Kvinnliga polisers sexuella relationer med kriminella element tycks ha förvånat stora delar av etablissemanget, och inom kåren är man särskilt bekymrad över detta slags förräderi. Buset har därigenom fått information för att undkomma lagens långa arm respektive planera nya brott.
Men i ljuset av senare års samhällsutveckling är denna typ av infiltration knappast överraskande, utan en närmast självklar konsekvens. Paralleller finns bland annat i hur svenska kvinnor har utnyttjat afghanska pojkar och andra invandrare sexuellt under flyktingvänlig täckmantel, ett slags batikprostitution i syfte att garantera sociala förmåner mot sexuella tjänster.
Kvinnor som grupp står samtidigt betydligt längre ut på vänsterkanten, med större tolerans för invandring och främmande inslag i kulturen. Inte sällan dras kvinnor till romantiska och sexuella relationer med invandrare, kanske för att man har tröttnat på de svenska velourmän man har odlat fram under decennier av radikalfeministisk kamp.
Man frestas kanske här muttra något om «rasförräderi», men det passar sig dock inte för undertecknads del, då även jag när intresse för «exotiska» kvinnor. Min nativa preferens för skandinaviska blondiner har med åren förbytts i starkt intresse för östasiatiska och i viss mån latinska kvinnor, medan svenska kvinnor i allmänhet numera är ungefär lika attraktiva som valfri mjölkko.
Det har helt säkert mer med kultur att göra än fysiska företräden, och den butchfeministiska attityden är helt enkelt inte gångbar i detta avseende. Kvinnor och män glider således ifrån varandra, både mentalt och fysiskt. Detta slags könspolarisering har även politiska konsekvenser, såtillvida att kvinnor är alarmistiska avseende klimat och dylika frågor, samtidigt som man tenderar att vara dismissiva kring kriminalitet, medan det omvända förhållandet gäller för män.
Härav avfärdar eller bagatelliserar man alltså även i polisiär tjänst kriminalitet, och kanske till och med ser det som något äventyrligt och romantiskt fenomen. Buset är förstås inte sent att utnyttja denna grumliga syn och dessa sexuella tendenser bland kvinnliga poliser, kriminalvårdare med flera.
När en svensk poliskvinna går ned på knä inför en svart man i syfte att visa något slags underkastelse bör man således ana oro, eftersom det är ett beteende som bekräftar ovanstående romantiska syn på invandrare och kriminalitet. Men man avfärdade vid tiden saken, eftersom det var i enlighet med etablissemangets anförda inriktning av «inkludering» med mera.
Utöver svenska kvinnor med hjärnan i underlivet förekommer i sammanhanget även inkvoterade element som sätter klanen och motsvarande hierarkier före tjänsteuppdraget. Även det är en given konsekvens av den godhetssignalerande kultur som har präglat samhället i decennier, men vars negativa effekter nu uppenbaras i allt stridare tempo.
Här måste man förstås inflika att det rör sig om ett randfenomen, och att man näppeligen kan dra alla kvinnor, poliser eller invandrare över en kam i något slags grov generalisering. Men även som randfenomen är det en farlig utveckling, eftersom det inte krävs särskilt många infiltratörer för att kullkasta övriga kårens arbete.
Yttrest är det en konsekvens av decennier av naivitet bland det politiska och mediala etablissemanget, och även om man nu söker laga och lappa i systemet har man ännu att åstadkomma ett paradigmskifte i den allmänna åskådningen kring dessa fenomen. Vänsterns godhetskultur är alltjämt helt förhärskande, även i Tidö-laget.
