Det sägs att om man inte har varit kommmunist före tjugo så har man inget hjärta, och om man är kommunist efter tjugo så har man ingen hjärna. Enligt en färsk Sifo-undersökning sympatiserar en femtedel av unga svenska kvinnor med kommunistpartiet V, och bland övriga väljer en stor andel andra vänsterpartier som C och S. Överlag finns bland kvinnor en kraftig vänsterkantring.
Unga svenskor är som en konsekvens mer positivt inställda till klimatsatsningar och invandring från tredje världen. Att de som först och värst drabbas av att patriarkala värderingar och misogyn kultur breder ut sig i landet är just unga kvinnor tycks inte bekomma detta klientel, inte heller att klimatpolitikens korrosion av ekonomin främst kommer att drabba kvinnor.
När allt fler unga kvinnor är rädda för att gå ut ensamma av rädsla för sexuella övergrepp, är det helt enkelt märkligt att en stor del av denna grupp vill ha mer av den politik som har orsakat rädslan. Idealism och ideologiskt nit förefaller ha prioritet framför realism.
Kanske är det främst denna lättpåverkade och känslostyrda målgrupp de socialliberala medierna söker nå, som tungan på vågen i den politik som balanserar mellan rödgrön idealism och blågul realism. Det är i detta skikt man befarar jordens snart förestående undergång, och det är i denna population man känner flygskam, barnskam, köttskam och i övrigt självskär sig själv för att lindra undergångsångesten.
Det är bland dessa rabiata unga vänsterkvinnor nätverken på internet formeras, och det är med dessa sociala rättvisekrigare som svärmattacker på nätet sker mot allt misshagligt. I denna grupp av emokänsliga snöflingor finns ingen förståelse för klassiska ideal som yttrandefrihet, utan bara en höggradig egoism som vill ha trygga rum utan intellektuellt tuggmotstånd.
Det är också här man finner utrotningsrebeller och sådana stjärnskott som tar sig friheten att kapa flygplan för att förhindra att kriminellt belastade invandrare repatrieras. I denna grupp är hammaren och skäran en statussymbol, gärna kompletterat med en uppstudsig text om «fuck SD».
Hur skapas sådana rättvisekrigare? Medierna är mest ved på brasan, och grunden läggs vid de radikala universiteten, långt bort från verkligheten och dess mer praktiska problem. Idealismen frodas, och man förväxlar den djupa internationalism som bildas när välartade utbytesstudenter möts med det utanförskap som definieras av personer med något mindre bildning och ambition och framförallt väsensskilda värderingar.
Rättvisekrigarna är i behov av ett ordentligt uppvaknande. Att konfronteras med verkligheten därute och att personligen erfara negativa konsekvenser, som en kontrast till den skyddade världen på campus. Tids nog ska livet lära.