har framgent ungefär samma tillväxtprognos som Europeiska unionen kring någon procent.
EU:s tillväxt för 2023 landar på 0.7 %, alltså bara en tredjedel av den ryska, med notabla minussiffror för Nato-färskingarna Sverige och Finland samt Tyskland, Ungern, Estland och Litauen. Visserligen tvålar man till Moskva något med sanktioner och andra ekonomiska ingrepp, men man sänker alltså samtidigt sig själv i minst lika stor grad.
Ett problem med tanken att försöka isolera Ryssland är att världen i övrigt inte är med på noterna, särskilt inte det «globala syd» där världens egentliga tillväxt sker, och där man är i behov av ryska fossila energitillgångar och ryska produkter som konstgödsel. Samtidigt väller sanktionerade produkter in i landet via inofficiella kanaler, och Ryssland lider knappast brist på något.
Man måste alltså betrakta Ryssland som en del i ett större komplex, och även om man sinkar Moskva något premierar man därmed andra grenar i samma kedja. Inte minst världens två folkrikaste stater och tillväxtlokomotiv Kina och Indien drar stor nytta av förhållandevis billig rysk gas och olja, samtidigt som man får mer eller mindre fritt spelrum på den ryska marknaden då Väst drar sig undan.
Ryssland är även en del av BRICS, som numera är utökat till tio medlemmar, efter att Saudiarabien, Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien tagit steget in i klubben. Brics är nu inte en ekonomisk pakt eller allians utan ett forum, men man kommer likt motsvarigheten G7 att koordinera utvecklingen mot gemensamma mål och därmed ha stort globalt inflytande. Rysslands deltagande är en garanti för att man är diplomatiskt immun mot Västs ränker i FN och andra organisationer.
Givet allt annat lika kommer Europa och Väst därför att fortsätta tappa ekonomiskt mot framförallt Kina och Indien, där det senare landet nu har störst moment. Det är visserligen helt naturligt att det rikare och mer utvecklade Väst har lägre tillväxt, men om tillväxten är för låg samtidigt som man premierar en tudelning av världen i två block, står man slutligen som förlorare – EU är det nya Sovjetunionen, stadd i konkurs genom avindustrialisering, inre splittring och förstelnad utveckling.
Vidare är kriget i Ukraïna avgjort till rysk fördel, även om det ännu har att sjunka in i bredare kretsar i Väst. Vita huset känner förstås detta faktum, och har börjat lägga om retoriken för att småningom erkänna nederlag. Men den långsiktiga planen – i vart fall under Biden – är ändå att fortsätta skuggkriget för att nöta ned Ryssland, även om Europa då blir kollateral skada.
Man kan tycka vad man vill om Putin och Ryssland, men det bittra och oresonliga hatet mot dessa entiteter grumlar då den verklighet som kristallklart förkunnar att vi i Europa inte gynnas av att delta i det amerikanska geopolitiska spelet – i den mån man överhuvudtaget förstår att det är ett sådant snarare än en ädel kamp för demokratin och det ukraïnska folket.
Europa kan inte vidmakthålla och än mindre utveckla sin position i världen med mindre än att konflikten med Ryssland biläggs, att en stabil säkerhetsdoktrin förhandlas fram med Moskva och att Bryssel söker en roll som en tredje pol i en polycentrisk värld som redan är ett etablerat faktum. Söker vi istället konfrontation, antingen självständigt eller som Washingtons pjäs, förlorar vi.
