Från medeltid fram till 1995 kollektivanslöts svenska folket till den kristna religionen vid födseln, utan att varken då eller senare tillfrågas om saken. Religionsfrihet i grundläggande mening efter vikingatiden infördes i Sverige först 1952, då svenska undersåtar äntligen ägde den fundamentala friheten att utträda tvångsgemenskapen, eller att ingå i andra religioner. Det är en monumental skam för Sverige att man skulle dröja närmare två sekler efter upplysningstidens revolutioner att införa en basal mänsklig rättighet.
Först år 2000 avskaffades statskyrkan, om än bara nominellt. Statskyrkan blev nu en «folkkyrka», som reglerades i lag, och vars prästerskap inte ägde rätt att självt besluta om den religiösa ordningen; denna skulle de politiska partierna även i fortsättningen styra i «demokratisk» ordning. Statskyrkans medlemsrulla skulle även hädanefter komma att hanteras av Skatteverket, och en rad privilegier och undantag för statskyrkan gäller alltjämt i svenskt lagrum, i allt från upphovsrätt till skatter.
Det svenska kungahuset, i sig en absurd, anakronistisk och ickedemokratisk företeelse, är genom successionsordningen bundet till den kristna religionen, och därmed är grundlagarna inte i samklang med varandra. Den svenska statstelevisionen upplåter alltjämt frikostigt utrymme åt statskyrkan att regelbundet propagera för sitt budskap, utan kritik, och utan att andra livsåskådningar ges något som helst självständigt utrymme.
Medlemskap i statskyrkan beviljas sedan 1995 för den som utan aktivt samtycke undergår «dop» genom föräldrarnas försorg. En rimligare ordning vore naturligtvis att konfirmander i femtonårsåldern toge det beslutet själva, då man vid den åldern kan sägas ha förmåga att fatta ett någorlunda självständigt beslut i frågan. Att fiska medlemmar bland spädbarn gör faktiskt inte ens de mest korrupta företag.
Statskyrkan för statistik över personer tolv år eller äldre som aktivt har begärt inträde i samfundet, och summan över knappt ett halvsekel motsvarar faktiskt inte mer än en kvarts miljon medlemmar, eller knappt 3 % av befolkningen. Detta är statskyrkans egentliga medlemsnumerär, då samtliga övriga har kollektivanslutits genom födsel och dop utan att tillfrågas om saken, och vilkas medlemskap därmed inte kan erkännas.
Bland passiva medlemmar kan man skönja en dramatisk utveckling sedan 1970. Antalet konfirmander har minskat från 80 % till mindre än 30 %. Giftermål i statskyrkans regi har en motsvarande utveckling, från 80 % till en tredjedel år 2015. Tvångsdopen av dem som inte kan försvara sig har minskat från 80 % till 45 %. Om ytterligare ett halvsekel är statskyrkan helt utraderad med nuvarande takt.
Med begravning förhåller det sig så att statskyrkan i princip har monopol på verksamheten, om kommunen inte har beslutat annorlunda; det har man i de flesta fall inte. I döden finns ingen religionsfrihet i Sverige, och enda sättet att kringgå det kristna monopolet är att ipso facto begära tillstånd av Länsstyrelsen om spridning av aska i sjön. Att själv ombesörja begravning med en minnessten eller att förvara askan i ett kolumbarium är i Sverige olagligt och omöjligt, vilket visar hur extremt efterblivet detta land fortfarande är i dessa frågor. Till yttermera visso måste man betala lagstadgad begravningsskatt, oavsett om man vill bli begravd i kyrklig regi eller inte – detta är ytterligare ett statskyrkligt och kristet privilegium.
Som en följd av denna märkliga omständighet har antalet begravningar i statskyrkans regi bara minskat marginellt, från 96 % till 77 % år 2015. En tröghetsfaktor i denna trend består också i att det är de äldre som begravs, de som genom födsel tvångsanslöts till kristendom och därefter har förblivit passiva medlemmar livet ut, som inte har känt ett alternativ. Men faktum är att det inte finns mycket till alternativ ens för mer medvetna medborgare, och det finns inte något politiskt parti som driver sådana frihetsfrågor.
Men hur vi tror, lever och dör är ändå fundamentala beståndsdelar av livet, och det måste till en förändring i synen på medborgarnas självständighet i sådana frågor. Begravningsmonopolet måste slopas, och en betydligt mer frihetlig syn måste komma till stånd. Kristen syn på «pietet» är därvid ointressant, och kan inte stå i vägen för en frihetsreform som medger en betydligt vidare hantering av avlidna.
Givet att statskyrkan knappt motsvarar ett frikyrkosamfund i termer av aktiva medlemmar, kan man inte heller motivera dess fortsatta särställning i juridik och praktisk tillämpning. Staten måste en gång för alla kapa banden till statskyrkan och låta den bli ett privat samfund, fritt att besluta om sina egna riter och försanthållanden, på det att medborgarna ska slippa att med tvång omfattas av dess verksamhet.
Det är hög tid att Sverige blir en sekulär stat på riktigt, en stat som förhåller sig fullständigt neutral till religion och religiösa begivenheter som begravning och giftermål, och att kristendomen lämnas åt sitt öde som en privat organisation i mängden.