Gulliga assimilerade arabiska flickor viftar med blågula flaggor, vars förlaga är ingen mindre än de banér som användes vid de kristna korstågen mot dåtidens arabiska kalifat. Från sin apanagefinansierade kortegevagn vinkar den privilegierade kungafamiljen tillbaka, varvid politiska högtidstal och flagghissning tar vid. Se där en nationaldag i kungariket Sverige.
Svenska flaggans dag har hundra år på nacken, instiftad till minne av Gustav Vasas tronbestigning 16 juni 1523 (6 juni enligt äldre juliansk tideräkning). Även nationaldagen, som instiftades först 1983, knyter an till Vasa, men även till 1809 års regeringsform, som sägs ha gett oss så mycket gott. Kronan och korset är således alltjämt de otidsenliga symboler som representerar Sverige.
Det hävdas att nationaldagen är en dag för sammanhållning, då vi firar det som förenar oss snarare än det som skiljer oss åt. Svenska värderingar som anses vara gemensamma är således den liberala demokratins kärnvärden; rätten till liv och frihet; friheten att inte tro, men även att tro; och en styrelse grundad i folkviljan. Det måste vara därför vi firar den icke demokratiskt valde monark som saknar egen religionsfrihet, och det måste vara därför vi viftar med en flagga som i grunden symboliserar en alldeles bestämd tro.
Dessa gemensamma värderingar är för övrigt inte särskilt svenska, utan stammar som det mesta från kontinenten. Den omhuldade religionsfriheten förelåg i Sverige nominellt först 1951, i praktiken inte förrän år 2000, även om korsets privilegier alltjämt är omfattande.
Vi slår oss gärna för bröstet med vår tryckfrihetsförordning, som anses vara världens äldsta. Sant är att en sådan förordning tillkom 1766, men undantaget från friheten var just kritik av kronan och korset, den maktens företeelser det fanns mest anledning att kritisera – vad är en sådan tryckfrihet värd? Förordningen avskaffades för övrigt redan 1772 efter Gustav III:s statskupp, återinstiftades 1809, men fick full laga kraft först 1840.
Sverige som fri nation har inte existerat förrän i senmodern tid, men den friheten är självklart värd att fira. Gemensamma värderingar baserade på liberal sekulär demokrati är således tämligen självklara, medan det är mindre självklart att förknippa dessa värderingar med symboler som uttrycker dess motsats. Det är hög tid att förnya och modernisera symboliken, och att en gång för alla skrota sådant som inte överensstämmer med de gemensamma värderingarna.
Värderingarna i fråga har för övrigt mer europeisk prägel, och vi har därför anledning att hellre fira våra gemensamma europeiska värderingar. Att ställa till med nationell yra är att markera gräns mot andra, och rimmar illa med den kosmopolitiska kultur som har etablerat sig i Sverige.
Nationalstaten kan och bör naturligtvis firas, som en hyllning till den kontinuerligt föränderliga kultur som manifesteras av nationens kontinuerligt föränderliga population under en fast strukturell ram av liberal demokrati och mångfald i högsta möjliga antal dimensioner: en individuell, mångkulturell och ickenationalistisk högtid, som ändå paradoxalt nog fordrar nationalstatens ramverk, ty utan den existerar inga rättigheter. Men ta bort gud och knugen, de hör inte dit.
