Kina firar i dag den första oktober sin nationaldag (国庆, guoqing), sjuttioett år efter det att Folkrepubliken instiftades. Det innebär att bortåt en miljard resor ska göras under en veckolång ledighet, med allt vad det innebär av smockfulla vägar – man måste se det med egna ögon för att förstå vidden av det.
En intressant politisk förveckling ges av att två artister från utbrytarprovinsen Taiwan deltar i det officiella firandet, bland annat genom att sjunga Mitt moderland (我的祖国, Wo de zuguo) tillsammans med andra artister från när och fjärran i den kinesiska kultursfären. Taiwanesiska myndigheter hotar nu de båda med vite om motsvarande 150 000 kronor för denna manifestation.
De två artisterna är Zhang Shaohan (张韶涵) och Ouyang Nana (欧阳娜娜), där den senare har uttryckt stöd för principen om ett Kina samt tagit avstånd från självständighet för Republiken Kina. Tjugoåriga Ouyang studerar i USA, och som svar på frågan varifrån hon kommer brukar hon svara Kina.
Zhang Shaohan är inte så mycket en politisk figur, men har sin kommersiella bas på fastlandet, och ser det som en naturlig handling att förenas i en gemensam manifestation, särskilt under dessa tider av pandemi. Hon har tidigare framträtt i andra officiella sammanhang på fastlandet, varför fenomenet egentligen inte är nytt.
Men Taiwan har under Cai Yingwen (蔡英文, föråldrad stavning: Tsai Ing-wen) skärpt sin retorik mot Kina, och lutar allt mer åt att proklamera någon form av självständighetsförklaring. Det skulle fordra omfattande ändringar i konstitutionen, som för närvarande betraktar hela Kina plus Mongoliet som det territorium över vilket Cai och hennes regering i Demokratiska framstegspartiet (民进党, Minjindang, DPP) styr.
Konstitutionen sammanfattar därmed Taiwans traditionella hållning, att man är den legitima härskaren över Kina, en uppfattning som alltjämt delas av oppositionspartiet Guomindang (国民党, Nationalistpartiet, GMD). Det senare är den part som regerade Republiken Kina fram till 1949, men som fick se sig besegrad och tvungen att fly till Taiwan, där man lät uppföra en hård diktatur under Jiang Jieshi.
Det är ur detta resultat av det kinesiska inbördeskriget som principen om ett Kina stammar, då båda parter officiellt betraktar sig som rättmätig regering för hela det kinesiska territoriet. Omvärlden såg fram till 1971 Republiken Kina på Taiwan som företrädare, medan rollerna nu är omvända – Taiwan erkänns inte som land, och man har bara informella kontakter med ön, i Sverige i form av en «kulturattaché».
Saken i svenska och andra västliga medier framställs ofta med omfattande bias för självständighetsrörelsen, men på samma sätt som i Hongkong finns ingen folklig majoritet för en sådan. Det är det Ouyang Nanas och Zhang Shaohans agerande visar, att det är en fråga som polariserar befolkningen.
Däremot är det så att secessionismen frodas mer i yngre generationer och över tid vinner terräng. Allt fler betraktar sig som «taiwaneser» snarare än kineser, och vid någon tidpunkt i framtiden kan det därför bli en brännhet fråga huruvida man ska göra slag i saken och förklara självständighet, med allt vad det innebär i form av risk för intervention från fastlandet.
För egen del är jag naturligtvis politiskt inopportun och inkorrekt ut i fingerspetsarna i denna och andra frågor rörande Kina, och jag ser saken med en helt annan optik än den som MR-aktivisterna i medier och det politiska etablissemanget företräder. För mitt vidkommande får Kina gärna sluta cirkeln och ta det sista fästet i Taiwan, och därmed slutföra enandet efter det «förödmjukelsens århundrade» man tvingats utstå under västlig kolonialism – jag känner starkt för denna ambition.
Varken för min del eller för Ouyang Nana och Zhang Shaohan betyder detta ett ställningstagande för vare sig Kommunistpartiet (共产党, Gongchandang, GCD) eller diktatur, utan rör Kina som en mer abstrakt företeelse oavsett styrelseform, som ett slags kulturnation med en godartad form av patriotism som bas.